Igår blev det ett fint pass i småkyligt men soligt väder.
Vi var 10 personer som sprang i skogarna mellan Gunnebo och Tulebo för att sedan avsluta runt Stensjön. Det var roligt att träffa lite nya löpare och tiden gick snabbt även om några tyckte att backarna var lite extra branta på slutet. 🙂 Bra kämpat av alla!

/Erik

Per på hal is

Det har varit lite väl mycket glammiga alpbilder här på bloggen ett tag. Dags att skriva lite mer om vardagsträningen här hemma i Sverige. Att vara med på riktiga bergslopp är visserligen en fin krydda till traillöpningen men det hade inte varit möjligt utan en bra basträning i veckorna. För mig har det blivit alltför få långpass under vintern men jag har försökt öka kvaliteten på de kortare passen.
Idag var jag och Per ute och rekade inför det gemensamma passet nästa helg. Lite isigt på några ställen men överlag mycket fint i skogen. Alla är välkomna på lördag, glöm inte att anmäla er här.

/Erik

Efter att ha skadat fotleden på Vestfold Ultra Challenge har jag tvingats träna försiktigt/sparsamt i över två månader. Då det fortfarande inte var helt bra vid nyår besökte jag förra veckan en ortoped som kände på foten och också tog ett par röntgen-bilder. Som tur var såg skelettet bra ut och allt ligger rätt. Däremot har mjukdelarna tagit rejält med stryk, både vid fotleden och i nedre delen på smalbenet.
Detta betyder att jag kan köra på och låta smärtan begränsa mig, dock måste jag ta det fortsatt försiktigt.
Tur att det inte är mitt i tävlingssäsongen, nu har jag lite tid på mig att komma i form igen.
Det är visserligen inte långt kvar till Sandsjöbacka Trail Marathon men jag får försöka ignorera tävlingsinstinkten och ta det som ett fint långpass istället.

/Erik

Den nya vägen från Stensjön upp till vattentornet är förvisso av asfalt och inte så värst brant men med sina 65 höjdmeter kan den ändå passa för lite snabb backträning framöver.

Just nu är det dock extremt svårsprunget ute om man gillar terräng, blöt is i skogen gjorde att vi på dagens 2-timmarspass fick ta fram Spikecrossen för första gången den här vintern. Fint fäste för det mesta men man måste ändå ha koll på var man sätter fötterna.

Vi får hoppas att vädret bestämmer sig, antingen snö eller barmark önskas.

/Erik

Det är nu över en månad sedan jag skadade fotleden i Norge.
Det är fortfarande trasigt och ömt på sina ställen men jag kan köra lite lätt på snälla vägar och stigar nu. Rolig teknisk trail får vänta ett tag, förhoppningen är att hinna bli bra innan Sandsjöbacka Trail Marathon.

Bara att kämpa på och vara ännu mer tacksam när jag är helt skadefri igen.

/Erik

Då har man varit på toppen av världens högsta berg! Eller kanske rättare sagt har haft några bra, inte alltför sexiga och ganska regniga pass upp och ner för Safjället. Hur som helst så kan jag summera veckan enligt följande vad gäller saker jag inte gjort tidigare:

–       Inte klättrat fler höjdmeter på en vecka

–       Inte tränat fler timmar på en vecka på ca 10 år…skrämmande!

–       Inte varit mer snoozebenägen någongång tidigare än innan morgonpassen

–       Inte längtat mer efter ett ”riktigt” berg och bättre vyer än Åby travbana.

Dessutom har jag kommit på att man vänjer sig ganska snabbt vid att gå/springa uppför, veckans första två pass var jobbigare än de två sista. Stavarna var ett välkommet inslag både uppför och nedför. Möjligt är att stavarna kräver lite mer energi än utan men vad summan blir vad gäller hastighet låter jag vara osagt, tål att testas vidare.

Sista passets höjdprofil, verkligen omväxlande natur och spännande stigar…not!

I morgon ska jag springa vildmarksleden från Hindås för att reka och få en GPS-rutt inför nästa helgs långpass med gänget som ska till Norge nästa sommar, vill ju inte att någon ska försvinna längs vägen. Trist att inte Pers fot återhämtat sig helt efter stukningen så att jag får sällskap. Men med fortsatt träning på pilatesbollen så kommer den nog bli bra snart…:)

//Martin

I skuggan av Erik och Jerrys äventyr i Norge så är nu Martins och min virtuella klättring upp för Mount Everest inne på sin tredje dag och jag kan torrt konstatera att det är svårt att fejka ett Himalaya när man bor i Mölndal.

