Efter att förra året sprungit de lopp som krävdes för att kvalificera sig för UTMB, och lyckats ta mig förbi lottningen, så var det i år dags för att springa de dryga 16 milen med 9600hm. Vinterträningen hade varit bra och den första tävlingen för året blev “Munkastigen” i Laxå. Ett kul lopp på 44km som jag sprungit förr och som skulle bli ett bra test av formen. Det gick över förväntan, jag kände mig stark loppet igenom och slutade på en 6:e plats. Nästa tävling blev Salomon trail tour i Mölle “Kullamannen”, 12km på en mycket krävande bana. Jag är inte så snabb på kortare distanser men det kändes ok loppet igenom och jag slutade på 24:e plats.

Efter Kullamannen var det inte planerat några fler lopp innan UTMB, nu skulle det bara bli hård träning i backarna blandat med lite goa långpass. På Kristiflygares dag sprang jag mitt sista riktiga löppass, 46km från Fjärås till Gunnebo. Efter det passet fick jag problem med ett löparknä som jag med hjälp av sjukgymnast fick bukt med på ca 3 veckor, men precis när jag blivit bra i knäet slog ödet till med diskbråck i nacken. Det är inget jag önskar min värsta fiende, smärtan var fruktansvärd och vid ett par tillfällen så var jag nästan på väg in till stan för att försöka hitta något att stoppa i mig. Till slut fick läkaren ordning på medicineringen och smärtan. Men att springa fanns inte på kartan, sommaren gick och jag försökte köra lite crosstrainer men det var svårt pga smärta. I slutet av juli så kändes det så pass bra att jag körde lite backträning med Erik, jag gick uppför och nerför men det kändes ändå bra att vara ute i terrängen, och en naiv tanke på att starta i UTMB vaknade. Nacken blev bättre och bättre ända tills jag besökte sjukgymnasten som varit på semester, hon drog lite i nacken och på en dag så var jag tillbaks på ruta ett med full morfindos och fruktansvärd smärta, två veckor kvar till UTMB.

Efter två veckor med obefintlig sömn och svår smärta var jag på plats i Chamonix, smärtan dagtid hade börjat bli bättre och eftersom jag inte planerat att sova under loppet så tänkte jag att det kan gå med tjockt pannben och lite långsammare tempo :-).  Kl:23.30 stod jag vid starten i regnet och njöt av stämningen men med en liten gnagande oro för nacken. Den pampiga musiken ekade mellan husen och adrenalinnivån höjdes och så gick starten, en otroligt mäktig upplevelse som varade i ca 500m sen började nacken värka påtagligt.

Jag tänker fan inte bryta i Chamonix var det enda jag tänkte, jag får hänga med till Saint-Gervais och se om det släpper. Det blev en tuff resa över första kullen på 800hm i iskallt regn med stygg smärta i nacken. När jag och Erik kom in till Saint-Gervais fanns det bara ett alternativ och det var att bryta, även en så korkad och envis individ som jag insåg att här slutar det för idag. Det var förövrigt ganska många som bröt redan här pga nedkylning.

Jag spenderade resten av helgen med att följa de andra svenskarna, och att försöka träffa Erik under loppet. Först missade jag honom med 15 min i Italien (Courmayeur) men sedan prickade jag honom i Schweiz (Champex-Lac), där såg han ok ut men historien visar ju att han nog skulle ha sovit lite där:-)

Jag är naturligtvis otroligt besviken men samtidigt mycket taggad att få revanchera mig nästa år. Om jag bara klarar lottningen så kommer jag stå vid starten och njuta av allt!

/Jerry

Här kommer några personliga lärdomar från UTMB. Det är högst individuellt hur man agerar/reagerar under en sådan här påfrestning men något kan kanske vara av allmänintresse.

