Har varit styggt förkyld IGEN, verkar som jag inte kan hålla dagisvirus och annat otyg på avstånd. Så i veckan som gick bröt jag ihop och på annandagpåsk kom jag igen. Inga mesiga smygpass utan ett tungt långpass i Änggårdsbergen med Erik, som för övrigt varit frisk och kört hårda pass i värmlandsskogarna. Det hade snöat friskt hela natten så änggården låg täckt i ett vitt gnistrande täcke.
Vi sprang ner mot Toltorpsdalen i riktigt fin vinterterräng, på dom mindre singeltrack-stigarna där snötyngda grenar hänger ner, får man en grym fartkänsla. Det är lite som att åka skidor och hitta ett helt orört offpistspår. Nu var det här inte enbart ett pass för att njuta av skogen i vinterskrud, Erik som är mycket stark nu gav mig inga handikap bara för att jag varit lite sjuk. Vi körde på i ett ganska så hårt tempo ( för mig) och tog några riktigt stygga stigningar, bla en backe som ringlar sig upp från Toltorpsdalen till toppen av Änggården, den var av typen som aldrig tar slut. Det blev åter ett tungt kvalitetspass, som alltid när jag kör med Erik, i ett för dagen underbart Änggården i vitt.
/Jerry
Vadå inga handikap?
* Ingen vända i grottbacken.
* Inga rejäla tempohöjningar.
* Kortare pass än normalt.
* Ett par fotopauser.
Räcker inte det?
Sparka på en liggande man bara, gör det!
När jag får upp ångan igen kommer jag inte att visa någon nåd.