Träningen har rullat på efter Schweizresan, några pass på hemmaplan, ett pass i Värmland och idag en fin tur på Sandsjöbackaleden med Johan Wagner. Jag bor visserligen nära fin natur men jag känner mer och mer att jag vill bo vid riktiga berg.
/Erik
Att springa på läckra stigar med solen i ryggen är ju en sak, att springa i skogen med karta och kompass lite halvt stressad över att klockan går som en elvisp är något helt annat. Jag har blivit medlurad av Per att springa 5-dagars och var idag i avrostningens tecken och sprang en öppen bana på Hallands 3-dagars som gick i närheten av Göteborg.
Lägg på 5 ggr så många träd och häll på massor med vatten så har ni en god bild av dagens terräng.
Jag avverkade den blygsamma distansen av 5000m på den ganska väl tilltagna tiden 62 minuter. Nu står mina förhoppningar till att jag lämnat mycket kartovana efter mig i skogen och att det går något bättre om drygt en vecka. Det är ju bara att ta det lugnt och inte stressa, hur svårt kan det vara…..
//Martin
Helgens Swiss Iron Trail blev en besvikelse, både för oss tävlande och för arrangörerna.
Regn under veckan gjorde att vägen över glaciärerna byttes mot en alternativ väg redan ett par dagar innan start. Detta beslut kändes okej då vi redan hade besökt området på söndagen och visste hur svårt det skulle bli att passera med vatten på isen.
När det var dags för genomgång 07.30 på fredagsmorgonen levererades dock ett tråkigt besked. Loopen runt Diavolezza togs bort och starten sköts till 16.00 p g a extremt dåligt väder i området. Vi hade redan skickat iväg våra övriga saker så det hela slutade med att vi fick sitta och vänta på hotellet i 8 timmar med tävlingsutrustningen på, segt och ingen optimal uppladdning. Den nya sträckan skulle bli 154 km, betydligt kortare än orginalbanan men ändå något att bita i.
Vi kom iväg som planerat från Pontresina och följde en relativt platt skogsstig ca 6-7 km innan första klättringen började. Upp till ett regnigt Fuorcla Surlej innan en mycket fin passage ned till St Moritz tog vid.
Här blev det ett kort stopp med buljong, macka och byte till varmare kläder. Vi rundade sjön och kom in i St Moritz. Tyvärr var det här mycket dåligt markerat vilket gjorde att vi och många andra kom av banan. Vi skulle upp till Piz Nair (3057 m) så det var bara att köra på uppför. Dock förlorade vi dubbelt på detta avsteg, dels så var vår väg långsammare och sedan gjorde ett kraftigt regn att alla som var på toppen samtidigt med oss stoppades och släpptes iväg först 25 minuter senare. Jerry mådde tyvärr dåligt och hade svårt att få i sig energi här.
När vi väl kom iväg körde vi på ner till Suvrettadalen som vi hade vandrat i under veckan. Det visade sig vara en stor fördel att känna till stigen så vi hade inga problem medans andra hade svårigheter att komma rätt i mörkret.
Till slut var vi framme vid “väggen”, en mycket brant stigning på 500 höjdmeter som skulle ta oss över till Albulapasset. Här gjorde sig Jerrys låga energiintag till känna och han fick slita hårt på serpentinstigarna. Det var kallt, regnade och underlaget var mycket lerigt. När vi till slut kom fram till vätskestationen fick vi det tråkiga beskedet att tävlingen var över p g a det dåliga vädret, tungt när jag kände mig stark och bara ville fortsätta. Vi fick order om att ta oss ner till Bergün och anmäla oss. Väl där fick vi äta lite och lyckades också sova ett par timmar innan vi tog tåget till Chur och målområdet.
Jag tycker personligen att de hade kunnat hitta en annan lösning på situationen. Visst var det kallt och blött men hade man bra utrustning och dessutom var på väg nedför bergen tror jag inte det hade varit någon fara. De som var uppe på Piz Nair vid tidpunkten och dessutom hade för tunna kläder hade kunnat plockats av banan istället. Visst vill man ha lätt utrustning men vissa lurar sig själva med alltför extrema produkter, att vara uppe på 3000-meters höjd på natten i oväder är inget att nonchalera.
Känner mig snuvad på den fysiska och mentala utmaningen som aldrig blev av och dessutom hade jag gärna velat se de fina platserna som skulle komma längs banan; Pass digls Orgels, Rothorn, Weisshorn m.m.
Om man jämför banan med UTMB så var detta tuffare, en del av stigarna var betydligt mer tekniska och dessutom går Swiss Iron Trail mer över bergstopparna och inte bara på passen brevid. Medelaltituden på banan ligger också högre än de flesta loppen i alperna.
Jag vill tillbaka, återstår att se vilket år det blir.
Vi hade för övrigt en mycket bra vecka på Mammuts test event, återkommer med ett reportage om detta.
/Erik
Då var Hornindal Rundt avklarat och ytterligare tre sköna poäng inkasserade till samlingen. Därmed har vi nu totalt de sju poäng som behövs inför anmälan till UTMB 2013. Det var dock inte utan viss möda Per och jag genomförde loppet som visade sig vara långt mycket tuffare än vad vi hade föreställt oss.
