Det är kul att springa!

I söndags blev det uppgång klockan 5 på morgonen för att käka och ta en kylig promenad till Kungsbackapendeln som skulle föra mig till starten av tävlingen. Träffade många bekanta både på tåget och framme i gymmet där vi bytte om. Per och Jerry fick ställa in p g a sjukdom men Martin var med för första gången och verkade laddad. 7.45 gick starten och som vanligt var farten hög i början, jag försökte dock hitta ett eget tempo som inte var alltför ansträngande. Att springa på vägen var helt okej men när jag kom in i skogen blev det bitvis väldigt ojämnt underlag som dessutom var stenfruset. Inte så skönt för fotleden och jag tappade fart. Vanligtvis brukar det vara tvärtom för mig men det var bara att bita ihop och vänta på mer lättsprungen stig. Det här var första gången på tre år som marken var helt frusen och man slapp att blöta ner fötterna, något som gjorde att jag inte frös så mycket i år. Jag jobbade mig norrut och hade då och då sällskap med andra löpare. Jag rörde aldrig den vätska och energi som jag hade med mig, det räckte bra med Cola och kladdkaka vid de två depåerna. Precis som jag hade väntat mig efter skadan var jag inte så stark i benen så den sista milens backar var tyngre än de brukar vara. Däremot blev jag glatt överraskad av att konditionen kändes ok, det blev faktiskt lite snabbare snittfart än förra året så tiden blev bättre. Inga felspringningar och en något kortare bana hjälpte också till.

Martin snart i mål

Allt som allt en fin förmiddag, tävlingen har lyft sig med det nya målområdet, dusch och varm soppa var perfekt efter loppet. Martin sprang bra och kom in på en 9:e plats medan jag knep en 13:e plats av drygt 100 startande totalt sett i långa klassen.

Uppdaterade resultat finns här.

Stort grattis till Aaron Prince och Marie Robertsson som segrade i långa klassen samt Ted Ås och Maria Björkman i korta klassen.

/Erik

En av vadningarna. Den här var midjedjup vet jag och Jerry. Foto: Gunnar Fæhn

Jag och Jerry var i helgen uppe i Norge för att springa Vestfold Ultra Challenge 82 km.
Vi kom fram till Holmestrand sent på fredagkvällen och fick några timmars “komfortsömn” på våra liggunderlag innan vi skulle upp kl 5. Lite spartansk frukost och på med utrustningen innan starten gick en timme senare. Några kilometer asfalt i början men snart var vi ute i den mörka terrängen. Nästan direkt sprang vår klunga fel och vi fick vända tillbaka igen, en tråkig start som snart skulle bli ännu värre. Efter bara 5 km halkade jag i leran och fick foten under mig. Ont gjorde det men jag haltade vidare och hoppades att det skulle bli bättre. Efter ett tag fick jag stanna och linda fotleden men tempot blev lågt då jag tvingades ta det väldigt försiktigt.

Kilometrarna rullade på men i och med den låga farten blev det inte så tufft rent fysiskt. Vädermässigt blev det dock det tuffaste lopp vi någonsin gjort. Nollgradigt regn eller snö under nästan hela loppet och ett extremt vattenflöde i skogarna som tvingade oss till ständiga vadningar i iskallt vatten. I ett normalt lopp hade vi varit tillbaka innan skymningen men nu tvingades vi göra de sista milen i kompakt mörker. Det var inte helt lätt att följa lederna, vi kämpade oss framåt kontroll efter kontroll men på väg mot sista stämplingen kom vi på något konstigt sätt helt fel. Vi följde visserligen markeringar men tydligen hade vi gått runt och gick i fel riktning. Ögonblicket då vi upptäckte att vi kommit tillbaka till näst sista kontrollen ännu en gång är kanske inte vårt mest lyckliga. Tiden gick fort nu och vi frös rejält. Det viktigaste var att hålla sig i rörelse, det enda sättet att generera lite värme, så det vara bara att gå framåt igen. Då stigar och vägar översvämmades och förvandlades till bäckar fick vi ibland chansa, vi gick i vattnet och hoppades att det var rätt väg. Vi kom till slut fram till kontrollen och närmade oss Holmestrand. Sista asfaltsbiten forcerades och vi kunde gå i mål på 16.59 h. Efter en lång varm dusch kändes allt bättre men det var alltför sent för att åka hem så det fick bli en natt till på golvet innan vi åkte hem på söndag morgon.

