Starten av årets UTMB försköts 5 timmar till 23.30 på fredagskvällen p g a kraftigt oväder över första topparna. Inte bra för mig som hade sovit dåligt flera nätter i rad och verkligen inte låg på plus vad gäller sovtid men det var bara att göra det bästa av situationen och försöka vila och äta så mycket det gick under kvällen. Vid 23.00 trängde vi oss in bland de andra tävlande vid startplatsen, det regnade rejält och vi ville bara att det skulle komma igång.

Starten gick och vi joggade långsamt ut genom staden. Regnet och mörkret höll ner farten vilket gjorde att fältet hölls samlat länge. Efter Les Houches bar det upp för första berget, inga problem men nedför var det bara lervälling. Detta fick tyvärr till följd att jag fick hålla emot alltför mycket med låren, något som straffade sig senare.
Nere i St Gervais berättade Jerry att han tänkte bryta p g a smärtan i diskbråcket. Jag blev inte helt överraskad då han varit väldigt sammanbiten och tyst fram till dess. Riktigt synd men klokt av honom. Själv fortsatte jag upp i dalgången mot bergen. Allt flöt på bra och jag avverkade de tre passen utan några större problem. Låren värkte dock och höll ner farten rejält i nedförsbackarna. Det var mer eller mindre snöstorm på högre höjd men när jag kom in i Italien på förmiddagen blev det klarare. Tog mig ner till Courmayeur med stor smärta i låren.

Här fick jag tillgång till min dropbag och satte mig med den vid ett bord och åt lite. Sedan bytte jag tröja, strumpor och skor innan jag stack iväg igen. Nu upp till Refuge Bertone för lite löpning uppe på berget. Var egentligen lite för trött för att löpa här men hamnade i sällskap med perfekt draghjälp så det blev hygglig fart bort mot Bonatti. Nedför gjorde det väldigt ont och jag tappade det jag tagit uppför. Förbi Arnuva och sedan var det dags för sista passet över 2500 meter, Grand Col Ferret. Efter det är man inne i Schweiz och jag ville avverka så mycket som möjligt av det innan mörkret skulle komma. Hann en bit efter La Peule innan det var dags att sätta igång pannlampan.

En lång stigning upp till Champex-Lac och jag var framme vid en större supportstation. Medan jag sprang hade Jerry tagit supportbussen och dök upp när jag satt och åt. Roligt men jag var nog för trött för att visa uppskattning. Med facit i hand borde jag sovit en stund här med Jerry som väckarklocka men jag gav mig istället iväg ut i mörkret. Efter en stund började första förvirringstillståndet. Under lördagen hade banan ändrats men jag hade inte sett det SMS som skickats ut. Jag var helt inställd på några hundra meter ner innan stigningen skulle börja till Bovine. Istället tappade vi höjd oavbrutet och det kändes inte alls bra. Jag var rädd för att springa fel och vågade inte springa på. Jag försökte prata med flera av de andra löparna och till slut var det en av dem som visade mig det SMS som hade gått ut. Fortsatte ner mot Martigny. Stigarna var nästan identiska här så det kändes som man sprang i en oändlig loop och bara letade efter reflexer i den mörka skogen. Väl framme, fortfarande förvirrad, vid stationen förstod jag inte hur vi skulle komma tillbaka till orginalbanan igen. Frågade en tjej som som med fransk brytning berättade …”highest location of the village”….”there is a pass”… Jag var visserligen sömnig här men jag hade nog kunnat höra fel även i fräscht tillstånd. Det jag trodde hon sa var “there is a bus”. Aha tänkte jag och följde markeringarna för att hitta bussen. Kom upp på höjd i byn och letade efter bussen. Gick runt länge medan paniken kom smygande, tiden bara rusade iväg men jag visste inte hur jag skulle komma vidare. Kändes som jag var fast i en mardröm. På något sätt följde jag ändå strömmen sakta och till slut fick jag tag i en kille som förklarade etappen på bra engelska. Hjärnan gick för högvarv och jag kunde till slut koppla ihop allting och förstå hur jag hade hört fel på natten. Mycket lättad men smått irriterad kom jag upp till Col de la Forclaz. Här pratade jag med funktionärerna så jag fick helt klart för mig att jag var på rätt spår.

