Då har man varit på toppen av världens högsta berg! Eller kanske rättare sagt har haft några bra, inte alltför sexiga och ganska regniga pass upp och ner för Safjället. Hur som helst så kan jag summera veckan enligt följande vad gäller saker jag inte gjort tidigare:
– Inte klättrat fler höjdmeter på en vecka
– Inte tränat fler timmar på en vecka på ca 10 år…skrämmande!
– Inte varit mer snoozebenägen någongång tidigare än innan morgonpassen
– Inte längtat mer efter ett ”riktigt” berg och bättre vyer än Åby travbana.
Dessutom har jag kommit på att man vänjer sig ganska snabbt vid att gå/springa uppför, veckans första två pass var jobbigare än de två sista. Stavarna var ett välkommet inslag både uppför och nedför. Möjligt är att stavarna kräver lite mer energi än utan men vad summan blir vad gäller hastighet låter jag vara osagt, tål att testas vidare.
Sista passets höjdprofil, verkligen omväxlande natur och spännande stigar…not!
I morgon ska jag springa vildmarksleden från Hindås för att reka och få en GPS-rutt inför nästa helgs långpass med gänget som ska till Norge nästa sommar, vill ju inte att någon ska försvinna längs vägen. Trist att inte Pers fot återhämtat sig helt efter stukningen så att jag får sällskap. Men med fortsatt träning på pilatesbollen så kommer den nog bli bra snart…:)
Nu finns det mer information om Icebug Winter Run, en ny serie tävlingar med fokus på vinterlöpning som kommer att köras i flera städer runt om i Sverige. Olika sträckor kommer att finnas så att alla kan vara med, i Göteborg är det t ex 2 km, 10 km, stafett och dessutom en promenadklass.
I skuggan av Erik och Jerrys äventyr i Norge så är nu Martins och min virtuella klättring upp för Mount Everest inne på sin tredje dag och jag kan torrt konstatera att det är svårt att fejka ett Himalaya när man bor i Mölndal.
Vi påbörjade klättringen i måndags på Safjället. För er med Norrländska referensramar eller begränsad kännedom om Göteborgsområdet så kan det vara på sin plats att förklara att Safjället är en kulle i Mölndal där man kan hitta backar på runt 60 höjdmeter. Detta innebär att vi i runda slängar behöver bestiga detta ” fjäll” 147 gånger på en vecka för att nå 8848 höjdmeter.
Efter drygt 2 timmar och 20 vändor upp och ner dag ett så kände jag att jag behövde miljöombyte under tisdagskvällen och jag begav mig därför till Kvarnbyn, Mölndal. Här finns enligt Lonely Planet världens mest prisvärda höjdmeter!
Prisvärda, möjligt, men särskilt effektiva för att samla höjdmeter var inte backarna i Kvarnbyn. De är fina om man vill köra vanlig backträning, men för att på ett effektivt sätt samla höjdmeter har vi insett att backen bör vara riktigt riktigt brant, vanliga backar duger inte. Jag blev efter ett tag i Kvarnbyn desperat och hittade en brant trappa som jag körde några vändor upp o ner i, men den visade sig vara för kort för att erbjuda ett realistiskt alternativt. Började sedan fantisera om att resa en stege mot en husvägg, lägga en matta under den och klättra upp o hoppa ner…
Idag onsdag så har jag tyvärr fått dra ned min ambitionsnivå på grund av en ömmande fot. Befinner mig virtuellt strax ovanför Katmandu på 1900 höjdmeter. Martin däremot sviker inte. Efter tre dagar på totalt 4500 höjdmeter har han baslägret inom räckhåll (5364 m) och fortsätter outtröttligt sin vandring upp och ner för Safjället.
En av vadningarna. Den här var midjedjup vet jag och Jerry. Foto: Gunnar Fæhn
Jag och Jerry var i helgen uppe i Norge för att springa Vestfold Ultra Challenge 82 km.
Vi kom fram till Holmestrand sent på fredagkvällen och fick några timmars “komfortsömn” på våra liggunderlag innan vi skulle upp kl 5. Lite spartansk frukost och på med utrustningen innan starten gick en timme senare. Några kilometer asfalt i början men snart var vi ute i den mörka terrängen. Nästan direkt sprang vår klunga fel och vi fick vända tillbaka igen, en tråkig start som snart skulle bli ännu värre. Efter bara 5 km halkade jag i leran och fick foten under mig. Ont gjorde det men jag haltade vidare och hoppades att det skulle bli bättre. Efter ett tag fick jag stanna och linda fotleden men tempot blev lågt då jag tvingades ta det väldigt försiktigt.
