Inför en stor tävling är det bra att träna i miljöer liknande tävlingsterrängen. Med Sätila Trail runt hörnet har jag istället gjort precis tvärt om. Semester i Florida har “tvingat” fram träning i värme på torra och platta slingor.
Vi åkte runt en del under resan men något passande trail-lopp hittade jag inte, istället gjorde jag en spontananmälan till Fort Myers halvmarathon som gick i söndags. Det fanns även marathondistans och kortare alternativ men detta var det jag hann med innan vi skulle resa vidare. Starten gick kl 7 för att undvika den värsta hettan men det var ändå värme i morgonluften. Efter några svängar runt start- och målområdet sprang vi in i ett finare villaområde med palmkantade gator. Jag hittade position några hundra meter bakom täten och fick en lucka bakåt. Ett par vätskestationer passerades där jag fick i mig några munnar med sportdryck. Efter lite mer än halva sträckan passerade vid målet och gav oss upp på första bron över Caloosahatchee River. Jag hade innan bron passerat en kille men det var inte från min klass utan ledaren i marathonklassen. Det fanns fortfarande löpare inom synhåll framåt men avståndet var lite för stort. Benen kändes okej trots att de inte alls är vana vid snabb asfaltslöpning. Efter en rätt tråkig runda på norra sidan floden var det dags för nästa bro tillbaka mot målet. Detta visade sig vara banans värsta stigning men efter den var det bara att spurta i mål. Nu var det mer publik ute och det blev lite bättre stämning.
Det var inget riktigt elitfält med i tävlingen så mina 1.22.35 räckte faktiskt till en bronsplats. Kul med lite internationella framgångar. 🙂

Jag rekommenderar verkligen alla att tävla utomlands om ni har möjlighet.
Ny miljöer, lite annorlunda rutiner runt tävlingarna och dessutom tycker de allra flesta att det är roligt med långväga gäster.

Nu hoppas jag bara att min förkylning går över så att lördagens tävling verkligen blir av. Ensam lunk i en mörk, kall och blöt skog har också sina tjusningar.

/Erik

Höghöjdsträning två dagar innan start.

För några veckor sedan deltog jag på min första tävling i Österrike; Grossglockner Ultra Trail som mäter 110 km och 6500 höjdmeter.
Bara två veckors vila efter Verbier St Bernard var kanske inte helt optimalt men då jag ändå var på semester i närheten ville jag inte missa denna chans.
Starten var i Kaprun vid midnatt så jag anlände vid middagstid för registrering och energiuppladdning. Jag hann dock bli rätt trött och stod och gäspade innan vi ens kommit igång. Vi fick reda på att oväder var på gång och att vi eventuellt kunde stoppas på stationerna. Dåliga minnen från Swiss Iron Trail dök upp i huvudet men så illa blev det inte nu.
Vi kom iväg enligt plan och första berget var rätt enkelt över till nästa dalgång. Rätt trångt på stigen uppför då fältet inte hade hunnit splittrats upp de första kilometrarna.
En kort felspringning tillsammans med några andra när vi kom ner till dalen men sedan kunde vi tugga på upp mot första stationen vid Ferleiten. Sedan svagt uppför igen innan vi kunde börja klättra rejält upp mot första passet. Riktigt fint att komma över här i gryningen med Zell am See i ryggen och Grossglockner i sikte framåt. Ner mot Glocknerhaus och andra stationen där det gällde att ladda inför två pass på över 2800m. Sträckan upp mot Salmhütte var en av banans finaste med härlig stig högt upp på bergssidan. Passen tog på krafterna och stationen vid Stüdlhütte var inte överdrivet generös så vägen ner till den stora stationen vid Kals var lång i den tilltagande värmen.
Det blev en lite längre paus här för att samla kraft inför nästa etapp. Jag visste att det skulle börja med en lång sträcka svagt uppför, då är det värt med några extra pausminutrar för att orka springa på lite. Stigen gick längs en mycket fin fors upp mot nästa pass, en av banans höjdpunkter. Efter stekande sol kom nu ovädret in med regn och vind på hög höjd. Först var det skönt att svalka av kroppen men på väg ned från stationen Rudolfshütte fick jag ta på regnjacka och mössa. Det var brant upp till sista passet och när jag kom av banan lite fick jag klättra på alla fyra för att komma tillbaka på rätt spår igen. Efter en lång löpning längs en stor damm kom jag till sista stoppet. Bara 16 km kvar nu men då det mörknade och var lite regnhalt nedför fick jag ta det lite lugnt i backarna. Väl nere i dalen blev det en lång löpning in mot Kaprun. Det var lite svårt att se markeringarna så jag fick till slut leda en grupp löpare som hade irrat runt lite. Med 2 km kvar ökades tempot och jag och en ung tysk kom tillsammans in mot målet. På något sätt blev det till en spurtduell där vi körde på hårt genom byn.
Lyckades till slut ta en “mycket viktig” placering med fem sekunders marginal.

