Idag var jag och Jerry med på Stugloppet. En lååång orientering med mål på Herkulesgården. Vi startade i Ryared söder om Hällesåker och sprang på i rätt bra tempo. Efter ett par kontroller låg vi runt 5:e plats och hade läget under kontroll. En halvmil senare passade vi dock på att bomma rejält, kontrollen låg i ett område som vi hade besökt i somras så vi sprang, invaggade i falsk trygghet, upp på fel berg och letade innan vi upptäckte felet. Här tappade vi nog 15-20 minuter så hela tävlingen var nu körd för oss. Synd då vi löpmässigt kunde köra på hela vägen utan några svackor. Vi betade av resterande kontroller och gick missnöjda i mål. Varsitt fall hann vi med också, Jerry voltade snyggt nedför en brant och jag själv fastnade med benet i kärr så att det veks över en stock med alltför mycket tyngd bakom. Blev en översträckning i knät, hoppas att det inte är något allvarligt.

/Erik

Förra helgen gick Markusloppet av stapeln och jag stod på startlinjen, för att springa 50km på skåneleden.  Loppet startade med ett varv på motionsanläggningens trekilometersslinga, för att sedan fortsätta på skåneleden ner mot Genarp.  Jag tog rygg på Erik och hängde på utan problem första milen, plötsligt kom vi ikapp ett gäng som hade navigationsproblem och jag tvekade och stannade ett ögonblick men Erik tuffade på som om inget hänt.  Jag låg nu ca 300meter efter Erik i en liten klunga löpare som höll ett behagligt Jerrytempo.  Den lilla klungan flöt fram över rötter och stenar, över åsar och genom hagar och det kändes riktigt bra.  Dessutom så var delar av klungan trevliga att prata med, för trevliga som det skulle visa sig.  På en av grusvägarna viker leden tvärt av in till höger, inte allt för välmarkerat men tillräckligt för att man inte ska missa det om man inte springer och småpratar.  Efter 600meter upptäckte vi att markeringarna upphört och att vi sprungit fel, mycket frustrerat vände vi helt om och sprang tillbaka och letade förbrilt var leden hade vikit av från grusvägen.  Plötsligt dök ytterligare ett gäng löpare upp på grusvägen framför oss som vek av in i skogen och mycket riktigt där var ju leden.  Det kändes sådär att ha lagt till ytterligare 1,2 kilometer på en redan lång bana men det var bara att bita ihop och sluta småsnacka med medtävlande.  När vi närmade oss vändpunkten märkte jag att en av löparna i den nu lite större klungan hade bra fart under fötterna och jag bestämde mig för att försöka ta rygg på honom efter vändningen i Genarp.   Det blev ett ganska kort stopp innan han drog iväg och jag hakade på, efter någon kilometer ropade han till mig att inte lita på hans vägval då han ofta springer fel, typiskt jag som tänkt mig en säker rygg att hänga på.  Men han höll bra fart och i några backarna var det på gränsen att jag kunde följa med och några större missar blev det inte, tills han plötsligt stannade framför en grind för betesdjur som han inte mindes från utvägen, efter en stunds diskuterande bestämde vi oss för att vända och springa tillbaka till sista markeringen som vi kände igen,  efter några hundra meter mötte vi två löpare som var säkra på sin sak vi var rätt, det var bara att vända igen och försöka att inte bli för frustrerad, utan bara fokusera på att snart var jag i mål.  När det var ca två kilometer kvar ökade jag tempot något för att se om någon av de tre andra löparna skulle svara men jag fick en liten lucka som jag kunde dryga ut ytterligare in till mål.

Det blev en sjunde plats på tiden 4.53 , kul att jag lyckades komma under fem timmar trots felspringningarna.  Erik blev 4:a , grymt bra jobbat!

Markusloppet var ett riktigt kul lopp med en utmanande och varierande bana som jag garanterat springer igen nästa år, och då ska jag väll inte behöva springa fel eller?

