En av vadningarna. Den här var midjedjup vet jag och Jerry. Foto: Gunnar Fæhn

Jag och Jerry var i helgen uppe i Norge för att springa Vestfold Ultra Challenge 82 km.
Vi kom fram till Holmestrand sent på fredagkvällen och fick några timmars “komfortsömn” på våra liggunderlag innan vi skulle upp kl 5. Lite spartansk frukost och på med utrustningen innan starten gick en timme senare. Några kilometer asfalt i början men snart var vi ute i den mörka terrängen. Nästan direkt sprang vår klunga fel och vi fick vända tillbaka igen, en tråkig start som snart skulle bli ännu värre. Efter bara 5 km halkade jag i leran och fick foten under mig. Ont gjorde det men jag haltade vidare och hoppades att det skulle bli bättre. Efter ett tag fick jag stanna och linda fotleden men tempot blev lågt då jag tvingades ta det väldigt försiktigt.

Kilometrarna rullade på men i och med den låga farten blev det inte så tufft rent fysiskt. Vädermässigt blev det dock det tuffaste lopp vi någonsin gjort. Nollgradigt regn eller snö under nästan hela loppet och ett extremt vattenflöde i skogarna som tvingade oss till ständiga vadningar i iskallt vatten. I ett normalt lopp hade vi varit tillbaka innan skymningen men nu tvingades vi göra de sista milen i kompakt mörker. Det var inte helt lätt att följa lederna, vi kämpade oss framåt kontroll efter kontroll men på väg mot sista stämplingen kom vi på något konstigt sätt helt fel. Vi följde visserligen markeringar men tydligen hade vi gått runt och gick i fel riktning. Ögonblicket då vi upptäckte att vi kommit tillbaka till näst sista kontrollen ännu en gång är kanske inte vårt mest lyckliga. Tiden gick fort nu och vi frös rejält. Det viktigaste var att hålla sig i rörelse, det enda sättet att generera lite värme, så det vara bara att gå framåt igen. Då stigar och vägar översvämmades och förvandlades till bäckar fick vi ibland chansa, vi gick i vattnet och hoppades att det var rätt väg. Vi kom till slut fram till kontrollen och närmade oss Holmestrand. Sista asfaltsbiten forcerades och vi kunde gå i mål på 16.59 h. Efter en lång varm dusch kändes allt bättre men det var alltför sent för att åka hem så det fick bli en natt till på golvet innan vi åkte hem på söndag morgon.

+ Jerry var dagens hjälte. Hade han inte kört med mig i min låga fart hade det aldrig gått vägen.
+ Banan var fin, mycket tuff och teknisk trail som brukar passa oss. Under normala förhållanden hade det säkert blivit en kanondag med fina vyer.
+ DryMax-strumporna fick ett rejält test men levererade som vanligt; inte ett enda skav.
+ Den support som fanns var bra.

– Ja, jag skulle ha brutit när jag ramlade, min starka vilja att komma i mål är ofta en tillgång men vid sådana här skador så tidigt måste jag tänka smart.
– Vi visste inte att det bara blev två supportstationer istället för fyra. En liten missräkning.
– Kombinationen av kyla och väta under så lång tid var extrem!

Tack för en riktig utmaning Tomas!

/Erik