Kilometrarna rullade på men i och med den låga farten blev det inte så tufft rent fysiskt. Vädermässigt blev det dock det tuffaste lopp vi någonsin gjort. Nollgradigt regn eller snö under nästan hela loppet och ett extremt vattenflöde i skogarna som tvingade oss till ständiga vadningar i iskallt vatten. I ett normalt lopp hade vi varit tillbaka innan skymningen men nu tvingades vi göra de sista milen i kompakt mörker. Det var inte helt lätt att följa lederna, vi kämpade oss framåt kontroll efter kontroll men på väg mot sista stämplingen kom vi på något konstigt sätt helt fel. Vi följde visserligen markeringar men tydligen hade vi gått runt och gick i fel riktning. Ögonblicket då vi upptäckte att vi kommit tillbaka till näst sista kontrollen ännu en gång är kanske inte vårt mest lyckliga. Tiden gick fort nu och vi frös rejält. Det viktigaste var att hålla sig i rörelse, det enda sättet att generera lite värme, så det vara bara att gå framåt igen. Då stigar och vägar översvämmades och förvandlades till bäckar fick vi ibland chansa, vi gick i vattnet och hoppades att det var rätt väg. Vi kom till slut fram till kontrollen och närmade oss Holmestrand. Sista asfaltsbiten forcerades och vi kunde gå i mål på 16.59 h. Efter en lång varm dusch kändes allt bättre men det var alltför sent för att åka hem så det fick bli en natt till på golvet innan vi åkte hem på söndag morgon.
+ Jerry var dagens hjälte. Hade han inte kört med mig i min låga fart hade det aldrig gått vägen.
+ Banan var fin, mycket tuff och teknisk trail som brukar passa oss. Under normala förhållanden hade det säkert blivit en kanondag med fina vyer.
+ DryMax-strumporna fick ett rejält test men levererade som vanligt; inte ett enda skav.
+ Den support som fanns var bra.
– Ja, jag skulle ha brutit när jag ramlade, min starka vilja att komma i mål är ofta en tillgång men vid sådana här skador så tidigt måste jag tänka smart.
– Vi visste inte att det bara blev två supportstationer istället för fyra. En liten missräkning.
– Kombinationen av kyla och väta under så lång tid var extrem!
Brazilian Fernanda Maciel from The North Face finished an amazing project a couple of weeks ago, running the complete pilgrim track Camino de Santiago (860 km) in only 10 days.
Some comments from Fernanda herself:
Name: Fernanda Maciel
Home: Coll de Nargó/Spain (little village in the spanish pyrenees).
Profession: Nutricionist and Outward Bound Instructor
You just completed a magnific project running the complete Camino de Santiago in only 10 days, when did you start planning this? Three years ago I guided an Outward Bound’s program with politicians from Israel and Palestina. At the end of the program, each one of the participants compromises himself to make something solidary and for the peace. It was when I decided to Run the Way of Saint James. Then I thought to help the people with cancer. Each family in the world has one person with this disease. I think we need to help them. My project, called White Flow, was raising money for two associations that help children with cancer. The
Afanoc, a Spanish association, and the Brazilian Abrale.
How did you manage to recover after each stage? Run was easy. The hardest party was to keep my focus and strategy to keep in the way. Each day after to run 11h or 12h I couldnt have strength to do any stretching, for example. It was impossible…My “hard job” after run was: 1) to find a hut to sleep, some huts was full of pilgrims. 2) to find a wash and dry machine to clean and dry my clothers. 3) to find a meal to eat 4) to write and send a mensage for facebook and twitter to leave my family and friends relax 5) to take a shower 6) to take care about my foot, it was burning from a strange alergy 7) to buy a kind of breakfast to have at 4am 8) to sleep early about 9pm.
Best and worse memories from the adventure? The best moment was when I arrived at Monte do Gozo, just 4,7 kilometres from Santiago’s Cathedral. The sensation that the impossible was possible and that the dream was true. The tears and the rain dropping down on my dirty clothes. Peace, happiness and a feeling of accomplishment fulfilled my breast. As a white flow, pure and powerful… White Flow had ended.
I had two hard moments. The first one of this pilgrimage happened at dawn, around 4h40, in the ninth stage. In the middle of a grove, between Triacastela village and Sarria city, my headlamp burned out with no battery. I had to use my cell phone’s lantern to be able to arrive at the road and than Sarria. During the slow way, frightened, I was attacked by eight big dogs and they hunt me down through the track. I did not know how far I was from the road and barely could see the yellow arrows that sign the right way. Kept calm to keep walking slowly, leave the dogs back… and start running again.
The other one happened when I arrived at Santiago de Compostela and at the Pilgrim’s Office to receive the last stamp on my pilgrim’s passport and the “Compostela”, the pilgrim’s certificate. When they saw I had done the entire in 10 days they asked me if I had done that cycling. I answered no, running, so the denied me the “Compostela”, saying that the church doesn’t admit runner pilgrims, just hikers, bicycle and horse riders. After lots of talking they finally understood my project and accepted me as a reflective and spiritual pilgrim. I hope soon “running” also be a recognized form of doing the Way of St. James. And hope had contributed to that!
