Trailrunner West visade åter prov på fingertoppskänsla när vi valde den längsta klassen i dagens ultralånga klubbmästerskap i orientering som Alehof arrangerade. Vi bussades i dimman ut till en hemlig startplats där vi fick vänta en stund innan kartorna delades ut. Efter tio minuters springande passerade vi en snöslaskig myr, det kalla vattnet fick fötterna att domna bort men det gick att springa tillbaka känseln igen. Kontrollerna i sig var inte svåra men vägvalen var stundtals rätt knepiga, ibland kändes det som om de flesta stigarna gick vinkelrätt mot den tänkta färdriktningen. Höstens extremt dåliga träningsmängd började ta ut sin rätt efter ungefär halva banan, inte ens de goda bullarna vid vätskekontrollerna kunde ge nog energi. Det var länge sedan jag kände mig så svag i backarna, men orienteringsmässigt gick det okej även om vi behöver få bättre flyt på det. Frågan är om det räcker med att öka rutinen som vi nu gör eller om man skall börja köra speciella orienteringsövningar för att få till en bra kartläsning i hög fart. På slutet blev det en del asfalt och det var bra stumma steg. Vi gick i mål på 3.27 men slog ända tre personer! (En långsammare, en som stämplade fel och en som gav upp.) Det är inte vem som helst som ställer upp i sådana här tävlingar så vi låter oss inte knäckas av detta utan ser det som ett rejält pass med mycket orienteringsträning. En sak som vi absolut måste sluta med är att jämföra med vanliga kilometertider under löpning, finns absolut ingen mening med det då 10 minuter per kilometer kan vara riktigt bra i svår terräng. Efter målgång blev det dusch innan Alehof bjöd på soppa och macka.

/Erik

I lördags gick det 40:e Finalloppet i Skatås, Trailrunner West skulle egentligen ha mönstrat minst två deltagare men pga förkylningar, nyfödda barn m.m. höll det på att bli noll deltagare. På fredagen ringde jag till Mikael Larsson, en erfaren långdistanslöpare från Landvetter med flera marathon i bagaget. Han skulle springa den långa slingan 18.8 km och det var den spark i baken jag behövde för att på lördagen sätta mig i bilen och åka till Skatås, promenera ner till efteranmälningen och anmäla mig till den långa 18,8 km slingan. Vädret var perfekt med solsken och elva plusgrader, deltagarantalet måste ha varit rekord för Finalloppet. Vi hade bestämt oss för att ta det lugnt i början för att ha krafter kvar till en snabb avslutning. Den första kilometern efter starten blev det mycket trångt som resulterade i nästan gångtempo. Efter en stund spred fältet ut sig och det gick att ta ut löpstegen helt. Vi sprang tillsamans i åtta kilometer sedan ökade jag farten lite och Mikael hängde inte på. När jag vek upp på stigen efter Lilla Delsjön var det ganska trångt igen, jag hamnade i ett litet tåg som tuffade fram på den smala stigen. Problemet var att tåget tuffade fram lite för långsamt och det var mycket svårt att hitta något bra ställe att springa om på. Efter några frusterande minuter fick jag chansen att rycka förbi och jag kunde ösa på igen. Den här sträckan mellan Lilla Delsjön och grusvägen mot Blacktjärn är riktigt kul med kuperad, smal och teknisk stig. På grusvägen tog jag rygg på en Solviking, jag planerade att hänga på honom till Blacktjärn och sedan öka tempot dom sista kilometrarna, men kroppen ville inte riktigt vara med på noterna. Jag fick fokusera på att försöka hålla det tempot jag hade, att öka var inte på tal. Jag passerade mållinjen på 1tim och 42 min, inget rekord precis men det var ett fantastiskt trevligt lopp med kalasväder och en härlig stämning. Mikael kom in på 1tim och 46min.

Mikael Larsson, långdistanslegend från Landvetter strax före start.

/Jerry

Onsdagkvällen var mörk och isande kall. Normalt tänkande människor satt antagligen inne framför TV:n med något varmt att dricka. Trailrunner West och ett gäng andra entusiaster hade istället begett sig till Änggårdsbergen för nattorientering. På vanliga dagstävlingar kan man se orienterare av alla möjliga slag, allt från barn till haltande 90-åringar, men till denna tävling verkade det vara en betydligt högre klass på startfältet. Vi har en dålig ovana att alltid anmäla oss till längsta och svåraste klassen vilket innebar att vi nu fick möta de bästa orienterarna i Göteborg. De få som vi kanske hade kunnat slå sprang antagligen i de kortare klasserna. Vi såg det dock mest som en nyttig träning och det visade sig att vi skulle få mycket träning för pengarna.

Tanken innan var väl att kontrollerna skulle ha en lite enklare placering än på dagstävlingar, men det visade sig att det varit en mycket tuff banläggare i farten, dessutom var det hela 20 kontroller utsatta vilket innebar mycket orienterande och snålt med transportsträckor. Första hälften av banan såg vi pannlampssken lite här och var i skogen men sedan var vi helt själva i mörkret. Det var svårorienterat men vi kämpade på då vi tidigare aldrig har gett upp en kontroll under tävling och inte såg någon anledning att bryta den sviten nu. Tiden rusade iväg medans vi tog några nollgradiga fotbad och körde lite spontan mörkerklättring för att nå kontrollerna.

Under tiden hade tävlingsledningen börjat packa ihop för hemfärd men någon av dem slängde en sista blick på startlistan.
“-Vänta lite nu, det är tydligen två stycken kvar i skogen! Vad kan det vara för tokar? Kan det ha hänt något?”
Gissa om de frusna arrangörerna blev glada när vi en stund senare äntligen kom i mål. Hade det gått 5 minuter till är det frågan om de inte hade ringt räddningstjänsten. Stort tack i alla fall för att ni väntade och bjöd på pepparkakor vid målgången.

Det var antagligen den långsammaste kilometertid vi någonsin haft men vi får ta igen det på nästa tävling.
Självklart blir det längsta och svåraste klassen då med!

/Erik