Trans Scania 2012

Förra året sprang jag Trans Scania i skåne, loppet går från Bjärred på västkusten till Haväng på ostkusten och tillbaks till Lund. Förutom några få undantag följer banan Skåneleden. Loppet ger 4 poäng till UTMB och det var dessa poäng som hägrade för mig. Loppet startade 8.00 på fredagsmorgonen och vi var sex startande som tog oss ut på Skånes längsta badbrygga där starten skulle gå. Stämningen var glad och uppsluppen och de första kilometrarna sprang vi och småpratade på de ändlösa spikraka asfaltsvägarna mellan Bjärred och Lund. Fina vyer men inte den roligaste sträcka om man gillar trail. Efter Lund fortsatte banan till Skryllegården och nu tyckte jag att tempot var för dåligt så jag ökade lite och kom således först till Skryllegården där min support Johan Hallgren och Johan Wagner väntade. Jag fyllde på vatten och energi, fick lite pep talk och satte av igen. Italienaren Stefano Molteni var den enda som passerat under stoppet, och efter någon kilometer var jag ikapp. Vi slog följe genom det fina landskapet runt Skrylle och höll ganska bra tempo och allt kändes riktigt bra ända till vi mötte två av de andra deltagarna. Det visade det sig att vi sprungit fel och var på väg tillbaks till Skryllegården. En av de mötande var Boel de Geer som sprungit loppet tidigare och hade bra koll på banan, så både jag och Stefano tog rygg på Boel för att undvika ytterligare fel. Väl ute ur Skrylleområdet ökade jag lite igen, nästa mål var Björnstorp där Johan Hallgren skulle vara med supportbilen, men han hade inte hittat dit, så jag fick fortsätta till S Ugglarp innan han dök upp. Förutom att fylla på vatten och energi bytte jag skor. Jag kände mig pigg och stark och satte av mot Romelestugan och någon mil singletrack genom ett kuperat skogsområde som jag såg fram emot. Efter en stund kom jag åter ikapp Stefano som passerat mig under mitt stopp, vi slog följe och höll bra fart på den kuperade och bitvis tekniska stigen, men efter ett tag märkte jag att han inte längre var med och utan att reflektera mer över det fortsatte jag glad i hågen och njöt av den roliga löpningen. Plötsligt fick jag en otäck känsla att något var fel, jag stannade och tog fram kartan. Jag konstaterade att jag följt markeringarna mot Genarp och sprungit åt fel håll, under några sekunder övervägde jag att bryta men jag kom på bättre tankar. Väl tillbaks på banan igen så kom jag ifatt Boel som hade ett supportstopp vid Kvarnbrodda Golfbana. Hennes support berättade att Stefano passerat för ca 15min sedan. Nu slog jag följe med Boel som hade örnkoll på banan, efter en stund kom en av de andra löparna ikapp oss och vi följdes åt alla tre in till Blentarp där min support väntade. Här smetade jag på lite ny vaselin på fötterna, bytte strumpor och skor. Jag hade nu lagt felnavigeringen bakom mig och var redo att fortsätta mot Sövde som var nästa supportstop. Efter några kilometer skogsstig passerar banan Sövdesjön med nice löpning utmed sjöns norra strand, ett snabbt suportstopp med en varmkorv från Leffes Grill och sedan vidare mot Snogeholmssjön som också bjöd på fin löpning utmed vattnet. Nu hade jag kommit ikapp Stefano och vi slog åter följe. I Eriksdal väntade åter supporten och jag tog ett lite längre stopp men Stefano ångade på. Johan Wagner bjöd på chokladbollar som kan hota Delicato på tronen. Jag tryckte i mig en andra korv med bröd, fyllde på vatten och jagade sedan iväg efter Stefano. Strax innan Lövestad såg jag honom ta av åt fel håll och räddade honom från en rejäl navigationsmiss. Nu hade mörkret lagt sig och på väg in mot Lövestad kom Johan Wagner springandes, han skulle agera nattpacer åt mig var tanken. Med Johan som ledare betade vi av kilometer efter kilometer i ett raskt promenadtempo snarare än löpning. Leden var för det mesta fin skogsstig/väg men vid Alunbruket kom vi in i ett område som var helt galet svårforcerat, täta busksnår med stora fält av brännnässlor. Det var brant och lerigt , dessutom så regnade det ganska bra nu. Frustrationen blev ganska rejäl och även Johan (som inte var lika trött) svor över galenskapen att stå mitt i ett brännässlesnår i regnet, mitt i natten. Sträckan var ca 800 meter men det tog oss 30 minuter. Efter detta inferno gick det bättre och vi kom till Brösarp lagom till soluppgången. Här lämnade Johan oss efter väl genomfört arbete som nattpacer. Jag och Stefano börjar vår vandring i gryningsljuset mot Haväng och havet, vi är båda duktigt trötta nu och jag tror att jag sommnar ett par gånger men kvicknar till när jag tar några snedsteg och är på väg mot diket. Efter en stund möter vi Boel som redan varit nere vid havet och vänt. Hur gick det till? Hon måste ha gått på bra under natten och passerat oss vid supportstoppet i Brösarp. Hon försvinner småspringandes och till synes vid gott mod, imponerande! Väl framme vid Haväng bjuds vi på en underbar sandstrand och skvalpet från havet, snabbt ner och plaska lite i vattnet och njuta av att vara vid vändpukten. Nu har vi varit ute i drygt 23 timmar och är äntligen på väg tillbaks mot Lund.

Allt eftersom solen värmer upp våra kalla trötta kroppar så återvänder kraften och vi får upp ett hyfsat tempo. Stefano äter otroligt lite under loppet, det enda han har med sig är någon variant av kexchoklad som han vid ett par tillfällen bjuder hästar vi passerar på. Ganska snart är vi åter i Brösarp där Johan Hallgren väntar med supportbilen. I Brösarp blir det ett stopp på en trevlig restaurang för mat och toalettbesök. Laddad med energi och ett par kilo lättare så fortsätter jag mot målet, som börjar kännas inom räckhåll, det är ju ändå bara ca 100 kilometer kvar 🙂

Solen skiner från en klarblå himmel och vi ångar på så gott vi kan, sträckan ner till Lövestad är bitvis svår navigerad även under dagtid och det tar lite mer tid än det borde, men vi tuggar på och ner mot Eriksdal har jag fått upp farten. Skogar, ängar och sädesfält passerarar allt eftersom vi betar av kilometer efter kilometer.

Allt flyter på bra och en bit efter att mörkret åter lagt sig över oss, kommer vi fram till Johan och Johan. Johan Wagner hakar åter på som natt pacer, och vi ger oss av in i mörkret. Det är nu som hallucinationerna börjar dyka upp.

Hallis nr1: Alpina skidor som blockerar vägen. nr2: Trafikljus som blinkar gult. nr3: Kolgrafitti över en asfaltsträcka (på asfalten). Nr4: Transparanta stora klot med människor i. Det var flera små hallisar under lång tid.

På slutet så la mina fötter av, och under de sista 10 tim kändes det som om fotsulorna släppt från fötterna, aj! Jag tog mig trots allt i mål och vann på delad plats med Stefano. Alla som kör ett 246 km lopp och slutför det är vinnare för det är förbannat långt, och det blir ju inte lättare av att loppet saknar support.

Trans Scania är så mycket mer än bara ett lopp. det är ett äventyr, en resa genom Skåne och genom sig själv. Kort sagt en fantastisk upplevelse och en mardröm. Tackar och bockar för detta till:Team Create.