Förberedelser:
Överlag bra. Kände aldrig att konditionen var något problem och all backträning i sommar har gjort mig mycket stark uppför. På t ex Mountain Man fanns det ett par backar där varje steg var jobbigt och man tyckte aldrig att man nådde krönet. På UTMB kunde jag gå på uppför utan att det tog på krafterna under hela loppet. En skön känsla som jag hoppas bevara till nästa år. Däremot måste vi komma på alternativa sätt att träna nedförslöpning. Att springa brant nedför 500+ höjdmeter tar på låren på ett sätt som jag aldrig har lyckats återskapa hemma trots massvis med olika backträningar. Får fortsätta att experimentera under vintern för att se om det går att hitta bra övningar. I annat fall finns det bara två alternativ; jag får ta med stavar för att kunna avlasta i vissa av backarna eller så får någon sponsra ett antal träningsläger i bergig miljö.

Utrustning:
All utrustning fungerade bra. Skall jag klaga på en detalj så var det lite svårt att stänga munstyckena på de nya RaidLight-flaskorna. Extra plus går till DryMax-strumporna som höll fötterna fina och Salomon-ryggsäcken som knappt märktes trots 3-4 kg packning. Jag såg visserligen ett antal löpare med 5-litersvarianten av den men min utrustning hade inte gått ned i en sådan. Med 12-litersvarianten kunde jag enkelt ta ur och stoppa i saker under tävlingen. Övrig utrustning gjorde sitt jobb, att det var kallt med regn- och snöstormar första natten gjorde mig ingenting.

Taktik:
Här finns det en del att förbättra men det är också den bit där man själv måste ha rutin för att förstå hur man skall bli bättre. Det är svårt att läsa sig till detta.
När förutsättningarna ändrades (5 timmar mer vakentid innan start, förändring av banan) skulle jag också justerat taktiken och lagt in en kort sovpaus under andra natten. Sedan var vi inte förberedda på att Jerry skulle tvingas bryta så tidigt, jag hade kunnat utnyttja hans support på ett mycket bättre sätt. En detalj som jag ångrar är att mobilen låg nedpackad i tyst läge. Jag såg den innan loppet mest som en del i nödutrustningen vilket kostade mig många timmar. Sedan tycker jag fortfarande att informationen om banändringen var riktigt kass. Stora skyltar redan i Courmayeur och framför allt på väg ut från Champex-Lac hade inte varit så svårt att fixa. Efter att ha läst andra tävlingsrapporter vet jag att jag inte är ensam om denna irritation, även en del av proffsen blev oerhört störda när de lämnade Champex-Lac.
Ångrar också att jag inte drack mer under söndagen. Solen stekte rätt bra men jag körde på utan att öka vätskan. Nu i efterhand ser jag det som största orsaken till den andra förvirringen.

Det jag tar med mig från UTMB är framför allt minnena från de storslagna vyerna uppe i bergen, den härliga stämningen både i Chamonix och längs med banan samt massvis av ovärderlig rutin.

/Erik

Starten av årets UTMB försköts 5 timmar till 23.30 på fredagskvällen p g a kraftigt oväder över första topparna. Inte bra för mig som hade sovit dåligt flera nätter i rad och verkligen inte låg på plus vad gäller sovtid men det var bara att göra det bästa av situationen och försöka vila och äta så mycket det gick under kvällen. Vid 23.00 trängde vi oss in bland de andra tävlande vid startplatsen, det regnade rejält och vi ville bara att det skulle komma igång.

Starten gick och vi joggade långsamt ut genom staden. Regnet och mörkret höll ner farten vilket gjorde att fältet hölls samlat länge. Efter Les Houches bar det upp för första berget, inga problem men nedför var det bara lervälling. Detta fick tyvärr till följd att jag fick hålla emot alltför mycket med låren, något som straffade sig senare.
Nere i St Gervais berättade Jerry att han tänkte bryta p g a smärtan i diskbråcket. Jag blev inte helt överraskad då han varit väldigt sammanbiten och tyst fram till dess. Riktigt synd men klokt av honom. Själv fortsatte jag upp i dalgången mot bergen. Allt flöt på bra och jag avverkade de tre passen utan några större problem. Låren värkte dock och höll ner farten rejält i nedförsbackarna. Det var mer eller mindre snöstorm på högre höjd men när jag kom in i Italien på förmiddagen blev det klarare. Tog mig ner till Courmayeur med stor smärta i låren.

