Efter långt reseuppehåll p g a covid var det åter igen dags för tävling i riktiga berg. Denna gång med start och mål i Vielha i Pyrenéerna dit jag, Johan och Jerry kom under onsdag kväll. Väskorna var försenade så det blev en nervös väntan innan all utrustning kom på plats ett dygn efter oss.
Det var premiär för Val d’Aran by UTMB med flera olika distanser där vi var med på den längsta, som visade sig vara betydligt längre än de utlovade 162 kilometrarna.
Första delen under kvällen gav fin kamlöpning med utsikt mot snöklädda toppar men också tvärbranta nedförsbackar som slet styggt på tår och fotsulor. Under natten följdes gränsen mot Frankrike och jag kom ned till första stora basen innan gryningen. Lite dalgångslöpning följdes av en uppgång i nästa massiv. Det var 25-30 grader och ovanför trädgränsen blev man konstant grillad. Det var ett par långa etapper här men också de som jag tyckte var mest intressanta då området haft många aktiva gruvor. Man såg mängder med gamla ruiner, rester av linbanor och malmbanor långt uppe i bergen. Med all säkerhet en tuff arbetsmiljö när det begav sig.
Sedan var det fina stigar ned mot Montgarri, väldigt pitoretskt och vackert som de finaste alpdalarna. Det började bli tungt nu då jag var låg på både vätska och salt. Att äta och dricka mer är inte alltid lätt då aptiten sällan harmoniserar med behoven under ett lopp. Jag fick besked om att Jerry brutit och att Johan körde på en bit bakom. Jag tog mig till Beret där min dropbag fanns. Jag sov lite här för att undvika dippar under den kommande natten. Här fanns stora alpina anläggningar och på väg ned mot nästa dal såg man ett flertal flådiga skidresorter. Kvällen gick åt till att ta sig upp i nästa massiv som var det sista innan målgång. Natten tillbringades uppe i Circo de Colomers, ett stort stenlandskap med massvis av små sjöar. Säkert ett jättefräckt ställe för de som passerade i dagsljus men för oss som var lite långammare blev detta banans värsta parti. Här fick man gå/klättra i ett oändligt stenblockshav där man bara hade fokus på nästa markering och inte såg någon ände på det. Allt var så enformigt så jag trodde ibland att jag gått fel och loopade runt på samma ställe. Morgonen kom och jag hade till slut kommit ned till sista stora stationen. Nu var det två kammar kvar att passera så det fanns hopp om målgång. Solen stekte på igen så jag försökte dricka mycket på stoppen och även ta korta power naps ibland. Jag försökte se om det var värt att vänta in Johan men hade inget mobilnät här så jag fortsatte framåt.
Sista nedgången var på 1100 höjdmeter och med tanke på hur ont det gjorde i ben och fötter vid brant nedgång var det inget jag såg fram emot. Släppte ändå på lite mer nu då loppet snart var över. Helt plötsligt var jag vid utkanten av Vielha och kunde köra en liten spurt in i mål. Jerry mötte upp och jag kunde äntligen ringa i målgångsklockan. Jag satt i skuggan och vilade tills Johan kom i mål. Det blev dusch och ett halvhjärtat försök att äta innan vi vilade på hotellet. Jerry var nog mest intresserad av EM-finalen, Johan och jag slumrade mest.
Efterhand under natten/morgonen fick vi alla mer eller mindre allvarliga magproblem, det visade sig senare att en grupp av deltagarna hade blivit matförgiftade vid mellersta delen av loppet. För mig blev det sex dagar av problem med många kilos viktnedgång. En betydligt tuffare match än själva loppet men nu är jag på väg tillbaka igen.
- Med noggrann gps-mätning fick jag ca 172 km. En extra mil som bonus.
- Om man jämför med andra bergslopp var det betydligt mindre och svårare stigar, ibland till och med i obanad terräng. Många backar var också branta på en nivå man inte ser så ofta på alptävlingarna.
- Hettan var inte nådig, inte så vanligt att det är så varmt även på hög höjd.
- Bra utbud/service på stationerna. Stationen vid målgång var inställd p g a covid-restriktioner men något mer än frukt/vatten kunde de gärna ha fixat att äta/dricka. Förhoppningsvis bättre i nästa upplaga.
- Fina, rejäla berg och ett betydligt bättre prisläge än i alperna. Väl värt ett besök!
/Erik