Resan till Norge blev riktigt lyckad för vår grupp. Fantastiska vyer, högklassig support från Anders och Mattias och strålande väder på tävlingsdagen. För många var det debut i längre tävlingssammanhang och alla kämpade på starkt utan att vika ner sig. Martin har sammanfattat resan bra här så jag tänkte bara skriva lite om min egen upplevelse av tävlingen.

Min förkylning hade ebbat ut men tydligen var kroppen inte helt återställd. Redan i första backen märkte jag att det var tungt, någon “runner´s high” var det aldrig tal om, det vara bara att tugga på och hoppas att det skulle släppa. På väg ner från Gulekoppen (tävlingens högsta passage) gick min ena stav sönder. Jag satte mig ned och försökte laga den men det var helt kört, bara att ställa in sig på de nya förutsättningarna. Under första halvan kunde jag äta lite men det var gott att komma in till supporten på halva sträckan och få i sig något som inte var sött. Lite soppa och bröd gav energi till nästa kontroll men sedan förlorade jag all aptit för sötsaker och fick försöka få i mig några minituggor då och då. Allt jag åt växte i munnen och ett svagt illamående var hela tiden nära. Att banan var extremt stenig och svårsprungen gjorde det inte lätt att hålla en okej minimifart när energin försvann helt från kroppen. Det var nästan bara på grusvägsbiten och sista asfalten in i mål som jag kunde springa på, resten var en kamp mot underlaget. Vid sista kontrollposten glömde de att rapportera min passering till sekreteriatet. Inget som påverkade mig direkt men de som följde mig blev riktigt oroliga då jag bara försvann från listorna. Blåsten hade tilltagit på topparna men värre var att det började regna sista biten. Mörker i kombination men blöta stenar gjorde att sista backen ner mot mål blev rätt farlig. Trots att jag tog det försiktigt halkade jag ett par gånger.
Mycket skön känsla att gå i mål och sätta sig med en ljummen norsk Pucko. 🙂
I och med att jag inte kunde köra så hårt som jag ville blev inte kroppen speciellt sliten. Jag ser det som ett bra backpass och en bekräftelse på att pannbenet fortfarande håller tjockleken.

Det var riktigt fin natur med snö på topparna och utsikt mot fjordarna. Ett par rejält branta stigningar ingick som nästan gränsade till klättring.

I morgon är det dags för Ladonia Mountain Trophy, ett av Sveriges hårdaste endagarslopp. Jag är mest orolig för orienteringen, det var ett tag sedan jag körde med kompass. Det var för övrigt på Ladonia år 2004 som jag och Jerry för första gången tog oss an en riktig utmaning i löparsammanhang. Precis som många av våra resedeltagare nu gjorde i Hornindal.

/Erik