+ Jerry var dagens hjälte. Hade han inte kört med mig i min låga fart hade det aldrig gått vägen.
+ Banan var fin, mycket tuff och teknisk trail som brukar passa oss. Under normala förhållanden hade det säkert blivit en kanondag med fina vyer.
+ DryMax-strumporna fick ett rejält test men levererade som vanligt; inte ett enda skav.
+ Den support som fanns var bra.

– Ja, jag skulle ha brutit när jag ramlade, min starka vilja att komma i mål är ofta en tillgång men vid sådana här skador så tidigt måste jag tänka smart.
– Vi visste inte att det bara blev två supportstationer istället för fyra. En liten missräkning.
– Kombinationen av kyla och väta under så lång tid var extrem!

Tack för en riktig utmaning Tomas!

/Erik

Magnus och Fredrik

Idag körde vi en ny upplaga av Hobo Hill Race. Ihållande regn skrämde bort några deltagare men de som var där fick en upplevelse utöver det vanliga. Brant uppför och lerigt nedför gjorde det svårsprunget men alla kämpade på bra och fokuserat hela vägen. Jag står fast vid mitt påstående att detta nog är Sveriges jobbigaste 5 kilometers lopp!

Rasmus och Per

Jerry och Sebastian

Extra plus till Rasmus Persson som sprang snabbast (nytt banrekord) och Sebastian Bärnsten (snart 5 år) som fixade ett helt varv på den tuffa banan!

Resultat:

Nästa år kör vi nog en omgång på våren också, välkomna då!
Fler bilder finns här.

/Erik

Bild lånad från www.risvedenterrang.se

För andra helgen i rad så stod jag på startlinjen till ett terränglopp. Den här helgen var det Risveden Terräng, ett 17.7 km lopp som gällde. Jag har hört en del om loppet och tyckt det låtit väldigt kul, men samtidigt tänkt att det var lite väl långt o åka. Det var först när Martin upplyste mig om att det är Tiveden och inte Risveden som ligger norr om Karlsborg som jag förstod att det var ett lopp strax utanför Göteborg det var frågan om… När väl geografikunskaperna kommit på plats så var beslutet enkelt, det fick bli ett spontant race.

Jag hade stora våndor kring val av skor. Skulle jag ta ett par lätta traditionella tävlingsskor eller var det bättre med orienteringsskorna? Det hade ju regnat riktigt mycket dagarna innan så man kunde nog förvänta sig leriga förhållanden. Efter att ha talat med arrangörerna så slutade det tillslut med att jag körde med mina vanliga tävlingsskor. Även om banan bestod av mycket stiglöpning så var det trots allt mer grusväg. Jag tror jag valde rätt, visst hade man kunnat ligga på hårdare på de leriga stigarna om jag hade haft ol-skorna, men risken hade varit stor att jag hade kunnat bli väl stum i benen av all grusvägslöpning.

Loppet då? Som vanligt så startar jag alldeles för fort och fick sänka tempot efter några km för att undvika mjölksyra. Efter ca 6km började stiglöpningen och nästan omgående fick man sig en riktigt brant vägg att ta sig upp för. Här blev det till att gå upp. Sen fortsatte det med omväxlande stig och grusvägslöpning fram till de avslutande km där man även fick smaka på en kort sträcka asfalt.

Det är lurigt att springa tävlingar på skogsstigar för det gäller verkligen att tvinga sig själv att ligga på hårt, det är mycket lätt att fastna i ett lite för behagligt tempo. Försökte jobba på att hålla uppe tempot och anpassa mig till stigarna. Tryckte på lite extra när underlaget tillät och höll igen lite på de mest leriga partierna. För en gångs skull så kände jag mig starkare ju längre loppet led och jag lyckades hålla uppe tempot på slutet och plocka några placeringar. Riktigt härlig känsla!

Avslutar med några + (hittar inga minus)

• Snyggt och proffsigt arrangemang!
• Rolig bana och härlig skog.
• Mycket funktionärer ute längs med banan som gjorde en uppmärksam på hala/leriga partier. Mycket uppskattat!
• Många vätskestationer och fin service.
• Frekvent uppdatering under och efter loppet på arrangörernas facebook-sida, kul!

Tack Sjöviks SK för ett mycket bra arrangemang, jag kommer garanterat tillbaka 2013.

