Det har varit lite dåligt med träningen i höst, så det var med viss tveksamhet jag åkte till Erik i söndags för att springa vildmarksleden från Hindåsgården till Gunnebo via Delsjöarna. Vädret var grymt och skogen brann i höstens alla färger så de första 20km blev riktigt trevliga med ringlande singletracks, öppen skog, sumpmark och annat kul. Men vid ca 20km började mina hälsenor att protestera rejält, sen dröjde det inte länge innan låren gjorde hälsenorna sällskap i klagosången. Leden och vädret var fortsatt bra men det är svårt att njuta lika mycket när hälsenorna är inlindade i taggtråd och låren fått sig en injektion med syra.
Erik såg pigg och rapp ut fram till ca 33km då började även han att visa tecken på att han är mänsklig. Det blev en mycket tuff resa på drygt 43km som var såpass nice att det får bli en returmatch till våren.
Bildbevis på att Jerry ibland ligger och drar framför en vilt kämpande Erik.
Erik vs Vildmarksleden
/Jerry
Det kanske hade varit bättre att springa åt andra hållet.
I början när vi var pigga drogs farten ner av de dåliga stigarna och
när vi väl kom till de mer lättsprungna vägarna var vi för trötta för att kunna utnyttja det. Eller så kan vi helt enkelt träna lite mer inför nästa gång och inte bara ta det på vilja.
Vilken prestation! Visste ni när ni började hur långt ni skulle springa? Jag tänker på beredskap med drycker. Ni måste ju haft ett större vätskebehov än det ni hade med er i småflaskor? Hur lång tid tog ni på er på detta dryga maraton?