Ett äventyr är nu till ända och här kommer en liten summering av tankarna.

Jag, Erik och Per lämnade Göteborg för resa till Chamonix i onsdags förra veckan. Starten av UTMB gick på fredagen 17.30, detta gav oss gott om tid för att äta, vila, packa och shoppa. På torsdagen åkte jag och Per linbana upp till 2500 möh för att få några extra röda blodkroppar, utsikt som heter duga och en glass. Har man tragglat upp och ner i små pluttiga backar i göteborgsområdet så fick vi här en härlig och spännande inblick i vad som skulle komma!

Vindstilla och 20 grader på 2500 möh

Fredagen blev en dag i väntans tecken och vi var alla överens om att starten gärna hade fått gå vid lunchtid istället. Men timmarna gick och efter drygt en timmes väntande i startfållan med träsmak var det äntligen dags för start i ett ösregn som började minuterna innan. Erik hade utlovat gåshud när de traditionsenligt spelar Vangelis Conquest of paradise minuten innan start, Erik hade rätt. Både jag och Per kunde båda erkänna både klump i halsen och gåshud.

Bara några minuter kvar till start.

Jag och Per hade sedan långt tidigare kommit överens om att köra första natten tillsammans för att hålla ett lugnt och stabilt tempo, Erik anslöt sig även han till detta upplägg. Första berget gick av bara farten, tempo och kropp kändes helt okej. Regnjackan åkte av och på några gånger men det var egentligen aldrig kallt, bara väldigt väldigt blött. På en station efter några timmars löpning var Erik några minuter bakom oss andra och på något konstigt sätt så slarvade jag och Per bort varandra. Känslan när jag insåg att jag skulle få tuffa på genom natten ensam var verkligen tung, så mycket roligare att ha någon att byta några ord med i misären!

Jag var helt övertygad om att det aldrig skulle bli ljust igen men till min stora förvåning kom faktiskt gryningen efter ca 13 timmars löpning, underbar känsla! Vilken ju dämpades något av vetskapen att jag inte ens var halvvägs.

På toppen efter matpaus i Courmayeur

Det kan vara lite svårt att beskriva hur tankegångarna under ett sånt här lopp går. Men för min del var det en ständig kamp mot att inte tänka på målet i Chamonix utan dela in det i mindre etapper och koncentrera mig på nästa station för att inte bli helt knäckt av antalet timmar som återstod. Men timmarna gick och helt plötsligt var det dags att motsträvigt plocka fram pannlampan igen.

Natt nummer två är mest ett töcken av oändliga uppförsbackar och smärtande ben, mina sista 8 km nedför tog ca 1h och 20 min, vilket ju inte är något hastighetsrekord direkt:)

Bästa belöningen fick jag 500m från mål där Per stod och skrek “fan va du är grym Martin, njut nu det sista”. Per hade inte haft någon bra dag och kände ganska tidigt att det inte stämde och bröt därför efter några timmar, ett klokt beslut i mina ögon. Erik hade problem med benhinnorna och klev av efter lång tids kämpande. Av detta kan man dra slutsatsen att detta loppet skiljer sig på så sätt att det kräver att allt stämmer för att man ska komma i mål.

Mest upp av det som hände under UTMB var helt klart att komma i mål och mest ner var utan tvekan att Per och Erik tvingades bryta. En upplevelse av detta slaget gör sig helt klart bäst delad.

En annan sak på plussidan är våra sockar. 31 timmars löpning med ett strumpbyte halvvägs och utan tecken till minsta skav känns riktigt bra!

//Martin