Orgelpasset, foto av Robert Bösch/Mammut

Efter hemkomsten från Schweiz har det utöver det vanliga jobbet varit köksrenovering nästan varenda vaken sekund så jag har tyvärr inte hunnit skriva så mycket om loppet ännu. En längre rapport kommer men några ord hinner jag med nu.
Totalt sätt en fantastisk tävling med många fina passager. Jag fick tyvärr en bristning i låret efter ett dygn så tempot drogs ned väsentligt efter det. Jag och Jerry hade sällskap de sista 85 kilometrarna, kul att köra tillsammans och bra att vi kunde hjälpa varandra att hitta upp till Weisshorns topp på natten. 🙂
Banan skördade många offer så nu i efterhand kan vi vara stolta över att vi klarade det.

/Erik

Förra året sprang jag Trans Scania i skåne, loppet går från Bjärred på västkusten till Haväng på ostkusten och tillbaks till Lund. Förutom några få undantag följer banan Skåneleden.  Loppet ger 4 poäng till UTMB och det var dessa poäng som hägrade för mig.  Loppet startade 8.00 på fredagsmorgonen och vi var sex startande som tog oss ut på Skånes längsta badbrygga där starten skulle gå.  Stämningen var glad och uppsluppen och de första kilometrarna sprang vi och småpratade på de ändlösa spikraka asfaltsvägarna mellan Bjärred och Lund.  Fina vyer men inte den roligaste sträcka om man gillar trail.  Efter Lund fortsatte banan till Skryllegården och nu tyckte jag att tempot var för dåligt så jag ökade lite och kom således först till Skryllegården där min support Johan Hallgren och Johan Wagner väntade.  Jag fyllde på vatten och energi, fick lite pep talk och satte av igen.  Italienaren Stefano Molteni var den enda som passerat under stoppet, och efter någon kilometer var jag ikapp. Vi slog följe genom det fina landskapet runt Skrylle och höll ganska bra tempo och allt kändes riktigt bra ända till vi mötte två av de andra deltagarna.  Det visade det sig att vi sprungit fel och var på väg tillbaks till Skryllegården.  En av de mötande var Boel de Geer som sprungit loppet tidigare och hade bra koll på banan, så både jag och Stefano tog rygg på Boel för att undvika ytterligare fel.  Väl ute ur Skrylleområdet ökade jag lite igen, nästa mål var Björnstorp där Johan Hallgren skulle vara med supportbilen, men han hade inte hittat dit, så jag fick fortsätta till S Ugglarp innan han dök upp. Förutom att fylla på vatten och energi bytte jag skor. Jag kände mig pigg och stark och satte av mot Romelestugan och någon mil singletrack genom ett kuperat skogsområde som jag såg fram emot. Efter en stund kom jag åter ikapp Stefano som passerat mig under mitt stopp, vi slog följe och höll bra fart på den kuperade och bitvis tekniska stigen, men efter ett tag märkte jag att han inte längre var med och utan att reflektera mer över det fortsatte jag glad i hågen och njöt av den roliga löpningen. Plötsligt fick jag en otäck känsla att något var fel, jag stannade och tog fram kartan. Jag konstaterade att jag följt markeringarna mot Genarp och sprungit åt fel håll, under några sekunder övervägde jag att bryta men jag kom på bättre tankar. Väl tillbaks på banan igen så kom jag ifatt Boel som hade ett supportstopp vid Kvarnbrodda Golfbana. Hennes support berättade att Stefano passerat för ca 15min sedan. Nu slog jag följe med Boel som hade örnkoll på banan, efter en stund kom en av de andra löparna ikapp oss och vi följdes åt alla tre in till Blentarp där min support väntade.  Här smetade jag på lite ny vaselin på fötterna, bytte strumpor och skor.  Jag hade nu lagt felnavigeringen bakom mig och var redo att fortsätta mot Sövde som var nästa supportstop. Efter några kilometer skogsstig passerar banan Sövdesjön med nice löpning utmed sjöns norra strand, ett snabbt suportstopp med en varmkorv från Leffes Grill och sedan vidare mot Snogeholmssjön som också bjöd på fin löpning utmed vattnet. Nu hade jag kommit ikapp Stefano och vi slog åter följe. I Eriksdal väntade åter supporten och jag tog ett lite längre stopp men Stefano ångade på.  Johan Wagner bjöd på chokladbollar som kan hota Delicato på tronen. Jag tryckte i mig en andra korv med bröd, fyllde på vatten och jagade sedan iväg efter Stefano. Strax innan Lövestad såg jag honom ta av åt fel håll och räddade honom från en rejäl navigationsmiss. Nu hade mörkret lagt sig och på väg in mot Lövestad kom Johan Wagner springandes, han skulle agera nattpacer åt mig var tanken. Med Johan som ledare betade vi av kilometer efter kilometer i ett raskt promenadtempo snarare än löpning. Leden var för det mesta fin skogsstig/väg men vid Alunbruket kom vi in i ett område som var helt galet svårforcerat, täta busksnår med stora fält av brännnässlor. Det var brant och lerigt , dessutom så regnade det ganska bra nu. Frustrationen blev ganska rejäl och även Johan (som inte var lika trött) svor över galenskapen att stå mitt i ett brännässlesnår i regnet, mitt i natten.  Sträckan var ca 800 meter men det tog oss 30 minuter. Efter detta inferno gick det bättre och vi kom till Brösarp lagom till soluppgången. Här lämnade Johan oss efter väl genomfört arbete som nattpacer. Jag och Stefano börjar vår vandring i gryningsljuset mot Haväng och havet, vi är båda duktigt trötta nu och jag tror att jag sommnar ett par gånger men kvicknar till när jag tar några snedsteg och är på väg mot diket. Efter en stund möter vi Boel som redan varit nere vid havet och vänt. Hur gick det till? Hon måste ha gått på bra under natten och passerat oss vid supportstoppet i Brösarp. Hon försvinner småspringandes och till synes vid gott mod, imponerande!  Väl framme vid Haväng bjuds vi på en underbar sandstrand och skvalpet från havet, snabbt ner och plaska lite i vattnet och njuta av att vara vid vändpukten. Nu har vi varit ute i drygt 23 timmar och är äntligen på väg tillbaks mot Lund.