Vi påbörjade klättringen i måndags på Safjället. För er med Norrländska referensramar eller begränsad kännedom om Göteborgsområdet så kan det vara på sin plats att förklara att Safjället är en kulle i Mölndal där man kan hitta backar på runt 60 höjdmeter. Detta innebär att vi i runda slängar behöver bestiga detta ” fjäll” 147 gånger på en vecka för att nå 8848 höjdmeter.

Efter drygt 2 timmar och 20 vändor upp och ner dag ett så kände jag att jag behövde miljöombyte under tisdagskvällen och jag begav mig därför till Kvarnbyn, Mölndal. Här finns enligt Lonely Planet världens mest prisvärda höjdmeter!

Prisvärda, möjligt, men särskilt effektiva för att samla höjdmeter var inte backarna i Kvarnbyn. De är fina om man vill köra vanlig backträning, men för att på ett effektivt sätt samla höjdmeter har vi insett att backen bör vara riktigt riktigt brant, vanliga backar duger inte. Jag blev efter ett tag i Kvarnbyn desperat och hittade en brant trappa som jag körde några vändor upp o ner i, men den visade sig vara för kort för att erbjuda ett realistiskt alternativt. Började sedan fantisera om att resa en stege mot en husvägg, lägga en matta under den och klättra upp o hoppa ner…

Idag onsdag så har jag tyvärr fått dra ned min ambitionsnivå på grund av en ömmande fot. Befinner mig virtuellt strax ovanför Katmandu på 1900 höjdmeter. Martin däremot sviker inte. Efter tre dagar på totalt 4500 höjdmeter har han baslägret inom räckhåll (5364 m) och fortsätter outtröttligt sin vandring upp och ner för Safjället.

To be continued…

/ Per

Fina höstdagar är en personlig favorit när det kommer till att träna. Varken för varmt eller för kallt och känslan av att luften innehåller mer syre än vanligt kan vara påtaglig.

Shortsen är undanstoppade sedan några veckor och Per är nog en av få som fortfarande springer i kortbyxor för att verka lite kärvare än oss andra.

Trots att hösten är en härlig tid att träna i så blir kvällarna mörkare och för mig kan det vara svårt att få till bra pass på veckorna, skulle kanske inte kalla det motivationsbrist men faktum kvarstår att det lätt blir lite sämre med träning. Detta fick mig att försöka fundera ut något bra sätt att tagga till lite med träningen. Därför tänkte jag köra en vecka och försöka samla ihop 8848 höjdmeter(utan syrgas). Detta är inget extremt på något sätt men ändå några fler kliv uppåt än vad som brukar hinnas med på en vecka. Med tanke på att Kilian Jornet sprang smått otroliga 265 000 höjdmeter förra året så borde ju några vändor upp och ner för Safjället inte vara omöjligt.

Jag luftade idén med Per som i vanlig ordning tyckte att det lät toppen. Om man räknar med en vilodag så blir det 1475 höjdmeter som ska betas av per dag. Detta motsvarar 23 vändor upp för Safjället eller 20 vändor i Hobo Hill.

Vi skriver en rad på vår Facebooksida en dag i förväg gällande var och när vi kör. Alla är mer än välkomna att springa en eller flera vändor tillsammans med oss. Första passet blir måndagen den 5 november. Kan vara en bra idé att ta med pannlampa om du beslutar dig för att hänga på.

//Martin

Jag och Jerry hade ingen möjlighet att hänga med på dagens långpass så hastigt och lustigt bestämde vi oss för ett tidigt pass igår istället. Med start från mig strax efter kl 6 sprang vi i mörkret på blöta stigar ner till Tulebo. Därefter genom skogen bort till Benareby och sedan på en mix av stig och skogsväg ända till södra Landvetter. Nu kunde vi följa järnvägen tillbaka till Mölnlycke på bitvis mycket fina partier. Vi såg också några avstickare som kan vara värda att undersöka en annan gång. Vi avslutade i princip med närmaste vägen hem och totalt blev det 4.26h. En mycket välbehövlig runda inför Vestfold Ultra Challenge.

/Erik