Så här en dryg vecka innan starten på 2013 års upplaga av Hornindal Rundt så tänkte jag att det kunde vara på plats att dela med mig av mina upplevelser från förra årets lopp.
Loppet var Martins och mitt första ultramaraton i kraftigt kupering och det skulle visa sig vara något helt annat jmf. med att springa på grusvägar i Osloskogarna (Kristins Runde 81.5 km) eller under natten på en 15 km varvbana (Ursviks Ultra 75 km).
Det var under lång tid osäkert om det över huvudtaget skulle bli någon tävling då det var extremt mycket snö på bergen. Tillslut så tog arrangörerna det uppskattade beslutet att trots allt köra tävlingen, men för att kunna garantera allas säkerhet så valde man att ändra långa banan så att man efter halva loppet vände tillbaka samma väg istället för att som tidigare springa över bergen på den norra delen av dalen.
Minst sagt segt att vända tillbaka 2012, men desto roligare i år då halva banan kommer vara okänd mark.
Jag tänker gå igenom loppet på klassiskt orienteringsmanér, dvs. kontroll för kontroll. Om ni vill ha tydligare kartor så gå in på www.hornindalrundt.no
A – 1 (3.6 km +136 m) Loppet startade i strålande solsken och det började lugnt med några km på asfalt längsmed fjorden (som är en sjö).
1 – 2 (3.1 km +650 m) Här började första stigningen, men med fräscha ben och fulla energireserver så kändes det inte så farligt. Vi pinande på ganska så fort men på något oförklarligt sätt så tog Martin några snabba skutt lagom då vi passerade trädgränsen och sen så hade han en lucka. Klättringen upp mot första toppen var otroligt vacker då man gick upp på en ås med panoramavy över fjorden (som är en sjö). Att himlen var i princip klarblå gjorde inte saken sämre. Var uppe på toppen efter 59 min löpning.
Kan det bli finare?
2 – 3 (4.1 km –520 m) Relativt enkelt nedför och sedan grusväg. Fick mig en tankeställare då två unga lokala förmågor, en kille o en tjej, nästan omedelbart svischade förbi mig. Resonerade som så att de ju trots allt endast skulle springa halva loppet och eftersom de förmodligen både var skapade o födda på en fjordsluttning så var det inget o grubbla för mycket över.
3 – 4 (3.4 km +50 m) Ett enkelt parti med grusväg/skogsväg
4 – 5 (2.5 km +482 m) Nu började stigningen på allvar igen. Fyllde på vatten i en bäck i skogen innan jag kom upp på kalfjället då jag var lite osäker på vattentillgången framöver. Tror det kan vara klokt att göra det även i år. Riktigt fin bit på en ås upp mot kontrollpost 5 och man kunde nu se toppen på Gulekoppen närma sig. Jag hade här tappat kontakten helt med Martin och jag gissar att han var drygt 10 min framför mig.
5 – 6 (2.2 km +250 m) Fortsatt klättring på en ås. Fint underlag med grus och sten, ännu ingen snö. Tappar för en stund kontakten med stigen och får göra en onödig runda runt en liten ås. Man följde snitslar samt den vanliga ledmarkeringen som bestod av vit färg på stenar och även om det var välmärkt så krävs det att man är uppmärksam. På tillbakavägen var leden delvis utmärkt med lampor för de som sprang under natten.
Exotiskt för en göteborgare
6 – 7 (3.6 km +204 m) Upp till Gulekoppen 1306 moh. På grund av den kraftiga snömängden så hade arrangörerna kört ut röda-korset som hade ett basläger nedanför den branta backen upp mot toppen. De hade även grävt ut trappsteg i snön och fäst kraftiga linor som man kunde hålla sig i på väg upp. Först trodde jag att de inte kunde mena allvar då jag närmade mig för det såg verkligen riktigt brant ut (Bilderna ljuger lite, det var brantare i verkligheten), och med lite anlag för höjdskräck så var jag inte helt bekväm med att klättra upp. Drog på mig ett par broddar, tittade bara rakt ner på fötterna och tog ett steg i taget. Låren började vid det här taget bli möra så det var en skön känsla när man tillslut stod uppe på toppen. Jag hade nu varit igång i 3h och 20min.
7 – B (9.8 km -802 m) Vägen ner för Gulekoppen gick först fort nedför snöfält, men blev mot slutet lite lurig, det var ganska blött och halt och markeringen var otydligt. Stod ett tag i backen och funderade på om jag var rätt. Markeringarna ligger tätt så ser man inte någon på ett tag så kan man utgå ifrån att man är fel. Ramlade och halkade mig nerför sluttningen och det var sedan en ganska behaglig sträcka fram till kontroll B.
Behaglig med avseende på kuperingen, men jag började bli riktigt låg på energi och jag började också inse att det skulle ta ett bra tag innan jag var i mål. Tanken på att springa samma väg tillbaka upp mot Gulekoppen var ett tag outhärdlig och jag hade här en av loppets tyngsta stunder. Når kontrollpost B efter ca 4h och 50 min och blir påhejad av Martins pappa. Var en grymt skön känsla att få lite uppmuntran och det gjorde att jag bet ihop och kämpade mig upp mot kontroll 11.
B – 11 (2 km +400m) Brantaste passagen på hela loppet, var sjukt brant i skogen innan man kom upp på kalfjället igen.
Martin halvvägs med tom blick.
11 – Vändpunkten, C (4.6 km -560 m) Först fint nedför på kalfjället och sedan skogsväg mot målet för korta banan och energipåfyllning. Hade vid det här laget stumma ben och dåligt humör, så att mötas av en perfekt tempererad köttsoppa var precis vad jag behövde. Var nere vid vändningen efter ca 6h och här träffar jag på Martin igen och vi hinner snacka lite innan han beger sig av. Tror inte riktigt Martin förstod hur låg jag var där vid vändningen, men jag var rejält sliten och det övergick mitt förstånd hur jag skulle förmå mina ben att ta mig hela vägen tillbaka.
Det som känns väldigt positivt inför i år är att jag vet att den där negativa känslan går att övervinna, man klarar mer än vad man tror och svackor kommer o går.
Jag tror det var extra tungt för att jag inte var mentalt inställd på hur lång tid loppet faktiskt skulle ta. Min referens var Kristins runde och där gjorde vi 81 km på strax under 8h, att 75 km i Hornindal skulle ta mig nästan 13h var inte något jag var inställd på. Klantigt kan man tycka i efterhand, borde ha insett att kuperingen skulle göra sitt på km-tiden.
Fortsättning följer imorgon.. då tänkte jag även sammanfatta mina tankar kring val av skor, kläder, energi etc.
/ Per