/jerry

Tävlingsdagen började med en promenad från Mölle camping upp till TC som i år var förlagd till Björkerödsgården. Vi såg innan start att ett par av favoriterna hade kastat in handduken i förväg. Nytt för i år var masstart så det det blev ett rejält tempo i början. Första kartan bestod av 5 kontroller och slutade nere i Mölle hamn. Vi körde på i ett jämnt tempo och kom med i första båten ut från hamnen.
Båtresan var häftig då det rådde rätt hård sjö vid tillfället. 700 hästkrafter på en gummibåt räcker till kan vi lova, båten flög högt när skepparen drog på i vågorna. Vid Ransvik var det landstigning, vi hoppade i och kämpade i vågorna för att nå den lilla piren, det var svårare än det brukar då man drogs ut igen när man hamnade i fel våg.
Väl i land var det först en snitslad bana och sedan bergslöpning på 1:20000 karta. Vid en av kontrollerna fick man hoppa från ett stup ner i havet. Uppfriskande och häftigt. Sedan fortsatte banan ut mot fyren och österut igen. Vid Mölle mosse fick vi en ny karta med 7 kontroller som man skulle ta i valfri ordning. Detta upptäckte vi dock inte förrän vi var på väg till första kontrollen så kontrollordningen blev inte optimal. Tur dock att vi upptäckte det över huvudtaget. När vi var klara med denna extrakarta fortsatte vi på den vanliga kartan där det var 6 kontroller kvar innan mål. Lite tvekan vid några vägval men inga större fel. Från sista kontrollen spurtade vi in i mål och fick sluttiden 05:33:02. Det räckte till en sjätte plats och för detta vann vi varsin löparryggsäck. Dessutom fick vi varsin fin whiskey i specialpris för att vi klarat elitbanan 5 ggr. Det ligger många timmars hårt jobb bakom dessa så de är vi stolta över.

+ Häftig bana
+ Vi var fräscha efter målgång
+ Jämnt tempo
+ Inga stora missar i orienteringen

– Det var detaljerna i orienteringen som hindrade oss från en bättre placering. Väldigt tydligt denna dag, vi kom ikapp och förbi på långa transportsträckor för att sedan tappa på trixigare orienteringsdelar.

Vi är nöjda men det finns mer att ge, något vi får plocka fram nästa år då arrangörerna förhoppningsvis är med och springer. Det blir en tuff utmaning att slå dessa herrar som är sega och dessutom kan terrängen utantill.

/Erik och Jerry

Årets Ladonia är nu över, vi lyckades ta en sjätte plats i elitklassen där 46 lag startade. Vann gjorde Mikael Kristensson följt av Thure Kjaer och Robert Karlsson. Rapport kommer senare från detta häftiga lopp.
Läs mer här under tiden.

/Erik och Jerry

För några veckor sedan gick Terrängloppet i Bovallstrand av stapeln, i år med SM status.  Trailrunner West mönstrade två löpare för denna begivenhet, Erik och jag.  Jag visste på förhand att slingan som vi skulle springa två varv på var mycket utmanande, så jag bestämde mig att gå ut mycket försiktigt på första varvet för att inte riskera att ta slut under andra varvet.  Starten gick och de bästa löparna drog iväg som om vi skulle springa ett millopp, själv la jag mig i en liten klunga på 6-7 personer i ett betydligt lugnare tempo.  Efter 7-8km började klungan dela på sig och jag valde att stanna i den delen som tog det lite lugnare, Erik gled med i den snabbare delen.  När jag avverkat ca 17-18km konstaterade jag att de övriga i den lilla klunga jag sprungit i var som bortblåsta och jag avslutade första varvet ensam.

Vid varvningsdepån fyllde jag på med sportdryck och käkade lite saltgurka och russin, jag kände mig förhållandevis pigg när jag gav mig ut på andra varvet, jag fick ganska snabbt en ryggtavla att jaga genom skogen och vid ca 30km lyckades jag passera.  Nu började det bli tungt och lite pannben fick kopplas på, vid ca 37km lyckades jag med bedriften att springa fel och det tog mig någon minut innan jag anade oråd.  Jag tappade ca 2-3 min och det räckte för att Gunnar Olsson som jag passerat tidigare skulle glida förbi och straffa mig med dryga minuten.  Efter missen med navigeringen tryckte jag på ganska bra ända in i mål.  Tiden blev 4.59 med en 17:e plats.