Här fick jag tillgång till min dropbag och satte mig med den vid ett bord och åt lite. Sedan bytte jag tröja, strumpor och skor innan jag stack iväg igen. Nu upp till Refuge Bertone för lite löpning uppe på berget. Var egentligen lite för trött för att löpa här men hamnade i sällskap med perfekt draghjälp så det blev hygglig fart bort mot Bonatti. Nedför gjorde det väldigt ont och jag tappade det jag tagit uppför. Förbi Arnuva och sedan var det dags för sista passet över 2500 meter, Grand Col Ferret. Efter det är man inne i Schweiz och jag ville avverka så mycket som möjligt av det innan mörkret skulle komma. Hann en bit efter La Peule innan det var dags att sätta igång pannlampan.

En lång stigning upp till Champex-Lac och jag var framme vid en större supportstation. Medan jag sprang hade Jerry tagit supportbussen och dök upp när jag satt och åt. Roligt men jag var nog för trött för att visa uppskattning. Med facit i hand borde jag sovit en stund här med Jerry som väckarklocka men jag gav mig istället iväg ut i mörkret. Efter en stund började första förvirringstillståndet. Under lördagen hade banan ändrats men jag hade inte sett det SMS som skickats ut. Jag var helt inställd på några hundra meter ner innan stigningen skulle börja till Bovine. Istället tappade vi höjd oavbrutet och det kändes inte alls bra. Jag var rädd för att springa fel och vågade inte springa på. Jag försökte prata med flera av de andra löparna och till slut var det en av dem som visade mig det SMS som hade gått ut. Fortsatte ner mot Martigny. Stigarna var nästan identiska här så det kändes som man sprang i en oändlig loop och bara letade efter reflexer i den mörka skogen. Väl framme, fortfarande förvirrad, vid stationen förstod jag inte hur vi skulle komma tillbaka till orginalbanan igen. Frågade en tjej som som med fransk brytning berättade …”highest location of the village”….”there is a pass”… Jag var visserligen sömnig här men jag hade nog kunnat höra fel även i fräscht tillstånd. Det jag trodde hon sa var “there is a bus”. Aha tänkte jag och följde markeringarna för att hitta bussen. Kom upp på höjd i byn och letade efter bussen. Gick runt länge medan paniken kom smygande, tiden bara rusade iväg men jag visste inte hur jag skulle komma vidare. Kändes som jag var fast i en mardröm. På något sätt följde jag ändå strömmen sakta och till slut fick jag tag i en kille som förklarade etappen på bra engelska. Hjärnan gick för högvarv och jag kunde till slut koppla ihop allting och förstå hur jag hade hört fel på natten. Mycket lättad men smått irriterad kom jag upp till Col de la Forclaz. Här pratade jag med funktionärerna så jag fick helt klart för mig att jag var på rätt spår.