/ Per

Årets UTMB förkortades till 103km och ca 6600 hm, det visade sig vara en rejäl utmaning det med.
Natten igenom var det antingen regn, snö eller dimma. Stigarna nedför bestod oftast av fin lervälling så utrustningen är inte alltför vacker nu. Återkommer med mer om tävlingen och Jonas Buuds starka lopp.
Skall bli skönt att sova men först cocktailparty med The North Face.

/Erik

I förmiddags gick Jerry äntligen i mål på Trans Scania. 51 timmar och 16 minuter fick han slita på den skånska landsbygden. Vi får väl se när han vaknar till igen och kan förmedla lite av loppet.

Grymt jobbat!

Helgens Swiss Iron Trail blev en besvikelse, både för oss tävlande och för arrangörerna.
Regn under veckan gjorde att vägen över glaciärerna byttes mot en alternativ väg redan ett par dagar innan start. Detta beslut kändes okej då vi redan hade besökt området på söndagen och visste hur svårt det skulle bli att passera med vatten på isen.
När det var dags för genomgång 07.30 på fredagsmorgonen levererades dock ett tråkigt besked. Loopen runt Diavolezza togs bort och starten sköts till 16.00 p g a extremt dåligt väder i området. Vi hade redan skickat iväg våra övriga saker så det hela slutade med att vi fick sitta och vänta på hotellet i 8 timmar med tävlingsutrustningen på, segt och ingen optimal uppladdning. Den nya sträckan skulle bli 154 km, betydligt kortare än orginalbanan men ändå något att bita i.
Vi kom iväg som planerat från Pontresina och följde en relativt platt skogsstig ca 6-7 km innan första klättringen började. Upp till ett regnigt Fuorcla Surlej innan en mycket fin passage ned till St Moritz tog vid.
Här blev det ett kort stopp med buljong, macka och byte till varmare kläder. Vi rundade sjön och kom in i St Moritz. Tyvärr var det här mycket dåligt markerat vilket gjorde att vi och många andra kom av banan. Vi skulle upp till Piz Nair (3057 m) så det var bara att köra på uppför. Dock förlorade vi dubbelt på detta avsteg, dels så var vår väg långsammare och sedan gjorde ett kraftigt regn att alla som var på toppen samtidigt med oss stoppades och släpptes iväg först 25 minuter senare. Jerry mådde tyvärr dåligt och hade svårt att få i sig energi här.
När vi väl kom iväg körde vi på ner till Suvrettadalen som vi hade vandrat i under veckan. Det visade sig vara en stor fördel att känna till stigen så vi hade inga problem medans andra hade svårigheter att komma rätt i mörkret.
Till slut var vi framme vid “väggen”, en mycket brant stigning på 500 höjdmeter som skulle ta oss över till Albulapasset. Här gjorde sig Jerrys låga energiintag till känna och han fick slita hårt på serpentinstigarna. Det var kallt, regnade och underlaget var mycket lerigt. När vi till slut kom fram till vätskestationen fick vi det tråkiga beskedet att tävlingen var över p g a det dåliga vädret, tungt när jag kände mig stark och bara ville fortsätta. Vi fick order om att ta oss ner till Bergün och anmäla oss. Väl där fick vi äta lite och lyckades också sova ett par timmar innan vi tog tåget till Chur och målområdet.
Jag tycker personligen att de hade kunnat hitta en annan lösning på situationen. Visst var det kallt och blött men hade man bra utrustning och dessutom var på väg nedför bergen tror jag inte det hade varit någon fara. De som var uppe på Piz Nair vid tidpunkten och dessutom hade för tunna kläder hade kunnat plockats av banan istället. Visst vill man ha lätt utrustning men vissa lurar sig själva med alltför extrema produkter, att vara uppe på 3000-meters höjd på natten i oväder är inget att nonchalera.
Känner mig snuvad på den fysiska och mentala utmaningen som aldrig blev av och dessutom hade jag gärna velat se de fina platserna som skulle komma längs banan; Pass digls Orgels, Rothorn, Weisshorn m.m.

Om man jämför banan med UTMB så var detta tuffare, en del av stigarna var betydligt mer tekniska och dessutom går Swiss Iron Trail mer över bergstopparna och inte bara på passen brevid. Medelaltituden på banan ligger också högre än de flesta loppen i alperna.

Jag vill tillbaka, återstår att se vilket år det blir.

Vi hade för övrigt en mycket bra vecka på Mammuts test event, återkommer med ett reportage om detta.

/Erik