Den 9:e augusti var det äntligen dags för årets stora tävling.
Jag varnar redan nu, lång tävling ger lång rapport. 🙂
Vi anlände till Pontresina på onsdag eftermiddag men att ladda upp i lugn och ro blev det dåligt med. Jerrys väska kom bort under flygbytet i Frankfurt så han började desperat planera för vilken utrustning han kunde låna och vilken han var tvungen att köpa om väskan inte skulle hinna fram. Regn under hela torsdagen höll oss kvar i byn men under dagen kom det glädjande beskedet att väskan var på väg och skulle dyka upp under kvällen. (Nu får vi nog aldrig se Jerry springa ett ultralopp med en gammal Haglöfs Tight-ryggsäck…)
Vi hämtade nummerlappar, kartor och drop bags och började packa det sista. Jag skulle starta T201 på fredag morgon i Pontresina och Jerry skulle starta T141 kl 20.00 från Samedan så medans han tog “sovmorgon” gick jag upp vid 06.00 för frukost. Lätt regn i luften men okej tävlingsväder. Jag tänker dela in tävlingar i dess olika pass.

Diavolezza 3004m
Det första passet var också det högsta på hela tävlingen. Den första milen var dock lättsprungen så att fältet skulle kunna sprida ut sig lite. Med några kortare undantag följde man järnvägsspåret upp till tills man såg kabinstationen, då var det dags att vika av brant uppför. Stigar blandat med steniga pistvägar för avsluta med lite snöpulsning den sista biten. Det regnade en del och vart inte alltför behagligt på toppen men ändå skönt att ha klarat av första hindret. Nedför var det stenigt värre så det var först på sista biten av backen som man kunde börja springa. Mina gamla skor var tyvärr så slitna så att de släppte in stenar och grus, något som skavde på tårna trots att jag tömde ofta.

Crasta Languard 2927m
Vädret började bli bättre när jag påbörjade klättringen upp till Crasta Languard. Det var mycket brant men väl värt mödan då ett fantastiskt bergslandskap mötte mig när jag kom upp. Här såg man inga gröna dalar utan sprang i en mäktig stenöken. Några snöfält men annars fina smala stenstigar. Det roliga tog dock slut och jag fick bege mig nedåt igen mot Pontresina. Här fanns första större stationen och jag pratade lite med Jerry som väntade på mig innan han begav sig till Samedan.

Energibuffé

Fuorcla Surlej 2755m
Detta pass gjorde jag förra året så det mesta kände jag igen. Dock kunde man inte vika ned direkt efter passet utan skulle ta sig bort till en kabinstation. Ett uppehåll i regnet gjorde att jag kunde se ner mot sjöarna vid St Moritz, otroligt vackert och en fin energikick. Biten förbi St Moritz och uppför sluttningana bakom staden var kanske inte den roligaste i regnet men till slut vände det ned mot Samedan. Jag hann dit 10 minuter innan Jerrys start men då jag stannade och försökte äta lite kom jag iväg ca en kvart efter honom.

Fuorcla Crap Alv 2466m
Nu var det dags att ta sig an “väggen” igen, den sista stigningen vi gjorde i fjol innan loppet bröts. Jag orkade springa hela vägen upp till berget i svagt motlut, en skön känsla. Själva väggen är inget man springer, bara att kämpa steg för steg medans man avundsvärt ser pannlampsken långt där upp från de som ligger före. Väl över krönet kom en obehaglig överraskning, vi trodde att man skulle springa längs järnvägen ner till Bergün men det visade sig vara riktigt tuffa och jobbiga stigar hela vägen. Någonstans här blev jag illamående och det jag fick i mig i Samedan kom upp igen. Tom på vätska och energi men när jag väl kom till nästa vätskestopp lyckades jag dricka lite utan att må illa. Jag kunde fortsätta och passerade Bergün och vidare ned mot Filisur, det sista stoppet innan tävlingens värsta stigning, 1700m på en gång.

Pass digls Orgels 2699m
Det var fortfarande kolsvart ute när jag började plocka höjdmetrar, den först biten uppför berget visade sig betydligt lättare än vad jag trodde, mycket serpentinväg upp till ca 2000 meters höjd innan det övergick i mer stenig terräng. Den allra sista biten blev det mest klättrande över stenar. Ca 100 meter upp och ned på båda sidor av passet hade det satts ut pannlampor som visade vägen. Såg mäktigt ut i mörkret. Gryningen kom smygande när jag gick över krönet, det absolut häftigaste partiet på hela banan. Nedför berget var det sagolikt vackert med solljus på de högsta topparna på andra sidan den molntäckta dalen. Jag började bli lite stel i låren och så fram emot en liten paus i Savergnin. När jag kom ner till asfalten med bara några kilometrar kvar händer det som inte får hända, jag känner att det brister i främre lårmuskelfästet, inte bra. Jag kunde i alla fall gå rätt snabbt och var snart framme. Som tur var satt Jerry och åt här och vi kunde efter lite paus fortsätta tillsammans.