Nu bar det av nedför mot Trient, hade nu börjat få ont i vristerna också vilket sänkte nedförstempot ytterligare. Kort stopp och äntligen lite uppför. Gick förbi många men visste också att de lätt skulle gå förbi mig nedför. Kämpade mig ned mot nästa station. Träffade i backen på Tor Almgren, vanligtvis bästa UTMB-svensk, som tyvärr hade brutit dagen innan. Fick lite pepp men tyvärr blev allt fel när jag gick ut från Vallorcine. Värmen hade ökat och jag hade antagligen inte ökat vätskeintaget i samma takt. Detta i kombination med sömnlösheten gjorde att jag hamnade i ett förvirringstillstånd igen. Vet att jag till och med gick åt fel håll stundtals, något man inte vill göra på ett 17-milslopp. Till slut satte jag mig under ett träd och vilade. Fick på något sätt för mig att jag slutfört tävlingen utan målgång i Chamonix. Jaja, tråkigt att missa upploppet men det viktigaste var att jag hade klarat det tänkte jag medan mängder av löpare gick förbi. Timmarna gick och till slut försökte jag ringa Jerry. Han svarade inte men jag fick istället tag i min fru. Hon berättade att jag varit still i många timmar och jag blev helt förstörd, loppet var kört och jag hade inte klarat det tänkte jag. Under samtalets gång kunde jag samla ihop tankarna. När hon sedan sa att loppet fortfarande var igång kastade jag på mig ryggsäcken och stack iväg. Svullnaden på vristerna hade lagt sig lite så nu kunde jag plötsligt springa som jag ville. Arg som ett bi rusade jag ner mot Argentière för snabbt stopp. Sista biten mot Chamonix sprang jag på 1.13h, mycket snabbt på denna sträcka och jag tog nästan hundrafemtio placeringar. Rädda det som räddas kan. Nere i Chamonix mötte jag Jerry och Jörgen som fotade och filmade målgången på ett mycket proffsigt sätt. Jag spurtade friskt och de fick ta i för att hinna med mig den sista kilometern. Publiken är verkligen otrolig här nere. Även om man kommer in så här sent så hyllas man som en hjälte av hela stan.

Jag får se denna första start som en se-och-lär-omgång.
Sammanfattningsvis är jag nöjd med att ha kommit i mål i detta extrema lopp där bara 47% av ett mycket vältränat startfält klarade det men jag vet också att jag skulle kunna göra om detta så mycket snabbare. Kroppen kändes helt okej dagen efter och jag kände aldrig att jag tog ut mig 100% fysiskt. Många säger “aldrig mer” när de kommer i mål och behöver några dagar för att bli sugna igen men det första jag tänkte var “gör om, gör rätt”. Hoppas komma med nästa år, då med Jerry i toppform också.
Jag kände att loppet gav mig otroligt mycket rutin som jag kommer ha nytta av på framtida äventyr.

+ Var stark uppför hela tävlingen.
Hade gärna tagit 19000 meter uppför och 0 nedåt istället. 🙂
Alltså går det att bli bra uppför även för oss låglandsbor.
+ Publiken i byarna är helt otrolig. Mitt i natten kl 4 står de ute och hejar.
+ Starkt driv framåt hela tiden. (Kanske för starkt.)
+ Utrustningen fungerade jättebra. Skönt att inte behöva köpa så mycket inför nästa gång.
+ 170 km och 9700 höjdmeter. Härligt med ett rejält långpass.

– Brände lårmusklerna alldeles för tidigt. Fick ont i vristerna.
Alltså är det mycket svårt att bli bra nedför för oss låglandsbor.
Kommer nog att ta med stavar nästa gång för att kunna spara benen lite i vissa av nedförsbackarna.
– Drack uppenbarligen för lite när vädret skiftade.
– Skulle självklart haft aktiv mobilsupport för att komma ur svackorna fortare.
– Skulle sovit en stund andra natten.

/Erik

En fantastisk tur är till ända. Två djupa svackor gjorde mig helt borta i huvudet. Detta i kombination med dålig information om de banändringar som gjordes under loppets gång fick mig mycket förvirrad och jag förlorade massvis med tid på detta innan jag fick ordning på tankarna.

Jerry startade men diskbråcket smärtade styggt från början så han fick tyvärr bryta tidigt.

Lång rapport med intressanta fältstudier om hur hjärnan fungerar/inte fungerar under extrem sömnbrist kommer snart.

