Trail running bygger på frihet och inspiration, vi vet sällan hur träningspassen kommer se ut i detalj när vi ger oss ut i skogen och vissa av passen körs utan klocka. Detta i kombination med heltidsjobb och ett ibland väldigt oförutsägbart familjeliv gör att jag och Jerry aldrig kör efter strikta träningsprogram. Vissa dagar får man ställa in planerade pass och andra kan oväntade tillfällen uppstå. Man kan väl säga att vi inte konkurrerar med vår träningsmängd, det är kvaliteten på våra pass som måste vara hög för att det skall fungera. Generellt gäller långpass på helgen och så mycket egenträning som möjligt där emellan. Även om vi kanske inte kunnat tränat som önskat visar tävlingsresultaten att vi alla fall inte är i sämre form än förra året. Ett litet hack i formkurvan kom dock nu i juni när Jerry fått en löparknäkänning. Förhoppningsvis är han snart tillbaka i full träning.

Ambitionen framöver är att öka mängden en aning samt lägga in en del tuffare ultra- och backpass emellanåt. De riktigt långa ultrapassen sliter en del på kroppen så man kan inte köra dem för ofta.

Om exakt två månader är vi mitt i UTMB!

/Erik

Andra turen på Korsika gick till den lokala höjden Ponta di Colombaja strax söder om L’Île-Rousse där vi bodde. Med korsikanska mått mätt är detta bara en liten kulle med sina 400 höjdmeter så jag räknade med en snabb tur till toppen. Upp till den fina byn Monticello gick det fort och jag hittade också direkt till vägen som går norr om berget. Stigen upp den sista biten var dock omöjlig att hitta så jag fick börja klättra och forcera genom maquisen som korsikanerna kallar det täta buskage som täcker en stor del utav ön.
Väl uppe på toppen beskådade jag utsikten och två mäktiga glador som verkade bo på berget.

Trodde att jag skulle hitta någon stig ned men det var lönlöst, bara att kämpa sig ner igen, nu på södra sidan av berget. Kom äntligen ner till en liten grusväg, benen var helt sönderrivna men nu kunde jag med bra fart ta mig ner till stranden igen och kasta mig i havet.

Totalt 2h i stekhet sol.

/Erik

När jag för 10 år sedan besökte Korsika höll jag fortfarande på med vanlig väg- och motionsspårlöpning och visste knappt att en av världens tuffaste bergsleder, GR20, fanns några mil bort från hotellet. När jag förra veckan återvände med familjen hade jag lyckan att få till en heldag med fantastisk bergslöpning/trekking. Jag hade beställt tidig taxi från hotellet till starten i Calenzana som ligger i norra delen av ön och kunde börja äventyret kl 05.35 på morgonen.
GR20 är uppdelad i 15 dagsetapper där de norra etapperna är de mest krävande medan de södra går över lite snällare terräng. Första etappen var konstant uppför och jag mötte bara några enstaka vandrare här. Passerade bl a en mäktig tallskog som kändes uråldrig. Bitvis mycket klättrande upp- och nedför små avsatser. På andra etappen började det lugnt genom en björkskog som kunde vara hämtad från den svenska fjällvärlden men sedan började allvaret med stenblocksklättring upp till 2000-meters höjd. Nu hade många vandrare startat så jag sprang eller gick om grupper hela tiden. Väl uppe på kammen möttes jag av mäktiga vyer. Här började en traversering som var tidsödande då leden åter igen avbröts av många små klättringar. En lång nedförsbacke med rullgrus avslutade etapp 2 och jag kom in på nummer 3.
Här kom jag till Spasimatadalen, en oerhört fin plats med en hängbro över den kristallklara forsen. Jag hann följa vattnet en bit uppströms innan det var dags att vända hemåt igen. Nu hade molnen svept in över några av topparna och jag kom stundtals in i kylande dimma. De personer jag tidigare passerat mötte jag nu och fick förvånade blickar på mig. Tillbaka på etapp 1 igen började det glesa ut med vandrare och jag fick ta det lugnt för att inte riskera att skada mig och bli liggandes helt själv i bergen när mörkret nalkades.
Väl tillbaka i Calenzana väntade jag in taxin och kunde sedan på hotellet inta en god och välförtjänt middag.