Tekniskt

Snyggt

Ziteil 2429m
Jerry hade inga direkta skador, det var mer lite värk här och var. Han var schysst och följde med på mitt tempo. Vi började stigningen upp till Ziteil i fint och soligt väder. Strax kom ledarna i T81-klassen förbi oss. De startade från Sovergnin 10 minuter efter att vi lämnade. Jag försökte linda låret och provspringa men det höll inte. Uppför var det inga problem att hålla farten men när vi passerade stationen och skulle ned 1800 höjdmeter i ett svep tappade vi mycket tid på mitt haltande.

På väg upp

På väg ned

Joch 2020m
Den här biten var den minst tekniska på hela banan, ganska mycket väg upp till Zorten och sedan vidare till Lenzerheide. Solen höll på att gå ner men vi hann upp till Joch innan pannlamporna behövdes. Därifrån var det mer småstigar ner till Tcshiertschen där vi åt och fick instruktioner om passagen över Weisshorn.

Weisshorn 2653m
Det här blev ett av de svåraste passen. Markeringen fungerade säkert bra på dagen men i mörkret var den inte helt perfekt. Jag och Jerry blev tveksamma 3-4 gånger och fick leta runt lite innan vi kunde hitta rätt. Efter långa stigar i skog kom vi till sist upp till stenigare höjder, temperaturen sjönk under nollan så det var skönt att komma upp till toppstationen och påbörja nedstigningen till plusgraderna i Arosa. Väl där i gryningen tog vi lite energi och 10-minuters sovpaus.

Strelapass 2346m
Nu var det dags för sista etappen, en småkuperad mil följt av en klättring över Strelapasset. Solen var på väg upp så vi fick en fin men lång sträcka bort till passet. Passerade ytterligare en idyllisk by och kom sedan ned till en sista vätskestation. Passet såg värre ut än det var, “bara” 500 höjdmeter innan vi skulle ned till Davos. Inga problem uppför men det hade varit fint om vi kunnat springa ned till målet, nu blev det en seg vandring där höjden sjönk alltför långsamt. Till slut var vi framme i stan och kunde nöjda passera mållinjen.

Söndag morgon

“Bara” backen ned till Davos kvar.

Efter lite dryck och energi kunde vi duscha (mycket välbehövligt) och packa ihop våra saker. Vi var tvungna att ta tåget mot Zürich direkt, riktigt kämpigt att släpa på tunga baggar och försöka hålla sig vaken. Väl på tåget var det nog komiskt att se oss, vi somnade så fort vi blinkade och var helt borta samtidigt som vi skulle försöka hålla koll på tågbyten och ankomst. På något sätt lyckades vi till slut komma på ett lokaltåg i Zürich som tog oss till hotellet nära flygplatsen. Upp med den tunga packningen på rummet och snabbt ner till restaurangen. Nu fick vi äntligen en mycket välförtjänt middag innan vi stupade i säng.

* Det är stora avstånd på ett sådant här lopp. Ett par gånger spekulerade vi över vilket berg vi egentligen skulle gå över. När vi sedan frågade visade det sig att vi oftast var fel ute, det var alltid berget långt borta vid horisonten som gällde.

* Ny utrustning för mig i år:
Black Diamond Ultra Distance-stavar – Mycket bra även om man får hantera dem varligt.
The North Face Stormy Trail-jacka – Lätt och skön med bra skydd mot regn och vind. Åkte av och på 7-8 gånger första dygnet.
Salomon Hydro Pack 12L – Smidig ryggsäck men jag borde ha ställt in remmarna lite bättre innan tävlingen.
Suunto Ambit – Mycket bra så länge batteriet orkade. Långt ifrån den utlovade batteritiden på 50 timmar. Skall jag köra så här långt igen får det bli en portabel USB-laddare i drop-bagen.

* Swiss Irontrail siktar på ett betydligt större deltagarantal så det var roligt att vara med nu i början när vi inte var så många. Supporten var mycket bra och man hann prata med de som bemannade stationerna på ett helt annat sätt jämfört med t ex UTMB.

* Att banan gick på så hög höjd gjorde den tuff för kroppen, de två första bergen tog på krafterna, särskilt om man kommit ner bara några dagar före start och inte hunnit anpassa kroppen.

* Bitvis var det betydligt mer teknisk stig jämfört med t ex UTMB men det fanns också ett par mer lättsprungna partier.

* Totalt sätt en otroligt fin bana i mäktiga bergsmassiv. Ett utmärkt alternativ till UTMB, Hardrock och liknande lopp.