What is your next project? I have a very interesting project for next year. But I have to study and planning everything yet. Soon, I’ll let you know about that.
Thank you Fernanda and good luck with your next project!
A very inspiring adventure from a very strong runner. Running is not all about racing.
Fina höstdagar är en personlig favorit när det kommer till att träna. Varken för varmt eller för kallt och känslan av att luften innehåller mer syre än vanligt kan vara påtaglig.
Shortsen är undanstoppade sedan några veckor och Per är nog en av få som fortfarande springer i kortbyxor för att verka lite kärvare än oss andra.
Trots att hösten är en härlig tid att träna i så blir kvällarna mörkare och för mig kan det vara svårt att få till bra pass på veckorna, skulle kanske inte kalla det motivationsbrist men faktum kvarstår att det lätt blir lite sämre med träning. Detta fick mig att försöka fundera ut något bra sätt att tagga till lite med träningen. Därför tänkte jag köra en vecka och försöka samla ihop 8848 höjdmeter(utan syrgas). Detta är inget extremt på något sätt men ändå några fler kliv uppåt än vad som brukar hinnas med på en vecka. Med tanke på att Kilian Jornet sprang smått otroliga 265 000 höjdmeter förra året så borde ju några vändor upp och ner för Safjället inte vara omöjligt.
Jag luftade idén med Per som i vanlig ordning tyckte att det lät toppen. Om man räknar med en vilodag så blir det 1475 höjdmeter som ska betas av per dag. Detta motsvarar 23 vändor upp för Safjället eller 20 vändor i Hobo Hill.
Vi skriver en rad på vår Facebooksida en dag i förväg gällande var och när vi kör. Alla är mer än välkomna att springa en eller flera vändor tillsammans med oss. Första passet blir måndagen den 5 november. Kan vara en bra idé att ta med pannlampa om du beslutar dig för att hänga på.
Jag och Jerry hade ingen möjlighet att hänga med på dagens långpass så hastigt och lustigt bestämde vi oss för ett tidigt pass igår istället. Med start från mig strax efter kl 6 sprang vi i mörkret på blöta stigar ner till Tulebo. Därefter genom skogen bort till Benareby och sedan på en mix av stig och skogsväg ända till södra Landvetter. Nu kunde vi följa järnvägen tillbaka till Mölnlycke på bitvis mycket fina partier. Vi såg också några avstickare som kan vara värda att undersöka en annan gång. Vi avslutade i princip med närmaste vägen hem och totalt blev det 4.26h. En mycket välbehövlig runda inför Vestfold Ultra Challenge.
I detta läge ett gäng med relativt torrt på fötterna
Idag blev det ett verkligt vinnarpass! Några sprang både längre, i eländigare och blötare terräng än vad dom gjort tidigare, men utifrån vad jag kunde se med ett leende på läpparna.
Banan bjöd på några riktigt fina passager
Idag sprang jag i vår Drymax Trail Running 1/4 crew, en mycket skön socka som sitter som gjuten på foten. Den håller er inte torr under ett pass som detta men materialet gör att några skav kommer ni inte se skymten av. Så behöver ni en ny skön socka att springa i så finns den i vår finfina shop.
Tack så mycket för att ni hängde med och hoppas på ett snart återseende.
På söndag tänkte vi springa ett långpass i Sisjön. Rundan är ca 16 km med start vid Frölunda OLs klubbstuga 09.30. Vill man ha en längre tur så startar man 09.00 från rondellen i toltorpsdalen, rundan blir då ca 27 km.
Idag körde vi en ny upplaga av Hobo Hill Race. Ihållande regn skrämde bort några deltagare men de som var där fick en upplevelse utöver det vanliga. Brant uppför och lerigt nedför gjorde det svårsprunget men alla kämpade på bra och fokuserat hela vägen. Jag står fast vid mitt påstående att detta nog är Sveriges jobbigaste 5 kilometers lopp!
Rasmus och Per
Jerry och Sebastian
Extra plus till Rasmus Persson som sprang snabbast (nytt banrekord) och Sebastian Bärnsten (snart 5 år) som fixade ett helt varv på den tuffa banan!
Resultat:
Rasmus Persson
42.36
Per Rosén
42.37
Erik Jurander
46.33
Jan Hjort
48.25
Martin Clemensson
57.49
Fredrik Nyström
59.23
Håkan Vilhelmsson
59.23
Magnus Sigfusson
?
Zoltan Kuthy
1.22.00
Sebastian Bärnsten
21.28 (1 varv)
Nästa år kör vi nog en omgång på våren också, välkomna då!
Fler bilder finns här.
Sista passets höjdprofil, verkligen omväxlande natur och spännande stigar…not!