/Erik

Igår var det premiär för Kullamannen på Kullaberg i Skåne, en deltävling i Salomon Trail Tour. Egentligen är det lite för lång restid för ett sådant kort lopp men vi visste att det skulle bli något extra då arrangörerna är de samma som ligger bakom Ladonia Mountain Trophy. Sen är det ju inte fel att hålla behörigt avstånd till Göteborgsvarvet.
Starten gick vid 13.00 och vi sprang på småstigar av ganska kuperad och teknisk art västerut. Solen sken och vi kunde trots hårt tempo njuta av den unika naturen som halvön erbjuder. Fältet glesades ut och vi kunde springa på utan att trängas. Vid fyren fick vi lite vatten innan det var dags att vända österut igen. Stigen tillbaka var mer kuperad och gick till och med upp på en av topparna. Någon kilometer från mål sprang jag och en annan löpare lite fel, irriterande, men det påverkade som tur var inte placeringarna. Backarna var tuffa här men krafterna kom åter när man passerat krönen. Jag lyckades vinna en spurtduell och gick in på en sjunde plats. Även Jerry spurtade bra och kom in några minuter senare på en 24:e plats.
Vi är mycket nöjda med loppet då vi inte alls tränar för så korta och snabba lopp. Att träningen varit kass ända sedan Munkastigen gjorde också att vi var väldigt osäkra på formen. Nu blev detta en fin genomkörare i ett roligt och tekniskt lopp, nästan 400 höjdmeter skrapade vi ihop på de 12,4 kilometrarna. Efteråt lite trevligt snack med Mikael Björk från Into the Wild.

Topp 3 långa herr: Mikael Kristensson, Emil Jönsson och Marcus Petterson

Topp 2 långa dam: Annelie Nilsson och vinnaren Dorte Dahl

Nöjd Jerry

Nöjd Erik

Resultat finns här.
Artikel i Helsingborgs Dagblad finns här.

/Erik

Efter en mycket tidig uppgång strax innan 5 på lördagsmorgonen hämtade jag upp Jerry och vi begav oss mot Laxå. Vägen dit är inte den roligaste och det tar alltid längre tid än man tror. Vid 9-tiden var vi framme och bytte snabbt om innan bussen rullade iväg mot starten i Olshammar. Lite snack med de andra i bussen och vid starten innan det var dags för att ge sig iväg klockan 11. Totalt kom 38 herrar och 4 damer till start.
Vi lade oss strax bakom tätklungan och hade inga ambitioner på att hänga med där. En stabil början med en del höjdmetrar gav en milpassering på 50 minuter. Efter ca 13 km var det dags för första vätskestationen. Någon minuts uppehåll för påfyllning innan vi fortsatte. Jerry såg stark ut och vi följdes åt medan vi kämpade på genom de fina skogarna. Både 2 och 3 mil passerades på nästan exakt 5-minuters tempo. Vi gled förbi ett par löpare och närmade oss andra vätskedepån vid 34 km. Jerry släppte på farten lite och jag kom ensam fram till stoppet. Här börjar den ökända grusvägen som aldrig verkar ta slut. Såg dock 2 löpare längre fram som verkade matta så jag kunde komma ikapp och förbi dessa utan att öka något på ansträngningen. Gissade att jag låg 3:a eller 4:a nu när jag passerade 40 km och maratonsträckan. In i mål på 3.36.36 och en tredje plats!
Lite eftersnack med Rockrunners och när jag sedan gick för att hämta ombyte kom Jerry som hade hållit i löpningen bra och tagit några placeringar sista milen. En fin sjätte plats på tiden 3.44.00 blev det för honom.
Dusch, prisutdelning och mat gav krafterna tillbaka inför hemresan. Att köra bil långt är jobbigare än att springa!

+ Mestadels fina skogsstigar uppblandat med lite skogs- och grusvägar.
+ Kontrollerad löpning utan några egentliga svackor.
+ Känslan när man kommer in på teknisk stig och kan glida förbi de snabba väglöparna.
+ Kroppen klagade inte och återhämtningen efter loppet har gått snabbt.
+ Kanonarrangemang av Laxå OK (som vanligt).
+ Fina priser till oss.