* Som alltid, stort tack till familjen på hemmaplan för stöd och möjlighet att åka på sådana här äventyr.

/Erik

Go känsla.

Det har nu gått några veckor sedan jag var i Grenoble och sprang ”UT4M – Le Long 90”, så jag tänkte att det kunde vara på tiden att dela med mig lite av mina upplevelser. Loppet var inte som namnet antyder 90 km utan istället strax över 80 km med +4700 höjdmeter, dvs. knappt halva sträckan av det riktiga 100 miles loppet UT4M.

Lördag morgon, 02:30, var det samling i centrala Grenoble för busstransport ut till starten som gick 05:00. Sjukt tidigt, men med tanke på att det dagarna innan hade varit riktigt varmt så var jag mest tacksam över att få springa de första timmarna utan sol och jag var väldigt sugen på att få komma igång. Sugen, men också lite nervös. Efter att ha följt Martin som startade UT4M dagen innan och sett hans ögon efter 50km i +32 C med strejkande mage så blir man ödmjuk inför uppgiften. Under så här långa lopp så kan det hända saker som ligger utom ens kontroll.

Starten gick i byn Livet-et-Gavet som ligger i en mycket smal dal (för er cykelintresserade: inte så långt från Alp de Huez ). Det var en mäktig och kuslig stämning som vilade över byn när vi promenerade mot starten. I mörkret så såg bergssidorna som reste sig över dalen lodräta ut och jag kände mig hyffsat liten. Långt upp på branten kunde man se en pannlampa från en UT4M löpare och från mitt perspektiv nere i dalen så såg det ut som den knappt rörde sig. Det här kom dock inte som någon överraskning, jag hade ju givetvis tittat på banans höjdprofil innan och visste att de första 10 km skulle gå rakt upp i himlen. Egentligen bara positivt att få ta en så stor del av den totala stigningen med fräscha ben och jag hade bestämt mig för att starta kontrollerat för att undvika att köra slut på för mycket av musklerna tidigt i loppet.

Ganska brant start, Livet-et-Gavet i dagsljus.

Kontrollerat… tur att man har ett hjärta som sätter stopp när inte hjärnan gör det… Som vanligt så rycktes jag med i starten och den första delen av den inledande backen gick i på tok för högt tempo. Jag skriver ”gick”, för det är precis vad man gör. För er som läser och inte har erfarenhet av den här typen av lopp så kanske det låter konstigt, men jag lovar att det är inga som helt problem att promenera sig upp till i närheten av maxpuls. Att försöka hålla sig springande i så långa och branta stigningar är i princip omöjligt och väldigt energiineffektiv. Det som gäller om man skall hålla ett högt tempo är istället att försöka vara aktiv och beroende på lutning snabbt switcha mellan gång och löpning. Detta är en strategi som är relativt enkel i början av loppet, men som när tröttheten kommer smygande är väldigt svår att följa.

På grund av en väderprognos som viskade om åskoväder så tvingades arrangörerna att använda en alternativ bansträckning. Detta innebar att den första klättringen stannade vid ca 1900 möh. mot planerade 2200 och att vi därefter fick springa på skrå i skogen istället för uppe på toppen av det första höjdmassivet. Så här i efterhand känns det lite trist då jag i och med detta missade den absolut finaste sträckningen av banan. Jag skulle dock ljuga om jag sa att detta var något som bekymrade mig under loppet. Om någon säger till dig efter +1500 höjdmeter att du skall ta vänster och springa nerför istället för höger och upp ytterligare +300 så är i varje fall jag skapt sådan att jag tycker det låter som ett mkt bra förslag.

Efter första stigningen så följde en enklare och snabbare del av banan ner mot en större dal och utkanterna av Grenoble. Jag kände mig ganska stark under utförslöpningen, men vågade inte riktigt släppa på då jag var rädd att köra slut musklerna. Det är imponerande att se de mer vana bergslöparna springa utför, speciellt då det är riktigt brant blir skillnaden i teknik som mest slående. Det är en ganska frustrerande att känna att man springer betydligt långsammare, men samtidigt förmodligen sliter dubbelt så hårt på musklerna jämfört med de som har tekniken och muskler som är vana vid långa utförslöpor.

