Hej!
Det här är mitt första inlägg här på trailrunner.se och eftersom det börjar närma sig både Iron Trail och Hornindal rundt tänkte jag att det kan vara på sin plats med lite mental träning (läs: ägna sig åt nostalgi):
När man är riktigt trött under ett lopp så kan det vara skönt o plocka fram gamla positiva löparupplevelser och en som sticker ut för mig är helt klart Grand Canyon R2R (rim to rim).
April 2010 gjorde jag tillsammans med två vänner ett kort stopp vid Grand Canyon. Vi kom fram ganska sent på eftermiddagen eftersom sträckan Las Vegas – Grand Canyon visade sig ta ett tag… och var därför osäkra på om det fanns tillräckligt med tid för att ge oss ut. Till vår stora lycka stötte vi dock på en grymt positiv kille till guide som lite diskret synade oss och sedan i sann amerikansk anda utbrast: You can do it! Sagt och gjort, efter inköp av kartor och snabba instruktioner från herr guide satte vi iväg.
Övre delen av South Kaibab, fortfarande snö och risk för halka..
Att som vi springa från toppen och ned till Coloradofloden och sedan upp igen kallas att springa Rim to Rim (R2R). Man kan även springa ner, upp på andra sidan, ner igen och upp till där man startade, detta kallas då R2R2R. Utan att ha planerat för det så visade det sig att vi var vid Gran Canyon vid precis rätt tidpunkt. På vintern är det för mycket snö och kallt och på sommaren blir det obeskrivligt varm. Skall man springa så skall man göra det på våren (då snön smält) eller på hösten (innan snön kommer).
Lite poserande hann vi med.
Det var en märklig känsla att starta i ett ganska kallt klimat med snö omkring sig för att sedan ju längre ner man kom mötas av en allt mer tryckande värme. Turen vi tog heter South Kaibab Trail och är enligt guiden en av de finaste då den halvvägs ner går ut på en ås vilket ger en otrolig utsikt ut över Canyonen. En annan fördel är att den är lite tuffare och svårtillgängligare jämfört med Bright Angel Trail som utgår från Grand Canyon Village, vilket medför att South Kaibab Trail är mindre trafikerad av turister. Enkel väg ner till Coloradofloden är turen 11.5km och med ca 1500m höjdskillnad.
Längre ned i Canyonen och dags för Fredrik att posera igen.
Löpningen ner till botten gjorde vi i ganska hög fart och i ren eufori. Landskapet är overkligt storslaget och löpningen består helt och hållet av väl underhållna, men relativt tekniska grusstigar. På vägen upp smög sig dock en viss oro in då vi insåg att vi var tvungna att ligga på ganska så hårt om vi skulle hinna innan solnedgången. Stigningen blev klart tuffare än vad jag hade räknat med, men efter ca 3.5 h löpning och 10 min marginal innan solnedgången nådde vi toppen igen. ”Målgången” skedde under mäktiga hyllningar från ett gäng skolklasser som kommit för att uppleva just den beryktade solnedgången. Hotellpersonalen som vi checkat in hos några timmar tidigare tittade dock på oss som om vi var fullständigt galna då vi kom tillbaka…
Trött men glad Per strax innan solnedgången .
Har ni chansen så åk till Grand Canyon och spring! Jag bör väl kanske tillägga att vi dagen efter tog en avslappnad tur halvvägs ner i Canyonen för att få en bild av landskapet i ett lite lugnare tempo.
/ Per