– Någon ytterligare salttablett hade nog varit bra då små krampkänningar uppstod sista halvmilen för både Jerry och mig.
– De nya ryggsäckarna hann inte komma så det blev inget test av dessa.
– Jerrys kamera blev kvar i Laxå. Inga bilder till bloggen…

/Erik

Både jag och Jerry sprang riktigt bra idag och satte personbästa med god marginal på Munkastigen Trail run. Det räckte till en tredje plats för mig och en sjätte plats för Jerry.

Resultat

Vi återkommer med en tävlingsrapport.

/Erik

Förra söndagen sprang jag årets första lopp Sandsjöbacka Trail Marathon. Vissa lopp bara flyter allt perfekt och andra lopp får man kriga sig igenom. Det här skulle visa sig bli det sistnämda. Vi startade tidigt på morgonen vid Kungsbacka station, det var svinkallt ca -9. Första kilometrarna gick på asfalt, så öppningstempot var relativt högt. Erik drog iväg direkt och min plan var att försöka behålla ögonkontakt med honom så länge som möjligt, men jag kände direkt att kroppen inte ville vara med på noterna, magen kändes riktigt risig. Jag kämpade på och behöll ändå Erik i mitt blickfång när jag upptäckte att jag tappat sportident-pinnen, bara att vända och springa tillbaka och leta utmed asfaltsvägen.  Efter ca 1km tänkte jag att det här är lönlöst och bestämde mig för att sluta leta och börja springa åt rätt håll igen och precis när jag vänt och tagit två steg så ligger pinnen framför fötterna på mig.

Med pinnen åter på fingret så var det bara att försöka förtränga det hela och förtsätta mot Sandsjöbackaleden.  Väl inne på leden kändes det under omständigheterna ganska bra och det bjöds på fin och kul löpning på relativt bra underlag, men jag skulle nog kört dubbat. Magen som varit i olag sen starten tvingade ut mig i terrängen för ett toabesök i det vilda, ingen höjdare direkt. Något lättare fortsatte jag nu men plötsligt upptäcker jag att det inte finns eller har varit några snitslar på länge och börjar ana att jag nog sprungit fel.  Efter lite kartläsning vänder jag och springer tillbaka, men på vägen möter jag tre andra löpare som tror att dom är på rätt spår så jag vänder igen och hakar på.  Efter någon kilometer kommer hela gänget fram till att vi nog är fel trots allt, dags att vända igen 🙂

Vi återfinner till slut rätt väg och kan fortsätta mot målet i Mölndal. Resten av loppet springer jag tillsammans med de tre andra löparna, jag har tappat musten efter alla fadäser och vill inte springa fel igen. Vid Änggårdsbergen så släpper två av löparna medans jag och en löpare till ökar tempot något, jag känner mig ganska pigg men det beror nog på att tempot varit så lågt. I sista skogspartiet i Safjället lyckas vi springa fel igen 🙂

Väl i mål så kändes kroppen prima och återhämtningen efter loppet har varit grym, positiva bitar att ta med sig från ett i övrigt uselt genomfört lopp. Ska också sägas att det inte var arrangörernas fel att jag missade snitslarna. Kul lopp som jag gärna gör ett nytt försök på nästa år.

Resultatet blev 19:e plats på 5tim 22min.

/Jerry

Jag känner mig inte helt återställd från den jobbiga förkylning jag hade i januari och när båda mina killar insjuknade under fredagkvällen kändes det högst osäkert att starta i loppet. Hade jag något i kroppen? Bestämde mig för att för första gången tävla med pulsband för att ha kontroll på ansträngningsnivån. Detta var nog ett klokt val då jag snabbt märkte att pulsen var högre än den brukar vara i förhållande till farten.

Efter att ha gått upp 04.45 var man ganska mör när man stod och småhuttrade inför starten kl 7 i Kungsbacka. Första 9 kilometrarna av banan gick efter landsväg innan vi vek av upp på leden. Klockan varnade ofta för hög puls så jag fick hålla igen i alla backar. Med tanke på att jag har en väldigt stark tävlingsinstinkt kändes det jobbigt att släppa förbi löpare som kom ikapp mig. Första vätskekontrollen passerades efter 17 km, pannlampan åkte nu ner i ryggsäcken och jag bytte dessutom till cykelhandskar.

