Helgens Swiss Iron Trail blev en besvikelse, både för oss tävlande och för arrangörerna.
Regn under veckan gjorde att vägen över glaciärerna byttes mot en alternativ väg redan ett par dagar innan start. Detta beslut kändes okej då vi redan hade besökt området på söndagen och visste hur svårt det skulle bli att passera med vatten på isen.
När det var dags för genomgång 07.30 på fredagsmorgonen levererades dock ett tråkigt besked. Loopen runt Diavolezza togs bort och starten sköts till 16.00 p g a extremt dåligt väder i området. Vi hade redan skickat iväg våra övriga saker så det hela slutade med att vi fick sitta och vänta på hotellet i 8 timmar med tävlingsutrustningen på, segt och ingen optimal uppladdning. Den nya sträckan skulle bli 154 km, betydligt kortare än orginalbanan men ändå något att bita i.
Vi kom iväg som planerat från Pontresina och följde en relativt platt skogsstig ca 6-7 km innan första klättringen började. Upp till ett regnigt Fuorcla Surlej innan en mycket fin passage ned till St Moritz tog vid.
Här blev det ett kort stopp med buljong, macka och byte till varmare kläder. Vi rundade sjön och kom in i St Moritz. Tyvärr var det här mycket dåligt markerat vilket gjorde att vi och många andra kom av banan. Vi skulle upp till Piz Nair (3057 m) så det var bara att köra på uppför. Dock förlorade vi dubbelt på detta avsteg, dels så var vår väg långsammare och sedan gjorde ett kraftigt regn att alla som var på toppen samtidigt med oss stoppades och släpptes iväg först 25 minuter senare. Jerry mådde tyvärr dåligt och hade svårt att få i sig energi här.
När vi väl kom iväg körde vi på ner till Suvrettadalen som vi hade vandrat i under veckan. Det visade sig vara en stor fördel att känna till stigen så vi hade inga problem medans andra hade svårigheter att komma rätt i mörkret.
Till slut var vi framme vid “väggen”, en mycket brant stigning på 500 höjdmeter som skulle ta oss över till Albulapasset. Här gjorde sig Jerrys låga energiintag till känna och han fick slita hårt på serpentinstigarna. Det var kallt, regnade och underlaget var mycket lerigt. När vi till slut kom fram till vätskestationen fick vi det tråkiga beskedet att tävlingen var över p g a det dåliga vädret, tungt när jag kände mig stark och bara ville fortsätta. Vi fick order om att ta oss ner till Bergün och anmäla oss. Väl där fick vi äta lite och lyckades också sova ett par timmar innan vi tog tåget till Chur och målområdet.
Jag tycker personligen att de hade kunnat hitta en annan lösning på situationen. Visst var det kallt och blött men hade man bra utrustning och dessutom var på väg nedför bergen tror jag inte det hade varit någon fara. De som var uppe på Piz Nair vid tidpunkten och dessutom hade för tunna kläder hade kunnat plockats av banan istället. Visst vill man ha lätt utrustning men vissa lurar sig själva med alltför extrema produkter, att vara uppe på 3000-meters höjd på natten i oväder är inget att nonchalera.
Känner mig snuvad på den fysiska och mentala utmaningen som aldrig blev av och dessutom hade jag gärna velat se de fina platserna som skulle komma längs banan; Pass digls Orgels, Rothorn, Weisshorn m.m.

Om man jämför banan med UTMB så var detta tuffare, en del av stigarna var betydligt mer tekniska och dessutom går Swiss Iron Trail mer över bergstopparna och inte bara på passen brevid. Medelaltituden på banan ligger också högre än de flesta loppen i alperna.

Jag vill tillbaka, återstår att se vilket år det blir.

Vi hade för övrigt en mycket bra vecka på Mammuts test event, återkommer med ett reportage om detta.

/Erik