GR20 är en otroligt häftig led men också riktigt hård. Inga fina “Sound of music”-ängar som i alperna direkt utan mest steniga och svårsprungna stigar. Totalt sätt var det nog max 20% av tiden som jag kunde springa, resten var det snabb trekking och klättrande som gällde. Väl uppe på höjd finns det ingen möjlighet att ångra sig, leden korsar extremt sällan andra stigar så man får veta vad man ger sig in på. Vatten kan man ta i bäckar på de lägre höjderna men uppe på bergsryggarna var det rätt torrt. Jag hade förutom det vatten och energi som jag använde under dagen med mig ett nödpaket i ryggsäcken bestående av extra vatten, energi, första förband, regnjacka och pannlampa.

Totalt ca 4,5 dagsetapper på 14,5 h

Bilder från dagen finns här.

Stort tack till min förstående familj och supportande Langley-personal för all hjälp.

/Erik

Kl 06.45 på Kristihimmelsfärdsdagen parkerade jag bilen hos Erik, det var dags för ett ultrapass. Vi startade med att springa 2,6 km ner till Mölndalsbro för att ta tåget till Kungsbacka. Vi delade tågresan med ett antal trötta nattsuddare på väg hem från nattens party. I Kungsbacka bytte vi till buss och klev av vid Fjärås station. Vi fick börja med att nöta några km asfalt innan vi kom till Hallandsleden som vi skulle följa norrut. Första delen gick över Fjärås Bräcka, fantastiskt läckert område där leden ringlade sig fram över ljunghedar och genom hagar med en härlig vy över landskapet och sjön Lygnern. Hit rekommenderar jag att man tar sig en resa, det finns ett Naturrum som ligger intill en brant dalgång, här är det perfekt att ta med familjen på picknick och i samma veva köra ett bra backpass i dalgångens branter:-)

Efter den fina starten på dagens pass fick vi nu åter springa en asfaltssträcka då leden går genom Fjärås. Väl inne i skogen igen fick vi ett antal km med riktigt fin single track som höll hög klass. Efter ca 5km kom vi fram till Hjälm och Stensjön, här tappade vi markeringen och sprang ner till sjön som vi följde i jakt på den till synes spårlöst försvunna leden. Det visade sig att vi missat några hundra meter asfalt så det var inget att hänga läpp för. Väl på leden igen fortsatte Halland att bjuda på fin terräng och kilometrarna rasade förbi. Träningen efter Munkastigen har varit lite si och så men känslan i kroppen var ändå bra, vi höll inte superhögt tempo men det kändes som om vi båda två tuffade på utan större ansträngning, lovar gott inför UTMB.

Leden fortsatte norrut förbi Anneberg och vidare mot Lindome, här får man vara på sin vakt då leden passerar en bågskytteklubb med tavlor på ena sidan leden och skyttar på andra:-). Nu har leden bytt namn till Bohusleden och fortsätter för vår del på lite mer bekant mark förbi Tulebosjön, denna biten är nog den tråkigaste då det blir några kilometer asfaltväg igen. Däremot sista milen från sjön till Gunnebo är både teknisk och kuperad vilket betyder att den är riktigt kul att springa. Både jag och Erik hade med oss för lite att dricka och äta så mot slutet blev vi lite matta, men det förhindrade inte att vi lade till en extra slinga i motionsspåren på slutet.

Totalt blev det ca 46km

/Jerry

Efter torsdagens ultrapass har det blivit två kortare träningar under helgen. Ovant men nyttigt att springa i sådan här hetta.

/Erik