Sommarens andra lopp var Eiger Ultra på 101km. Att få en startplats här är nästan svårare än att genomföra själva tävlingen så att jag lyckades på första försöket var en vinst i sig. För första gången hade jag med mig familjen och min mamma till ett alplopp så det blev lite annorlunda jämfört med tidigare resor. Dagen innan start var vi och gick i Lauterbrunnen, en unik dal med dess lodräta bergssidor och massor av fina vattenfall. Registrering och pastaparty hanns också med och jag gick till sängs tidigt då starttiden var 04.00 på lördagen. Efter en nattlig frukost och en kort promenad till Grindelwalds centrum var jag redo att börja, det var varmt och stämningen var förväntansfull. Pannlampan behövdes uppför första berget och jag kunde ta av den en liten bit efter första stationen. Att se Eiger i soluppgången var mäktigt men det var bara början på alla fina vyer under loppet. Banan följde berget västerut och efter en lång brant nedförsbacke på asfaltsväg klättrade vi upp till stationen First som kantades av coola gångvägar hängandes längs bergssidorna. Det började bli riktigt varmt så jag försökte dricka mycket. Faulhorn på nära 2700m var banans högsta punkt och här uppe såg man ner mot de vackra, djupblåa sjöarna vid Interlaken. Några kilometer efter toppen låg en elak sten och väntade mitt på stigen. Jag föll, lyckades klara benen men slog upp ett jack i högertummen. Tänkte först bara springa vidare men staven blev nedblodad och det droppade ner på låret så jag stannade och gjorde ett tillfälligt förband. Inte så lätt med bara vänsterhanden. Vid nästa stora station, Schwand, gjorde sjukvårdare rent såret och satte på ett riktigt förband som skulle hålla hela loppet. Familjen väntade redan vid Burglaeunen så jag försökte köra på ned till dalen så fort det gick men värmen tog hårt på krafterna. Väl framme kändes det nästan som om jag gick i mål när jag såg alla, men hälften av loppet var ju kvar. Nu fick jag för omväxlings skull uppleva lyxen av att ha support, jag satte mig och vilade medans de andra hämtade det jag ville ha och lite till. Det var svårt att äta men jag tvingade i mig lite grann i alla fall.

I skogarna upp mot Wengen kom krafterna tillbaka och jag hade en bra period. Efter Wengen var det brant upp till Männlichen där man åter kunde se Grindelwald igen. Nu hade vädret slagit om och det regnade en stund. En amerikan som jag käkade frukost med hade som mål att hinna med passagen under Eiger innan det blev mörkt och som jag låg till nu blev detta ett bra mål även för mig. Skymningen kom men jag hann förbi Eiger och en bit ner i dalen nära Grindelwald innan pannlampan behövdes igen. Musik från målområdet hördes men vi som sprang långa klassen hade en stigning kvar upp till Pfingstegg. Det var inte så många höjdmeter så snart var jag på väg tillbaka mot målet igen. Tog det lite för lungt här då jag trodde att sträckan var längre än den var. Jag gick i mål 23.18 på kvällen och fick återigen support från familjen. Ovanligt men roligt att få ett sådant mottagande. Jag såg tydligen sliten ut men det kändes ändå okej och jag kunde äta lite innan vi gick tillbaka till hotellet. När jag väl låg i sängen kunde jag se pärlband av pannlampor under Eiger och var rätt nöjd med att det inte var jag som hade några timmar kvar att springa.

Loppet kändes stabilt, jag chansade inte utan körde på säkerhet. Förutom passagen i Burglaeunen var det panormavyer hela tiden, absolut en av de finaste banorna jag sprungit.

/Erik