Allt eftersom solen värmer upp våra kalla trötta kroppar så återvänder kraften och vi får upp ett hyfsat tempo. Stefano äter otroligt lite under loppet, det enda han har med sig är någon variant av kexchoklad som han vid ett par tillfällen bjuder hästar vi passerar på. Ganska snart är vi åter i Brösarp där Johan Hallgren väntar med supportbilen. I Brösarp blir det ett stopp på en trevlig restaurang för mat och toalettbesök. Laddad med energi och ett par kilo lättare så fortsätter jag mot målet, som börjar kännas inom räckhåll, det är ju ändå bara ca 100 kilometer kvar 🙂

Solen skiner från en klarblå himmel och vi ångar på så gott vi kan, sträckan ner till Lövestad är bitvis svår navigerad även under dagtid och det tar lite mer tid än det borde, men vi tuggar på och ner mot Eriksdal har jag fått upp farten. Skogar, ängar och sädesfält passerarar allt eftersom vi betar av kilometer efter kilometer.

Allt flyter på bra och en bit efter att mörkret åter lagt sig över oss, kommer vi fram till Johan och Johan.  Johan Wagner hakar åter på som natt pacer, och vi ger oss av in i mörkret. Det är nu som hallucinationerna börjar dyka upp.

Hallis nr1: Alpina skidor som blockerar vägen. nr2: Trafikljus som blinkar gult. nr3: Kolgrafitti över en asfaltsträcka (på asfalten). Nr4: Transparanta stora klot med människor i. Det var flera små hallisar under lång tid.

På slutet så la mina fötter av, och under de sista 10 tim kändes det som om fotsulorna släppt från fötterna, aj! Jag tog mig trots allt i mål och vann på delad plats med Stefano. Alla som kör ett 246 km lopp och slutför det är vinnare för det är förbannat långt, och det blir ju inte lättare av att loppet saknar support.

