Jag heter Martin och detta blir mitt första inlägg på Trailrunner.se. Tillsammans med min kompis Per som även han har fått den stora äran att kunna bidra till denna fantastiska sida så hoppas vi kunna ge er lite roande läsning då och då. Vi är båda mitt uppe i poängsamlandet inför anmälan till UTMB 2013. Ursvik Ultra innebar för oss båda att vi nu är två poäng närmare de totalt sju som behövs för att få stå på starlinjen hösten 2013. Varken jag eller Per har tidigare sprungit längre än 45km i ett sträck. Ursvik Ultra är för er som inte vet ett 75km långt lopp med start mitt i natten som genomförs på en runda som är 15km lång.
Innan resan mot Ursvik så fick vi lite matnyttiga tips av Erik vad gällde ombyte, mat, skor och vila som vi gjorde vårt bästa för att ta till vara på.
Väl ombytta och redo för start så fick vi svart på vitt att väderprognoser är just prognoser och ingen inblick i framtiden, termometern visade -8 grader, vilket ytterligare förstärkte känslan av att det kan komma att bli en lång natt.
Jag och Per har sprungit många mil tillsammans och vi vet ganska väl vart vi har varandra när det kommer till löpning. Men redan efter ca 25km så kändes kroppen matt och jag hade svårt att få i mig både mat och vätska. Dessutom såg Pers steg oroväckande, ja nästan lite irriterande lätta ut. Det bar sig inte bättre än att jag släppte hans rygg innan varv tre av totalt fem påbörjades. Väl ute på tredje varvet så fick jag återigen förmånen att bekanta mig med dagens frukost, lunch och middag vid ett flertal tillfällen, vilket knappast gjorde att energidepåerna kändes fullare. Har funderat på vad detta kunde bero på och kom fram till att jag eventuellt varit lite väl frikostig med Vitargo innan start. Eller att kroppen helt enkelt är van att sova denna tid på dygnet och inte alls var intresserad av att ta hand om den mat och dryck som hamnade i magsäcken. Även Per hade vissa magbesvär som krävde ett flertal besök vid sidan om den frusna stigen.
När äntligen sista varvet skulle påbörjas så hade Per ett försprång på ca tio minuter. Min mage började bli bättre och energin återvände. I detta läge gjorde sig tävlingsdjävulen påmind och tanken slog mig att det kanske inte är helt omöjligt att komma ikapp.
Bara 8 km kvar, ett rop hörs. Den första tanken som slog mig var att någon var skadad. Anledningen till att jag hoppades att så inte var fallet var av rent egoistiskt natur, nämligen att jag inte hade varken ork eller lust att stanna och bli fördröjd såhär nära det hägrande målet och kanske, kanske en skymt av Pers röda jacka. Till min stora förvåning och glädje är det en vilsen Per som står mitt ute på ett öppet fält och ropar: ”Vart ska vi?”, jag svarade glatt att det är samma väg som de tidigare fyra varven. Efter några väl valda svordomar från Pers sida samt ett konstaterande att hans GPS visar att han precis gett sig själv en bonuskilometer så bestämmer vi oss för att slå följe mot målet. Detta var tur för mig då det inte fanns så mycket som en enda kolhydrat skramlandes i kroppen.
Väl i mål så infinner sig en nära på euforisk känsla som man på något sätt ändå får se som belöningen efter en natts slit på en bana garanterat fri från både natursköna vyer, ljus eller vackert väder. Och sist men inte minst två finfina poäng till samlingen.
De viktigaste budskapen som vi tar med oss är vikten av att hålla magen i bra skick med rätt vätska och mat. Starta långsammare än man tror, det finns många kilometrar att hinna bli trött på samt att ha saker att se fram mot, t.ex. en torr tröja eller ett par torra strumpor efter halva loppet. Kristins Runde nästa….
//Martin & Per
