Efter mitt avbrutna UTMB vilade jag smalbenet nästan två veckor och trappade sedan upp försiktigt. Hade precis kommit upp i första långpassen när det var dags för en höstvariant av Sandsjöbacka Trail Marathon. Start i morse kl 06.30 vid Götaplatsen. Ett femtiotal var anmälda men jag vet inte riktigt hur många som dök upp. Med påslagna pannlampor begav vi oss iväg mot Näckrosdammen och vidare genom stan bort mot Änggårdsbergen. En lite annorlunda sträckning jämfört med vinterloppen väntade. Fältet drogs ut och jag befann mig snart i en liten tätgrupp. På stigen upp till Sisjön var vi bara tre och snart bara två, jag och Jens Samuelsson. Kilometrarna tickade på och vi kunde växeldra söderut. Det utlovade regnet kom aldrig men det var rejält blött på stigarna. Vid Sandsjöbacka blev min vattenpåfyllning alltför långsam så jag tappade någon minut på Jens men med lite extra fart över drumlinen kom jag ikapp. Snart var det slut på stiglöpningen och det tuffa obanade partiet började. Här varvades klättring uppför små bergsknallar med kärrlöpning och farten sänktes rejält då det oftast inte gick att springa alls. Till slut nådde vi utkanten av Kungsbacka och kunde springa på lite den sista biten. Efter 4.41h gick vi tillsammans i mål och tog emot jublet från den månghövdade publiken (säkert 4-5 stycken :). Riktigt skönt att vara igång igen.

+ Varierad bana. Allt från asfalt till myrlöpning.
+ Enkla lågprofillopp har sin charm.
+ Trevligt med sällskap hela vägen.

– Vi sprang fel tre gånger. Onödigt.

/Erik

Morgon i Chamonix

Efter att ha varit mer eller mindre skadefri under året fick jag en kraftig känning i ena benhinnan en vecka innan UTMB-starten. Det blev löpvila och en massa olika rehab-övningar i ett desperat försök att bli redo för tävlingen. Tiden var dock för knapp så när jag stod på startlinjen i fredags tillsammans med Martin och Per visste jag att det var en rätt stor chansning. Dagens solsken hade ersatts av regn när vi startade kl 17.30. Per och Martin som skulle ta det så lugnt sprang på rätt bra och jag hängde på ned till Les Houches. I stigningen upp efter detta första stopp lät jag dem gå och kunde istället köra i min egna takt. För att spara på smalbenet tog jag det försiktigt så fort det var brant nedför (något som det ofta är på UTMB). Regnet gjorde stigarna leriga och snart var skorna helt genomblöta. Fukten gjorde också att det blev tät dimma på de högsta passagerna så jag hade några gånger lite svårt att se markeringarna. Efter ett tag kom jag ikapp Per och vi hade sällskap en kort stund innan han släppte. Tyvärr bröt han sedan under natten.
Jag kom in i Italien och fortsatte mot Courmayeur och min drop bag. Att skadan hämmade mig nedför gjorde att mina tidsplaner rök tidigt, något som var rätt frustrerande. Sista backen ned innan stoppet är brutalt brant och jag fick ta mycket vikt på stavarna. Väl nere bytte jag strumpor och tröja samt tog bort lite jord som kommit in i kläderna och skavde. Sedan var det dags att klättra upp till Bertone i morgonljuset. Där börjar en relativt plan mil vilket gjorde att jag kunde springa på okej ett tag. Jonas Westling från IKSU Multisport sprang också loppet och jag träffade på honom och hans support här några gånger. Supportkillarna var roliga och muntrade upp mig innan det var dags för klättringen upp till Grand Col de Ferret och den schweiziska gränsen. Därifrån är det mycket nedför mot Fouly och vidare ner i dalen. Då jag under hela försökt avlasta smalbenet fick andra muskler jobba extra mycket. Jag började nu känna av denna snedbelastning och det gjorde ont på flera ställen i benet. På väg ut från Fouly var jag än mer hämmad i min löpning och jag kände att riskerna började bli lite väl stora. Till slut blev oron för en eventuell stressfraktur eller någon annan långvarig skada alltför stor och jag beslöt att hoppa av i Champex. Jag slutade forcera och tog en lugn promenad dit. Med tårar i ögonen släppte jag förbi mig deltagare efter deltagare.
Några timmars bussresa senare var jag tillbaka i Chamonix där Per väntade på rummet. Martin gjorde en strålande insats och kom i mål under natten. Dagen efter haltade vi runt och fick oss en fin avslutningsmiddag.

Gåsen är fortfarande oplockad, jag kommer tillbaka…

Lite plus och minus:

+ Stämningen i Chamonix och längs tävlingen är fantastisk.
+ Efter första nattens regn blev det en fin och solig dag.
+ Mycket proffsig organisation. All logistik fungerar och funktionärerna på supportstationerna är mycket hjälpsamma.
+ Utrustningen fungerade som den skulle.
+ Vi flög hem från Geneve med samma plan som Kilian Jornet och Emelie Forsberg. De skulle förbereda sitt nya spännande lopp; Tromsö Skyrace.

– Min skada. SÅ olägligt!
– Buljongen som jag uppskattat så mycket tidigare år var nu ersatt av en nudelsoppa som inte alls gick ned lika lätt.
– Det fanns några stunder då jag var lite för låg på energi vilket påverkade hastigheten, framför allt uppför, så jag är inte riktigt nöjd med energiintaget. (Kan bero på den saknade buljongen.)

Återkommer med lite tankar om utrustningen jag använde.

(I tisdags var jag och undersökte mitt svullna ben. Ingen infektion och ingen propp. Däremot fanns det en blödning i en av musklerna. Benhinnornas status gick tyvärr inte att se på ultraljudet men det blir hur som helst en period med vila nu så att allt förhoppningsvis blir bra igen.)

/Erik