Efter det att man passerat dalen så började stigning nummer två och det var här som jag gjorde ett riktigt dumt misstag. Eftersom vätske-/energistationerna låg relativt tätt så hade jag så långt in i loppet struntat i att fylla på vatten i min 1.5 L camelbak och istället nöjt mig med att fylla på en 700 ml flaska (ville spara vikt). Problemet var bara att det nu hade börjat bli varmt på allvar och jag hade en lång stigning innan nästa station. Med facit i hand visade sig stigningen mellan 40 km och 53 km ta nästan 3 timmar och min vätska var slutet efter ca 90 min. Fick ett helt obeskrivligt sug efter vatten, och konstigt nog, framförallt kolsyrat vatten. Jag hade sett att de serverade kolsyrat mineralvatten vid stationerna, men mest förundrats över vilka stollar som dricker det under en tävling. Nu, i mitten av en tillsynes oändlig stigning fastnade det där mineralvattnet på hjärnan och det var det enda jag kunde tänka på. Ironiskt nog så övergick solskenet i en ångbastu i och med att det förväntade åskovädret med tillhörande störtskurar drog in. Kändes ganska absurt att det var vatten precis överallt utom i min vattenflaska.

Jag tappade givetvis en del i tempo under den här delen av banan och tvingades också till ett lite längre stopp när jag äntligen kom fram till nästa energidepå. Alla löpare var tvungna att ha med sig en egen mugg att dricka ur vid stationerna och jag hade en hopfällbar som rymder 30 cl. Drog på stående fot 3 muggar mineralvatten följt av 2 muggar Coca Cola och avrundade sen med 1 mineralvatten till. En grotesk mängd vätska för mig som annars har svårt att dricka några större mängder under ett lopp.

Efter vätskan och lite energipåfyllning så återvände energin succesivt och jag fick en fantastisk avslutning på loppet. Under mina tidigare ultramaraton i bergsmiljö (Hornindal rundt) så har jag mot slutet blivit så totalt slut i lårmuskelaturen och låg på energi att all tävlingsinstinkt försvunnit. Nu fick jag istället energin åter och hade ett par lår som fortfarande bar mig. På väg ner mot sista stationen mötte Martin upp mig och vi sprang några km tillsammans i ösregnet. Att få springa med honom ett tag gav mycket positiv energi och jag blev allt mer taggad inför avslutningen, blev inte mindre taggad av att Martin försiktigt antydde att jag hade några killar inom räckhåll framför mig. Det blev ett snabbt sista stopp och jag gick sen ut med inställningen att kräma ur det sista ur kroppen under de återstående 11 km. Jag insåg efter ett tag att jag hade en liten möjlighet att ta mig in under 12 timmar och detta gjorde att jag fick ytterligare motivation att hålla uppe tempot. Även om det var riktigt plågsamt sista biten så var det ändå med en väldigt positiv känsla som jag körde mitt race mot klockan och det blev inte sämre av att jag tillslut med 46 sekunders marginal lyckades klämma mig in under 12 timmar. Slutade på en 11 plats och jag avancerade 4 placeringar sista 15 km.

Innan det här loppet så hade jag kommit fram till att 100 miles i alperna inte skulle vara möjligt för mig att genomföra och samtidigt behålla någon form av glädje till löpningen, men nu känner jag att det faktiskt kan gå. Har därför bestämt mig för att ställa in siktet på 100 miles och UTMB 2014.

// Per

Rory Bosio i mål, årets UTMB-kort? Foto från The North Face

Sedan fredag eftermiddag har jag följt utvecklingen på årets UTMB. Med tidigarelagd start och fint väder var det upplagt för snabba tider. Det växlade i tätgruppen men till slut kunde fransmannen Xavier Thevenard dra ifrån och vinna på nya rekordtiden 20.34. Årets prestation stod Rory Bosio för som dominerade i damklassen, nytt rekord med 22.37 och en 7:e plats totalt!

* Jonas Buud bröt i Champex-Lac. Tråkigt men han var inte ensam, många av de stora namnen fick gå av. UTMB är en brutal tävling, särskilt om man pressar kroppen för en tätplacering.

* Johan Johansson tog en mycket fin 15:e plats. Bästa svenska placering någonsin på hela distansen!

Själv medverkade jag på Salomon Trail Tour i Kåsjön, inte riktigt samma uppmärksamhet men ett fint lopp på hemmaplan. Jag var rejält snuvig på morgonen så jag bytte klass, 11 km kändes mer lagom. Min grabb Joel gjorde en efteranmälan till ungdomsklassen så jag hann se hans start innan det var min tur. Det var lite segt i början men efterhand kom kroppen igång, på mittpartiet låg jag i hälarna på en liten klunga utan att försöka gå om. När det på slutet öppnade upp sig kunde jag öka och gå om rätt många innan mål. Trots allt blev det plats 9 av 260 deltagare, helt okej. Banan var teknisk och rolig, en del mosslöpning och några riktigt hala spångar gjorde det lite ryckigt. Det som skiljde sig mest från tävlingen i Skatås var den stora andelen obanat som påverkade tempot mycket. Nästa gång blir det så klart 21 km!
Stort plus för ett mycket bra arrangemang.

Målkram

/Erik