Nu bar det av nedför mot Trient, hade nu börjat få ont i vristerna också vilket sänkte nedförstempot ytterligare. Kort stopp och äntligen lite uppför. Gick förbi många men visste också att de lätt skulle gå förbi mig nedför. Kämpade mig ned mot nästa station. Träffade i backen på Tor Almgren, vanligtvis bästa UTMB-svensk, som tyvärr hade brutit dagen innan. Fick lite pepp men tyvärr blev allt fel när jag gick ut från Vallorcine. Värmen hade ökat och jag hade antagligen inte ökat vätskeintaget i samma takt. Detta i kombination med sömnlösheten gjorde att jag hamnade i ett förvirringstillstånd igen. Vet att jag till och med gick åt fel håll stundtals, något man inte vill göra på ett 17-milslopp. Till slut satte jag mig under ett träd och vilade. Fick på något sätt för mig att jag slutfört tävlingen utan målgång i Chamonix. Jaja, tråkigt att missa upploppet men det viktigaste var att jag hade klarat det tänkte jag medan mängder av löpare gick förbi. Timmarna gick och till slut försökte jag ringa Jerry. Han svarade inte men jag fick istället tag i min fru. Hon berättade att jag varit still i många timmar och jag blev helt förstörd, loppet var kört och jag hade inte klarat det tänkte jag. Under samtalets gång kunde jag samla ihop tankarna. När hon sedan sa att loppet fortfarande var igång kastade jag på mig ryggsäcken och stack iväg. Svullnaden på vristerna hade lagt sig lite så nu kunde jag plötsligt springa som jag ville. Arg som ett bi rusade jag ner mot Argentière för snabbt stopp. Sista biten mot Chamonix sprang jag på 1.13h, mycket snabbt på denna sträcka och jag tog nästan hundrafemtio placeringar. Rädda det som räddas kan. Nere i Chamonix mötte jag Jerry och Jörgen som fotade och filmade målgången på ett mycket proffsigt sätt. Jag spurtade friskt och de fick ta i för att hinna med mig den sista kilometern. Publiken är verkligen otrolig här nere. Även om man kommer in så här sent så hyllas man som en hjälte av hela stan.

Jag får se denna första start som en se-och-lär-omgång.
Sammanfattningsvis är jag nöjd med att ha kommit i mål i detta extrema lopp där bara 47% av ett mycket vältränat startfält klarade det men jag vet också att jag skulle kunna göra om detta så mycket snabbare. Kroppen kändes helt okej dagen efter och jag kände aldrig att jag tog ut mig 100% fysiskt. Många säger “aldrig mer” när de kommer i mål och behöver några dagar för att bli sugna igen men det första jag tänkte var “gör om, gör rätt”. Hoppas komma med nästa år, då med Jerry i toppform också.
Jag kände att loppet gav mig otroligt mycket rutin som jag kommer ha nytta av på framtida äventyr.

+ Var stark uppför hela tävlingen.
Hade gärna tagit 19000 meter uppför och 0 nedåt istället. 🙂
Alltså går det att bli bra uppför även för oss låglandsbor.
+ Publiken i byarna är helt otrolig. Mitt i natten kl 4 står de ute och hejar.
+ Starkt driv framåt hela tiden. (Kanske för starkt.)
+ Utrustningen fungerade jättebra. Skönt att inte behöva köpa så mycket inför nästa gång.
+ 170 km och 9700 höjdmeter. Härligt med ett rejält långpass.

– Brände lårmusklerna alldeles för tidigt. Fick ont i vristerna.
Alltså är det mycket svårt att bli bra nedför för oss låglandsbor.
Kommer nog att ta med stavar nästa gång för att kunna spara benen lite i vissa av nedförsbackarna.
– Drack uppenbarligen för lite när vädret skiftade.
– Skulle självklart haft aktiv mobilsupport för att komma ur svackorna fortare.
– Skulle sovit en stund andra natten.

/Erik