Trans Scania är så mycket mer än bara ett lopp. det är ett äventyr, en resa genom Skåne och genom sig själv. Kort sagt en fantastisk upplevelse och en mardröm. Tackar och bockar för detta till:Team Create.

Jag och Stefano som tuggar på vid gryning.

Äntligen!

En bild säger mer än tusen ord!

Detta är ett lopp som borde stå på varje seriös trailrunners bucket list!!!

/Jerry

Vacker trofé

Det mytomspunna Ladonia Mountain Trophy gick egentligen i graven år 2010 men efter 2 års uppehåll och ett fortsatt stort intresse beslöt sig Kullamännen för att köra en minnestävling i år. Det begränsade antalet platser tog slut fort, jag tror att många av de som sprungit Kullamannen var nyfikna men även ett gäng veteraner som jag kände igen från tidigare lopp var på plats vid genomgången på Rusthållaregården i Arild. Vi delades in i fyra startgrupper för att sprida ut ankomsten till båtarna lite. Jag hamnade i sista gruppen och startade inte förrän 9.30.
Lätt början på vägar innan vi kom in skogarna vid Himmelstorp. Det gick tydligen lite väl snabbt för jag missade grovt och hamnade ända borta vid Håkullsmosse innan jag förstod hur fel jag var. Snabbt runt berget från fel håll till första kontrollen och sedan upp på Håkull. Orientering handlar om bra teknik/rutin men också mycket om självförtroende. Efter ett par års uppehåll från karta och kompass var det inte så roligt att missa direkt, dagen kändes förstörd men jag beslöt mig för att köra på säkerhet utan några vågade genvägar. Jag kunde hålla bra fart bort mot Mölle hamn och de väntande RIB-båtarna. Klockan pausades där då vi fick vänta olika länge på avfärden. Ryggsäcken och skorna lades i en sopsäck och jag satte mig på relingen på en av båtarna. Även om de kör långt från maxfart får man verkligen hålla i sig, det är drag i de båtarna! Efter stämpling på båten fick man hoppa i och simma ca 100 meter in till Ransvik. Här fyllde jag på en halvliter vatten och det var verkligen tur med tanke på resten av banan. Nu började bergsbanan och vi jobbade oss runt halvön med besök på stränder och toppar om vartannat. En traditionsenlig forcering av björnbärssnår blev det såklart också så benen är nu helt sönderrivna. På en av kontrollerna på norrsidan var det ett 7-meters hopp ner i havet som gällde. Rätt skönt i det läget då solen stekte bra. Mitt på bergsbanan blev det kartbyte då vi skulle ut på en orientering om 10 kontroller. Jag sprang nog längre än de flesta här då jag hela tiden valde stigar, dels ville jag minimera orienteringfelen och dels kände jag att jag kunde springa på bra där det var lättlöpt. När jag äntligen var klar med den kartan var det dags att avsluta bergsbanan.
9 kontroller kvar och jag fick ransonera på den lilla vätska som jag hade kvar. Vid Björkeröd fanns det möjlighet att fylla på vatten men då ingen kontroll fanns där skulle jag förlora tid på detta. Jag chansade och körde på. Stigen upp från Nimis/Arx var full av turister som kämpade och svor över den tunga backen. När jag trippade förbi hörde jag en som skämtsamt frågade efter ett baseballträ. 🙂 Efter sista toppen, Sadeln, tog jag en säker väg ned till Fiskaren, ett litet skjul som utgjorde sista kontrollen nere vid havet. Nu var det bara upp på krönet och in i mål. Jag var torr på vatten sedan länge men kunde springa på bra den sista biten på vägen in till mål. Hörde att det gick bra men visste inte riktigt vilken placering det blev. Efter dusch och hamburgare såg jag och familjen resultatlistan för första gången. Min upphämtning räckte till seger! Oväntat men mycket roligt då detta lopp är speciellt för mig.

