Det blev en liten träningsrunda i Änggårdsbergen i söndags, och som det visade sig en ganska jobbig sådan. Av olika orsaker blev min diet under dagen, frukost ….ingenting….ingenting…..ingenting….TÅRTA vid 18 tiden. Detta resulterade i att dom första kilometrarna från Änggården till Eklanda sprang jag som en dopad travhäst(tårt dopad). Vid Eklanda stendog jag(tårtan tog slut), Erik sprang om mig och nu handlade det bara om att försöka hänga på, vilket funkade sådär. Efter ca 20 min stapplande bakom Erik, var vi nere i Tolltorpsdalen och det var dags att börja den branta stigningen upp på berget. Eriks ryggtavla försvann fort och jag kämpade på med vad det verkade 1000 extra kilo på ryggen. När jag till slut var framme vid toppen, stog Erik där oförskämt pigg och drack lite vatten(obehaglig typ den där Erik). Vägen tillbaka till Änggården ringlar sig fram genom skogen med ett par hyffsade stigningar, vi (Jag stapplar fortfarande)hade åter bra fart genom skogen och jag undrar hur länge jag ska orka. Efter som klockan var drygt nio, började det mörkna vilket skulle visa sig vara min räddning. Grusvägarna/stigarna tillåter inte så höga hastigheter i mörkret, utan risk för olycka (prisa gud här kommer mörkret!). Med sänkt fart gick det bra hela vägen tillbaka till Änggården. Budskapet i denna lilla träningsrapport är solklart hoppas jag!

Jerry