Jag hade en del krafter kvar vid mål, så jag kan i efterhand konstatera att jag tog det lite för lugnt på första varvet, det och att jag sprang fel var de två missarna under loppet, i övrigt är jag mycket nöjd med mitt genomförande.

Det ska sägas att slingan som bjöds på i Bovallsstrand var brutalt tuff med få ställen att slappna av på, jag sänkte garden två gånger under loppet och vid ett så föll jag som en fura och det andra höll jag på att snubbla men lyckades parera. Rötter, stenar ,sumphål, branta klippor, kuperad bokskog m.m. Med andra ord en otroligt kul tävling, som jag garanterat springer igen nästa år.

/Jerry

I lördags begav vi oss mot Bovallstrand för att springa Terrängloppet för första gången. Det vi visste innan var att det var en tuff 21 kilometersbana som skulle avverkas 2 ggr. Vi var framme i god tid och kunde fixa det sista med utrustningen och fötterna utan att stressa. Vid 10 gick starten och vi sprang på i kontrollerad fart mitt i fältet. Det var farligt att hänga på andra då man inte visste vilka som sprang halvmarathonklassen på ett varv. Dricka fanns bara vid varvningen så man fick ta med sig det man behövde själv, jag startade varje varv med 1,5 l vatten + diverse energiprodukter. Banan var tuff, max ett par kilometrar transportsträcka (elljusspår och mer lättlöpta stigar) per varv. Resten var berghällar eller riktigt steniga och kuperade stigar fyllda med rötter. Det hade regnat rejält på natten men som tur var hade det torkat upp på hällarna, mellan bergen var det dock desto lerigare och blötare. Jag kom in till varvning på 2.10, en okej tid. 3:e milen tog jag det dock lite väl lugnt, jag ville inte riskera att ta slut på sista milen. Jag sprang det andra varvet helt själv och såg inte ens en skymt av någon. När jag hade en halvmil kvar kände jag mig stark och kunde öka. Väl i mål var jag pigg och kände att jag skulle kunnat fortsätta.
Totalt blev det 4.40 och en 14:e plats.
Jerry sprang in på 4.59, klart under 5 timmar, och hamnade på en 17:e plats.
Efter loppet blev det en välförtjänt räkmacka i Hunnebostrand.

+ Den befarade svackan kom aldrig.
+ Fin och rolig bana. 965 höjdmeter totalt.
+ Cykelhandskar skyddade bra under de fall jag gjorde.
+ Mat och dryck funkade rätt bra. (Vatten, Honey Stinger, Nötcreme och Delicatoboll)
+ Inga som helst känningar i kroppen efter loppet.

– Jag borde gått ut aggressivare på andra varvet. Jag orkade mer än jag trodde och var alldeles för pigg när jag kom i mål. Känslan av att ha gett allt infann sig aldrig. Alltid lätt att vara efterklok när det gäller taktik men nu vet jag bättre inför nästa år.

Sammantaget en riktigt rolig tävling!

/Erik

Här kommer resultaten från Soteleden Terrängmarathon 2009:

42km:

21km:

12km:

Svensk mästare i Trailrunning 2009, Patrik Gustafson Björkqvist:

Foto: Thomas Eliasson, IK Granit

Silvermedaljör, Emil Andersson:

Foto: Thomas Eliasson, IK Granit

Bronsmedaljör, Lars-Olof Gävert:

Guld- och silvermedaljörer i damklassen, Maria Lundgren och Emma Lindén:

Foto: Thomas Eliasson, IK Granit

Rapport från oss kommer inom kort. Här finns en rapport från loppets 3:a Lars-Olof Gävert som på ett bra sätt beskriver banans karaktär.

/Erik

I lördags var det dags för tävlingspremiär, 44km loppet Munkastigen.  Efter en vinter och vår med begränsad träning pga skador var det svårt att veta hur formen egentligen var.  Så förhoppningen var att kroppen skulle hålla hela vägen från Olshammar till Laxå.  Eftersom det skulle bli fint väder hela dagen hade jag laddat med extra mycket vätska, (trodde jag).  Tidigare lopp har jag nästan alltid gått torr sista biten och det skulle inte få hända idag.  Första kilometrarna tog jag rygg på Erik men var ganska snart tvungen att släppa honom och den lilla klunga som han sprang i.  Jag vågade inte chansa utan la mig i ett tempo som kändes ganska behagligt, det är ju ändå 44km stig som ska avverkas.