Det är ganska roligt att jämföra med de första åren vi sprang här. För er som inte känner till Kullaberg är det en obarmhärtig terräng. Branta stup, ogenomträngliga snår och många höjdkurvor, något som banläggarna inte är sena att utnyttja. Som nybörjare tog backarna hårt och vi var helt förstörda när vi gick i mål. När vi dessutom missade ibland på orienteringen sprang tiden iväg och det blev svårt att hålla farten i den stekande solen. Nu är det något helt annat, det blev strax över 2400 höjdmeter i lördags men kroppen är mer van och tar inte lika mycket stryk längre.

* 1,5 liter vätska totalt på nästan 6h i den värmen var på gränsen men det gick hem den här gången.
* Var trött på sockersaker efter Hornindal rundt så jag kompletterade men banan och russin den här gången. Mycket bra.
* Det är roligt att springa på Kullaberg, unik natur som man inte stöter på någon annanstans i Sverige.
* Tack till arrangörerna som alltid ser till att deltagarna får valuta för pengarna. Mycket svett och mjölksyra men också många glada miner.
* Extra tack till Per och Ulf för hjälp med skjuts på morgonen.
* Tack för fina priser. Tyvärr tvingades jag tacka nej till det finaste, ett deltagande på Kiruna Extreme i augusti. Med Swiss Iron Trail och stundande köksrenovering blir det helt omöjligt att klämma in något mer den månaden. Kommer garanterat att bli en toppentävling.

Några bilder från loppet finns här.

/Erik

Resan till Norge blev riktigt lyckad för vår grupp. Fantastiska vyer, högklassig support från Anders och Mattias och strålande väder på tävlingsdagen. För många var det debut i längre tävlingssammanhang och alla kämpade på starkt utan att vika ner sig. Martin har sammanfattat resan bra här så jag tänkte bara skriva lite om min egen upplevelse av tävlingen.

Min förkylning hade ebbat ut men tydligen var kroppen inte helt återställd. Redan i första backen märkte jag att det var tungt, någon “runner´s high” var det aldrig tal om, det vara bara att tugga på och hoppas att det skulle släppa. På väg ner från Gulekoppen (tävlingens högsta passage) gick min ena stav sönder. Jag satte mig ned och försökte laga den men det var helt kört, bara att ställa in sig på de nya förutsättningarna. Under första halvan kunde jag äta lite men det var gott att komma in till supporten på halva sträckan och få i sig något som inte var sött. Lite soppa och bröd gav energi till nästa kontroll men sedan förlorade jag all aptit för sötsaker och fick försöka få i mig några minituggor då och då. Allt jag åt växte i munnen och ett svagt illamående var hela tiden nära. Att banan var extremt stenig och svårsprungen gjorde det inte lätt att hålla en okej minimifart när energin försvann helt från kroppen. Det var nästan bara på grusvägsbiten och sista asfalten in i mål som jag kunde springa på, resten var en kamp mot underlaget. Vid sista kontrollposten glömde de att rapportera min passering till sekreteriatet. Inget som påverkade mig direkt men de som följde mig blev riktigt oroliga då jag bara försvann från listorna. Blåsten hade tilltagit på topparna men värre var att det började regna sista biten. Mörker i kombination men blöta stenar gjorde att sista backen ner mot mål blev rätt farlig. Trots att jag tog det försiktigt halkade jag ett par gånger.
Mycket skön känsla att gå i mål och sätta sig med en ljummen norsk Pucko. 🙂
I och med att jag inte kunde köra så hårt som jag ville blev inte kroppen speciellt sliten. Jag ser det som ett bra backpass och en bekräftelse på att pannbenet fortfarande håller tjockleken.

Det var riktigt fin natur med snö på topparna och utsikt mot fjordarna. Ett par rejält branta stigningar ingick som nästan gränsade till klättring.

I morgon är det dags för Ladonia Mountain Trophy, ett av Sveriges hårdaste endagarslopp. Jag är mest orolig för orienteringen, det var ett tag sedan jag körde med kompass. Det var för övrigt på Ladonia år 2004 som jag och Jerry för första gången tog oss an en riktig utmaning i löparsammanhang. Precis som många av våra resedeltagare nu gjorde i Hornindal.

/Erik