+ Överraskande fin bana, jag återkommer gärna.
+ Svenska Kristin Berglund vann damklassen. Hon är bosatt i Österrike sedan flera år och har presterat bra här nere.
+ Jag var lite orolig för känningen jag hade i låret efter Verbier men det höll.
+ Tack till min snälla familj som släppte iväg mig på ännu ett äventyr.

– På vissa ställen var det lite för långt mellan markeringarna.
– Några av stoppen var kanske lite väl långa men jag lyckades i alla fall hålla energin bättre än i Verbier.

/Erik

Catogne sett från stugan

Detta lopp som går runt Vebier och St Bernard har funnits i tankarna i många år och nu blev det äntligen av. Extra kul blev det av att vi var hela nio stycken som åkte ned för att tampas med bergen.

111km och 8400hm låg framför oss när vi startade kl 4 på lördag morgon. Två rejäla stigningar och tre branta nedförslöpningar väntade innan La Fouly där vi skulle komma in på den kortare varianten Traversée. Jag var väldigt glad att stigarna var torra då det var tvärbrant nedför. Tyvärr gled fötterna fram lite i skorna när det var som värst så tårna och trampdynorna blev väldigt ömma redan under de här första milen. Jag kunde ändå hålla okej fart över det mäktiga Catogne-berget och fram tills vi närmade oss Ornyglaciären. Solen stekte på bra med över 30 grader i dalarna så det var svårt att dricka tillräckligt mycket. Segt ned mot dalen och ännu segare längs det svaga motlutet upp mot La Fouly.

Jag försökte stanna och få i mig vätska och salt men de följande timmarna blev ändå tuffa med många småstopp upp mot St Bernard-passet. Konstanta panoramavyer med blå himmel omgav oss och till slut kunde jag sega mig över till Italien. Det var intressant att se St Bernard-passet och det kändes nu som om man vände tillbaka igen. På väg ned mot Bourg St Pierre överraskades jag av Martin som hade lyckats både bryta loppet och sedan ångra sig. Tur att de inte rev nummerlappen direkt. Jag hade återfått energin här så vi kunde köra på mot stationen där vi träffade Andreas och Fredrik som laddade inför den kommande natten. Att solen gått ned var ingen nackdel när vi började gå uppför det näst sista berget. Det gick snabbt att nå höjd men sedan var det många långa kilometrar innan vi var framme vid stugan. Man kunde nu se Verbier på håll men än var det inte klart.

En lång utförslöpning till Lourtier följde. Vi tog det rätt lugnt nedför och fyllde sedan på med energi inför den sista utmaningen. Vi hade hört många skräckhistorier om denna stigningen innan och under loppet. Visst var det brant och ihållande men så farligt var det inte, vi kom snabbt upp men lurades åter igen av att det var en bit kvar till själva stationen. Sen var det nästan bara nedför kvar till målet. Strax innan kl 7 kom vi äntligen in på gatorna och möttes av de morgonpigga Per, Mattias och Adam. Efter en gemensam passering med lätta steg över mållinjen kunde jag och Martin hämta våra välförtjänta finisher-tröjor.

+ Fin men också brutal bana. Jag tror inte jag sett så mycket blod på något annat lopp. 🙂 (Finisher rate var 43%)
+ Mycket bra markerat.
+ Kul att upptäcka Verbier och nya områden av alperna.
+ Trots allt inga allvarliga känningar efter loppet. Fötter och knän känns okej.
+ Per och Jerry klarade Traversée galant.

– Det hade nog varit bättre att köra den tidigare starten kl 1 för att hinna längre innan det blev för varmt.

Visst kan man leta fel man gjort och lära sig av misstagen men samtidigt är det dumt att överanalysera ett sådant här lopp. En sådan tuff bana i extremvärme blir inte lätt hur man än gör.

/Erik