Jag sprang ensam nästan hela loppet förutom då jag blev omsprungen vid fyra tillfällen, det var egentligen fem tillfällen men samma löpare sprang om mig två gånger.  Det kändes ok hela vägen fram till sista vätskekontrollen (34 km) utan några alltför svåra svackor, men sista milen som går på grusväg med ändlösa raksträckor blev riktigt jobbig.  Det var då som jag hängde på mig mp3 spelaren jag släpat med mig, och det blev ett lyft när Björn Skifs brakade lös med Hooked on a feeling, och med hjälp av lite peppande musik höll jag ett ok tempo sista biten in i mål.

Den extra vätska jag tagit med mig räckte inte, den tog slut mellan första och andra vätskekontrollen.  Att springa i direkt solsken torr är inte optimalt så det får bli extra extra vätska nästa lopp.  Under loppet åt jag fem nötkräm (klassikern) och en energikaka från Vitargo, nötkrämen var grym och kan rekommenderas varmt.  Den är supergod och är mycket lätt att få i sig, den ligger i perfekta portionsförpackningar och innehåller 600kcal per 100g.

Jag slutade på en 12:e plats på tiden 4.04 vilket känns ok med tanke på begränsad löpträning.

Förberedelser och väntan på start framför Olshammargården.

Vinnaren Mikael Andersson 3.24 med Åsa Carlsson från Laxå OK.

Erik vid prisutdelningen.

/Jerry

Uppladdningen inför årets Munkastigen var lika dålig som för två år sedan; småsjuk och dåligt med sömn är inte optimalt men iväg kom jag i alla fall. Hämtade upp Jerry klockan 06.00 och sedan for vi mot Laxå. Vi kom fram vid 9-tiden och bytte snabbt om inför bussfärden till starten. Vädret var riktigt varmt så det blev kortärmat och mental förberedelse på stort vätskeintag. Efter lite strul med SportIdent-pinnarna kom vi iväg strax efter 11.
Första milen såg jag tätklungan på en del långa raksträckor men jag var helt inställd på att hålla mitt eget tempo så jag blev inte stressad när de försvann ur sikte. Större delen av loppet sprang jag helt själv på den omväxlande banan. Smala stigar blandat med grusvägspartier. Spångar, kalhyggen och rullstensåsar om vartannat. Naturen är riktigt fin så det är synd att man inte hann stanna och njuta mer. Efter 2,5h kändes det sådär att smälla i sig en energikaka, kräkreflexen var inte långt borta när man hade hela munnen full med smulig choklad-honung-jordnötskaka.
Vid ca 35 km kommer man fram till andra och sista vätskekontrollen. Här viker banan av från leden och man följer nu grusvägar mot Laxå. Fick i mig lite sportdryck och russin och kämpade vidare. Denna biten är den jobbigaste på hela banan och här fick jag verkligen peppa mig själv för att hålla tempot. Strax innan 40 km byter återigen banan underlag då man avslutar på ett eljusspår. Här kom jag ikapp och förbi en kille men kort efter det fick jag krampkänning i lårets baksida. Medan jag strechade bort denna kom en annan kille förbi mig. Jag kom iväg efter honom och lyckades hålla placeringen in i mål. Att se klubbstugan vid målområdet är en skön syn för alla som springer Munkastigen. Sluttiden blev strax under 3.52h och placeringen 8:a. Jag är nöjd, självklart var det några svackor men med tanke på uppladdningen kunde jag inte räkna med annat. Idag är det lite stelt och jag punkterade ett par blåsor i morse men annars känns det okej.

Jerry gjorde också ett starkt lopp med en 12:e plats. Vi sprang helt egna race så han kommer nog att skriva en egen rapport, förhoppningsvis med lite bilder.

Stort tack till Laxå OK för ett fint arrangemang.

Nästa utmaning blir SM i trailrunning på Soteleden den 23:e maj.

/Erik