Dagen innan loppet bjöd på minst sagt fint väder
Innan loppet sa vi att om vi bara klarar oss undan fysiska skador så ska vi inte klaga. Det visade sig dock att tröttheten och den mentala kampen var en nog så ihärdig motståndare när backarna tycktes oändliga och kilometrarna gick långsamt.
Per på väg nedför
Summan är att vi båda är mycket nöjda med loppet som bjöd på fantastiska vyer och ett minne för livet. Vi vill även tacka pappa som var med och servade med matlagning, bilkörning och glada tillrop.
Gulekoppen, en av topparna vi passerade två gånger
Tävlingen var mycket välordnad och proffsig och vi ser fram mot att lura med oss några fler och göra om det nästa år. Information om loppet samt resultat kan ni hitta här. Per kommer inom kort att skriva mer om tävlingen vad gäller lärdomar och utrustning m.m.
//Martin
Swiss Iron Trail avbröts i natt p g a kraftigt regn i bergen. Även om det var tuffa förhållanden var besvikelsen stor då vi blev stoppade efter ca 8,5 timmar.
Får se det som ett fint höghöjdsläger med ett avslutande långpass.
/Erik
Hej hej.
Kul läsning att Erik och Jerry verkar laddade. Jag och Per kan ju trösta oss med att när vi går och lägger oss i morgon dagen innan vårt lopp så stretar Erik och Jerry längs någon bergskam. När vi sedan går och lägger oss efter loppet så håller dom fortfarande på med samma sak. Detta betyder ju att vi knappast har någon rätt att vara nervösa. Stort lycka på Iron Trail!
Bild tagen idag på Storehornet, en utsikt som heter duga. Lär ju dock förmodligen bara se tåspetsarna.
//Martin
Idag blir det registrering och packning. Deltagare fyller upp gatorna och stämningen stiger. Har massor att skriva om men tyvärr har Internet-tillgången här nere varit ett fiasko under veckan.
Även en del riktigt rutinerade löpare som vi träffat här pratar om 40 timmar för loppet så hårt lär det bli.
/Erik
Nu är vi på plats i Pontresina. Igår heldags fotosession med Mammut. Fint men lite enformigt med minst 40 tagningar av exakt samma 50-meters sträcka. Idag körde vi trekking runt Piz Nair i både sol, regn och hagel. Ett paradis för bergslöpning, rätt dyrt dock!
Förra veckan var jag och Erik med respektive familj på Korsika. En fantastisk ö som bjöd på sol, bad, god mat och spektakulär natur med höga dramatiska berg. Erik och jag var givetvis tvungna att viga en av dagarna till att springa i dessa berg. Vi tog en taxi kl 05.15 till starten på GR 20, vandringsleden som löper tvärs genom Korsika från norra delen ner till södra. Tanken var att vi skulle springa de tre första dagsetapperna på norra delen, för att sedan ta en buss tillbaka vid en av de större stationerna i Ascodalen. Leden startade med en fin lättsprungen stig som klättrade upp mot första passet. Väl uppe vid passet bjöds vi på en magnifik 360 graders utsikt som inte går att återge i text, man måste helt enkelt vara där. Efter att vi njutit en liten stund av sceneriet fortsatte vi ner i en gammal tallskog med spikraka gigantiska tallar som stog i ett hav av ormbunkar på den branta bergssidan. Efter tallskogen bytte leden karaktär och övergick i mycket teknisk bergslöpning och på vissa ställen ren klättring.
Timmarna gick och leden bjöd hela tiden på fantastisk bergslöpning, brant, tekniskt, exponerat med dramatiska passager och vyer som slår det mesta.
Vi mötte och sprang om en hel del vandrare och det är med tanke på ledens svårighetsgrad imponerande att se 60-70 åringar ta sig fram med spänstiga steg.
Erik på väg nerför en av de mer lättsprungna branterna. längst ner ser man några vandrare som små prickar.
Erik på en lite mer svårsprungen del av leden.
Efter att ha vänt en liten bit in på fjärde etappen kom vi fram till bergsstationen efter ca 9 tim med en timme till godo på bussen, trodde vi. Det visade sig att bussen varit där tidigare men åkt igen och helt enkelt struntat i tidtabellen. Enda alternativet som fanns var att lifta och vi lyckades hitta ett holländskt par som dessutom bodde på samma ort som vi. Dom släppte av oss 50 meter från hotellet, sen var det raka vägen ner till poolen.
Korsika och GR 20 är ett måste för alla som gillar att springa i bergen, en mäktig upplevelse.
/Jerry
Det närmar sig. Arrangörerna av Swiss Iron Trail har gjort några sista justeringar av banan vilket ger några bonusmetrar och en totalsträcka på 202.8 km, härligt!
På topparna smälter det bra för tillfället så förutom glaciärerna kommer det antagligen bara bli ett par passager över snö.
Tyvärr hinner de inte få klart GPS-trackingen så loppet kan bara följas via de vanliga checkpoint-passeringarna.
/Erik