Catogne sett från stugan
Detta lopp som går runt Vebier och St Bernard har funnits i tankarna i många år och nu blev det äntligen av. Extra kul blev det av att vi var hela nio stycken som åkte ned för att tampas med bergen.
111km och 8400hm låg framför oss när vi startade kl 4 på lördag morgon. Två rejäla stigningar och tre branta nedförslöpningar väntade innan La Fouly där vi skulle komma in på den kortare varianten Traversée. Jag var väldigt glad att stigarna var torra då det var tvärbrant nedför. Tyvärr gled fötterna fram lite i skorna när det var som värst så tårna och trampdynorna blev väldigt ömma redan under de här första milen. Jag kunde ändå hålla okej fart över det mäktiga Catogne-berget och fram tills vi närmade oss Ornyglaciären. Solen stekte på bra med över 30 grader i dalarna så det var svårt att dricka tillräckligt mycket. Segt ned mot dalen och ännu segare längs det svaga motlutet upp mot La Fouly.
Jag försökte stanna och få i mig vätska och salt men de följande timmarna blev ändå tuffa med många småstopp upp mot St Bernard-passet. Konstanta panoramavyer med blå himmel omgav oss och till slut kunde jag sega mig över till Italien. Det var intressant att se St Bernard-passet och det kändes nu som om man vände tillbaka igen. På väg ned mot Bourg St Pierre överraskades jag av Martin som hade lyckats både bryta loppet och sedan ångra sig. Tur att de inte rev nummerlappen direkt. Jag hade återfått energin här så vi kunde köra på mot stationen där vi träffade Andreas och Fredrik som laddade inför den kommande natten. Att solen gått ned var ingen nackdel när vi började gå uppför det näst sista berget. Det gick snabbt att nå höjd men sedan var det många långa kilometrar innan vi var framme vid stugan. Man kunde nu se Verbier på håll men än var det inte klart.
En lång utförslöpning till Lourtier följde. Vi tog det rätt lugnt nedför och fyllde sedan på med energi inför den sista utmaningen. Vi hade hört många skräckhistorier om denna stigningen innan och under loppet. Visst var det brant och ihållande men så farligt var det inte, vi kom snabbt upp men lurades åter igen av att det var en bit kvar till själva stationen. Sen var det nästan bara nedför kvar till målet. Strax innan kl 7 kom vi äntligen in på gatorna och möttes av de morgonpigga Per, Mattias och Adam. Efter en gemensam passering med lätta steg över mållinjen kunde jag och Martin hämta våra välförtjänta finisher-tröjor.
+ Fin men också brutal bana. Jag tror inte jag sett så mycket blod på något annat lopp. 🙂 (Finisher rate var 43%)
+ Mycket bra markerat.
+ Kul att upptäcka Verbier och nya områden av alperna.
+ Trots allt inga allvarliga känningar efter loppet. Fötter och knän känns okej.
+ Per och Jerry klarade Traversée galant.
– Det hade nog varit bättre att köra den tidigare starten kl 1 för att hinna längre innan det blev för varmt.
Visst kan man leta fel man gjort och lära sig av misstagen men samtidigt är det dumt att överanalysera ett sådant här lopp. En sådan tuff bana i extremvärme blir inte lätt hur man än gör.
/Erik