Leden ringlade sig norrut och jag kom in på för mig mer kända stigar. Framme vid andra vätskan vid Sisjön efter 31 km blev det 2 muggar sportdryck och sedan snabbt vidare. Min jämna låga takt gjorde att jag inte fick några svackor så på den sista mer kuperade milen kunde jag gå ikapp och förbi ett gäng löpare som tappat fart. Gick i mål på 4.22 och pratade lite med de andra innan jag åkte hemåt igen, kände mig pigg. Blev rätt förvånad när jag på kvällen såg att det räckte till en 4:e plats av totalt 30 fullföljande.

Jerry kände sig fräsch i kroppen efter målgång men felspringningar, en tappad SI-pinne som han fick vända tillbaka för att leta efter m.m. ställde till det så totalt blev det 5.22 och en 19:e plats.

+ Ett rejält långpass på 43 km i strålande sol. Strax över 750 höjdmeter är aldrig fel.
+ Jättebra arrangemang med fin support vid vätskekontroller och målgång.
+ Bitvis fina tekniska vinterstigar. Jag körde odubbat hela loppet och hade en del problem med fästet i backarna men merparten av banan var det bra. (Ramlade bara 3 gånger.)

– Flaskorna frös direkt, kändes lite onödigt att släpa runt på 1 kg is hela loppet.
– Ett par mindre felspringningar men jag skall inte klaga. Fanns de som missade betydligt mer än mig.

/Erik

Schemat för helgen var inte speciellt luftigt, resdag på fredag, race på lördag och sedan hemfärd på söndag. Erik, Jerry och Johan Wagner landade vid lunchtid i Zürich och efter lite inhemsk dyr snabbmat satte vi oss på tåget till Luzern. Fantastiskt fina tåg tyckte vi som gick på fel vagn och åkte 1:a klass tills vi blev tillrättavisade av konduktören. Efter byte och ytterligare 20 minuters färd var vi framme i Alpnachstad.

Här höll de på att bygga tävlingscentrum och vi tog det lugnt i väntan på att registreringen skulle öppna. Löparna strömmade till och den ena såg bättre ut än den andra. När vi fått vår “goodie bag” begav vi oss till skyddsrummet där vi skulle sova. Det var så väl skyddat att vi knappt hittade det men till slut fann vi det och kunde slänga av våra väskor. 42 bäddar i ett rätt litet rum, tala om välutnyttjad yta. Sedan blev det en tidig middag i byn, lite packande och ett försök att somna i rimlig tid.

På lördag var det uppgång 04.00, en febril aktivitet tog vid när alla slutpackade och preparerade fötter etc. Det var fortfarande mörkt när vi promenerade bort till tävlingscentrum för lite frukost och sedan avfärd med kugghjulsbanan upp till starten. Efter avstigning blev det en kuperad promenad till själva startlinjen. Vi kom fram med god marginal (2 min) och när startskottet gick 06.30 begav vi oss ut i gryningen. Vi visste att starten skulle gå på väg men det var en längre bit än vi trodde. Visst var det en liten smal väg men en del asfalt så Johan fick slita på ståldubbarna.
Till slut kom vi av vägen och in på sumpiga stigar.

Även om det nu var strålande solsken hade det regnat mycket tidigare i veckan så bitvis under loppet fick vi halka runt i en härlig lervälling. Vyerna var fantastiska och vi körde rätt lugnt de första timmarna.

Efter en lång stigning upp till Schönbüel började vi närma oss nedförslöpningen mot Brünigpass. Nu kom en av tävlingens höjdpunkter, en smal stig som ringlade sig efter berget med stup uppåt och nedåt. En fantastisk upplevelse som gav nya krafter.

