Go känsla.

Det har nu gått några veckor sedan jag var i Grenoble och sprang ”UT4M – Le Long 90”, så jag tänkte att det kunde vara på tiden att dela med mig lite av mina upplevelser. Loppet var inte som namnet antyder 90 km utan istället strax över 80 km med +4700 höjdmeter, dvs. knappt halva sträckan av det riktiga 100 miles loppet UT4M.

Lördag morgon, 02:30, var det samling i centrala Grenoble för busstransport ut till starten som gick 05:00. Sjukt tidigt, men med tanke på att det dagarna innan hade varit riktigt varmt så var jag mest tacksam över att få springa de första timmarna utan sol och jag var väldigt sugen på att få komma igång. Sugen, men också lite nervös. Efter att ha följt Martin som startade UT4M dagen innan och sett hans ögon efter 50km i +32 C med strejkande mage så blir man ödmjuk inför uppgiften. Under så här långa lopp så kan det hända saker som ligger utom ens kontroll.

Starten gick i byn Livet-et-Gavet som ligger i en mycket smal dal (för er cykelintresserade: inte så långt från Alp de Huez ). Det var en mäktig och kuslig stämning som vilade över byn när vi promenerade mot starten. I mörkret så såg bergssidorna som reste sig över dalen lodräta ut och jag kände mig hyffsat liten. Långt upp på branten kunde man se en pannlampa från en UT4M löpare och från mitt perspektiv nere i dalen så såg det ut som den knappt rörde sig. Det här kom dock inte som någon överraskning, jag hade ju givetvis tittat på banans höjdprofil innan och visste att de första 10 km skulle gå rakt upp i himlen. Egentligen bara positivt att få ta en så stor del av den totala stigningen med fräscha ben och jag hade bestämt mig för att starta kontrollerat för att undvika att köra slut på för mycket av musklerna tidigt i loppet.

Ganska brant start, Livet-et-Gavet i dagsljus.

Kontrollerat… tur att man har ett hjärta som sätter stopp när inte hjärnan gör det… Som vanligt så rycktes jag med i starten och den första delen av den inledande backen gick i på tok för högt tempo. Jag skriver ”gick”, för det är precis vad man gör. För er som läser och inte har erfarenhet av den här typen av lopp så kanske det låter konstigt, men jag lovar att det är inga som helt problem att promenera sig upp till i närheten av maxpuls. Att försöka hålla sig springande i så långa och branta stigningar är i princip omöjligt och väldigt energiineffektiv. Det som gäller om man skall hålla ett högt tempo är istället att försöka vara aktiv och beroende på lutning snabbt switcha mellan gång och löpning. Detta är en strategi som är relativt enkel i början av loppet, men som när tröttheten kommer smygande är väldigt svår att följa.

På grund av en väderprognos som viskade om åskoväder så tvingades arrangörerna att använda en alternativ bansträckning. Detta innebar att den första klättringen stannade vid ca 1900 möh. mot planerade 2200 och att vi därefter fick springa på skrå i skogen istället för uppe på toppen av det första höjdmassivet. Så här i efterhand känns det lite trist då jag i och med detta missade den absolut finaste sträckningen av banan. Jag skulle dock ljuga om jag sa att detta var något som bekymrade mig under loppet. Om någon säger till dig efter +1500 höjdmeter att du skall ta vänster och springa nerför istället för höger och upp ytterligare +300 så är i varje fall jag skapt sådan att jag tycker det låter som ett mkt bra förslag.

Efter första stigningen så följde en enklare och snabbare del av banan ner mot en större dal och utkanterna av Grenoble. Jag kände mig ganska stark under utförslöpningen, men vågade inte riktigt släppa på då jag var rädd att köra slut musklerna. Det är imponerande att se de mer vana bergslöparna springa utför, speciellt då det är riktigt brant blir skillnaden i teknik som mest slående. Det är en ganska frustrerande att känna att man springer betydligt långsammare, men samtidigt förmodligen sliter dubbelt så hårt på musklerna jämfört med de som har tekniken och muskler som är vana vid långa utförslöpor.

Efter det att man passerat dalen så började stigning nummer två och det var här som jag gjorde ett riktigt dumt misstag. Eftersom vätske-/energistationerna låg relativt tätt så hade jag så långt in i loppet struntat i att fylla på vatten i min 1.5 L camelbak och istället nöjt mig med att fylla på en 700 ml flaska (ville spara vikt). Problemet var bara att det nu hade börjat bli varmt på allvar och jag hade en lång stigning innan nästa station. Med facit i hand visade sig stigningen mellan 40 km och 53 km ta nästan 3 timmar och min vätska var slutet efter ca 90 min. Fick ett helt obeskrivligt sug efter vatten, och konstigt nog, framförallt kolsyrat vatten. Jag hade sett att de serverade kolsyrat mineralvatten vid stationerna, men mest förundrats över vilka stollar som dricker det under en tävling. Nu, i mitten av en tillsynes oändlig stigning fastnade det där mineralvattnet på hjärnan och det var det enda jag kunde tänka på. Ironiskt nog så övergick solskenet i en ångbastu i och med att det förväntade åskovädret med tillhörande störtskurar drog in. Kändes ganska absurt att det var vatten precis överallt utom i min vattenflaska.

Jag tappade givetvis en del i tempo under den här delen av banan och tvingades också till ett lite längre stopp när jag äntligen kom fram till nästa energidepå. Alla löpare var tvungna att ha med sig en egen mugg att dricka ur vid stationerna och jag hade en hopfällbar som rymder 30 cl. Drog på stående fot 3 muggar mineralvatten följt av 2 muggar Coca Cola och avrundade sen med 1 mineralvatten till. En grotesk mängd vätska för mig som annars har svårt att dricka några större mängder under ett lopp.

Efter vätskan och lite energipåfyllning så återvände energin succesivt och jag fick en fantastisk avslutning på loppet. Under mina tidigare ultramaraton i bergsmiljö (Hornindal rundt) så har jag mot slutet blivit så totalt slut i lårmuskelaturen och låg på energi att all tävlingsinstinkt försvunnit. Nu fick jag istället energin åter och hade ett par lår som fortfarande bar mig. På väg ner mot sista stationen mötte Martin upp mig och vi sprang några km tillsammans i ösregnet. Att få springa med honom ett tag gav mycket positiv energi och jag blev allt mer taggad inför avslutningen, blev inte mindre taggad av att Martin försiktigt antydde att jag hade några killar inom räckhåll framför mig. Det blev ett snabbt sista stopp och jag gick sen ut med inställningen att kräma ur det sista ur kroppen under de återstående 11 km. Jag insåg efter ett tag att jag hade en liten möjlighet att ta mig in under 12 timmar och detta gjorde att jag fick ytterligare motivation att hålla uppe tempot. Även om det var riktigt plågsamt sista biten så var det ändå med en väldigt positiv känsla som jag körde mitt race mot klockan och det blev inte sämre av att jag tillslut med 46 sekunders marginal lyckades klämma mig in under 12 timmar. Slutade på en 11 plats och jag avancerade 4 placeringar sista 15 km.

Innan det här loppet så hade jag kommit fram till att 100 miles i alperna inte skulle vara möjligt för mig att genomföra och samtidigt behålla någon form av glädje till löpningen, men nu känner jag att det faktiskt kan gå. Har därför bestämt mig för att ställa in siktet på 100 miles och UTMB 2014.

// Per