Väl framme vid dalens botten så kom vi i samlad trupp. Här fanns våra drop bags så Johan och Jerry fyllde på med lite energi. Den varma, salta Himalaya-buljongen som serverades på många av stationerna smakade ljuvligt och det blev nog några liter under dagen.

Vi stannade nog bara två-tre minuter innan vi startade den 8 km långa och 1000 m höga klättringen upp mot Gibel. Vi lyckades på något sätt att springa fel på väg ut från Brünigpass och tappade ca 6-7 min och fick några höjdmeter som vi inte behövde:-). Klättringen upp mot Gibel slet hårt i den stekande solen, jag har ingen aning hur lång tid det tog men det kändes som om vi aldrig skulle nå toppen.

När vi äntligen till slut nådde krönet fick vi några kilometers utförslöpning som inte var alltför brant, här gick det att hämta lite kraft och njuta av de helt fantastiska vyerna. Att springa på sådana platser kan man leva på ett helt år, hur grymt som helst. Nere vid Käserstatt vände leden upp igen, en ganska så brant stigning, vid det här laget började benen bli lite sega och en viss matthet/illamåndekänsla hade infunnit sig, vi kämpade oss upp till Planplatten och en efterlängtad vätskekontroll.

Härifrån var det återigen underbar löpning uppe på bergseggen och ringlande stigar utmed bergssidor, vi lyckades att återfå lite kraft och höll bra fart, kom ikapp ett par löpare som pekade på toppen framför oss och sa att det var Jochpass (dvs sista toppen innan mål), Jerry tittade på klockan och konstaterade att vi skulle få en bra tid, kanske lite för bra. Erik sin vana trogen när det börjar att lukta mål drog iväg i som ett skott över berget, Jerry hängde på så gott det gick men kunde inte riktigt hålla samma tempo. Väl nere vid vad som skulle vara mål, visade det sig att vi fått desinformation. Målet låg 9 km bort och med ca 350 höjdmeter att klättra, Den mentala omställningen från “nu går jag snart i mål” till “jag har 9 km och ytterligare en topp att besegra innan jag går i mål” var inte lätt. I stigningen upp mot det riktiga Jochpass drygade Erik ut den luckan han fått till Jerry, som i det här läget var helt slut och var oförmögen att hålla bra fart. Efter några kilometer kom Johan ikapp Jerry, vilket var bra för han höll ett något högre tempo som Jerry kunde följa med i.

Jerry och Johan lyckades dock “springa” fel en andra gång och tappade ca 10 min och 50 höjdmeter, som om vi behövde det. Stigningen upp mot Jochpass var bland det tuffaste som Jerry varit med om, varje steg var en liten seger. Vid Jochpass blev det ett mycket kort vätskestopp och sedan full fart utför ner mot mål, tvärbrant utför i ca 2 km med trötta och värkande ben efter 13 tim i bergen är ingen picknick. Johan som visat sig vara en urstark utförslöpare satte av i ett dödsföraktande tempo som Jerry nog inte skulle kunna följa med i ens om han varit pigg i benen. Han höll ändå ett bra tempo utför och passerade flera löpare på väg in mot mål. Jerry klockade in 4 min efter Johan och ca 30 min efter Erik, men det viktiga var att alla klarade maxtiden (med råge) och fick våra UTMB poäng. Att springa i Alperna på det här sättet var en fantastisk upplevelse som vi måste göra igen.

+ Vi klarade tidsgränsen och har därmed klarat av årets stora mål: att samla kvalificeringspoängen som behövs till UTMB.
+ Ett otroligt fint och tufft lopp.
+ Mycket välorganiserat
+ Inspirerande och roligt när ALLA man möter på stigarna hejar och ropar. Bravo! Super! Hop!
+ Fötterna klarade sig bra. Igen.

– Onödigt att springa fel
– En Finisher t-shirt hade kommit till mer användning än den keps vi nu fick
– Rejält ont i vristerna efter loppet.

Stort tack till våra fantastiska fruar och barn som låter oss förverkliga våra drömprojekt!

/Erik och Jerry