Med sina 75km och 5600m ser Hornindal Rundt ut som ett ganska vanligt och lagom svårt ultralopp. Fast 2013 när jag gjorde mitt första entre i Grodås Sentrum har även det varit bortom alla rimliga gränser för vad jag har presterat dittills. Som mest har jag sprungit maraton och det för jättelängesen –  då kommit i mål och sen svimmat. Göteborgsvarvet var det enda egentliga återkommande inslaget i min löpning. Några träningsrundor inför det, sen sämre resultat än året innan och sen glömma allt vad löpskor heter fram tills nästa vårkant.

Hur som helst Hornindal Rundt 2013 blev första loppet som var ett riktigt bergslopp där höjdmetrar staplades på höjdmetrar i hundratal efter hundratal i en oändlighet innan man började första nedstigningen. Jag var ivrig och satte allt kraft i första backe, på vägen ner rusade jag ända tills mina ben stelnade till lyktstolpar i betong. Då var bara första toppen avverkad. Stavarna blev till kryckor och framåt kvart i tio på kvällen haltade jag grimaserandes av hemska kramper in till matstationen vid Hornindal Bru, halvt lopp. Solen gömdes av moln som kom från ingenstans. Det  blåste till och tältduken började fladra i vinden. Nu var bara hälften kvar. Det var riktigt skönt att få lite varm soppa, man var ju bra trött på allt som smakade sött. Sen kom velandet om man ska fortsätta eller inte. Jag hade sex timmar på mig för återstående två mil vid kontroll femton som skulle passeras senast kl 04:00.  Det tog mig knappt tretton timmar att avverka de knappa fyra milen hit så jag vågade inte räkna med snabbare takt, och då räcker inte tiden till. Det blev stopp, latheten tog över, jag lyckades övertyga mig själv om att jag inte hinner. Efteråt blev jag riktigt sur på mig själv och bestämde mig för att jag ska ha min revansch nästa år.

Det var en hel del förbättringspotential som jag fick ta itu med efter det smärtsamma nederlaget.  Min egen vikt. Packningen. Fotograferandet. Filmandet. Allt det kunde man minska ner för att snabba upp processen mot målet nästa år.

Min egen vikt var en riktig luring, hur mycket än jag sprang, cycklade eller på annat sätt gjorde mig svettig verkade inte hjälpa, jag blev varken lättare eller snabbare, träningsvärk och trötthet var det enda påtagliga…

STR Challenge 2014 blev inte Hornindal. Så nu fick jag klara det på egen hand. Jag ensam mot berget. Lite sån känsla. En riktig duell. Jag laddade ordentligt. Först kom ett lopp i Spanien som jag var inte snabb nog för att fixa, sen Borås Ultra (BUM). Den gick hela vägen, med sina 87km blev det längsta jag har sprungit. Min självförtroende behövde den målgången – verkligen. Efter det var Kullamannen en baggis. Jo, jag blev lite svettig och magen krånglade men nu var jag inte sist i mål längre. STT Skatås 21K var ett fint nerjogg veckan efter och 50 minuters förbättring mot året innan Så nu började livet leka igen. Vågen visade allt mindre av mig, jag blev 15kg lättare. Puh! Vilken skillnad!  Det kändes i löpstegen, plötsligt kunde jag hålla en avsevärt högre tempo och det bra länge. Hornindal nu kommer jag!

Lyckades att få tag i samma stuga som förra året tack vare ett återbud. Till min glädje har även min fru, Anna, valt att följa med. Det är härligt att få dela med sig av det stora äventyret. Anna fick mig ursprungligen ut på fjälltur, så nu är det dags för mig att locka med henne på löpäventyr.

Hornindal är en liten ort i Stryns kommun. Vi körde E6 från Göteborg till Otta, med en övernattning i Gardemoen. I Otta tog vi väg 15 mot Stryn. Dalgången mot Grotli är fantastiskt vacker. Efter ett glasstopp i Lom, föll sig naturligt att även stanna vid Grotli Hoyfjellshotell för att äta och fundera på om man ska ta tunneln eller den gamla vägen (väg 258). Det blev gamla vägen, vi hade gott om tid, solen tittade fram och ljuset blev bedårande. Fantastiskt vackert! Den gamla 258 är till en början en grusväg, och börjar på 1100möh  på  kalfjället. Runt om snöklädda toppar, smältvatten forsar. Små sjöar med grönblå vatten mellan klippor och grus. Körde 50m – ut och fota, sen körde 100m och ut igen och ta nästa bildserie – så höll det på i någon mil. Det var otroligt vackert, som att köra på Kungsleden i norr. Vi körde direkt till stugan.

Informationen hölls i Hornindalshallen. Loppet växte från förra årets ca 250 till årets dryga 300 deltagare. Alla skulle få plats, kommunhuset var för litet. Nytt för i år var också att man kunde få sova i hallen om man inte fixade något annat själv.

Starten har flyttats till kl 08:00, det är skönt att få den extra timmen av dagsljus för oss som inte tar pallplats. Banan är det samma som innan. Snöläget är helt ok, lite mindre än förra året enligt visa.

Trevligt med lite sällskap längs vägen

Resten av kvällen gick åt att gå igenom packningen gång på gång och göra de slutliga valen.

Jag bestämde mig för att starta med Icebug DTS, det är ett par långdistansskor med dubbar i karbidstål. Skon är lite väl mjuk för det steniga underlaget, men dubbarna biter på allt. Jag blir öm i fötterna av dessa skor på så hårt underlag så som backup stoppade jag in min Hoka skor i dropbagen. Systemkameran har jag lämnat hemma, jag bestämde mig för en Gopro kamera och mobiltelefonen, den kombon får duga för dokumentation. Pannlampan slapp man att ha med från början, men jag stoppade in en Silva Minox i alla fall, tänk om dropbagen saknas när jag kommer fram. Black Diamond Ultra Distance är ett par stavar jag fick hem precis innan avfärd, ett par minimalistiska saker, imponerande om de klarar testet, så jag startar med de, så får vi se. Nytt för mig var även ett par salttabletter från S!caps och gel från GU. På mat och dryckfronten var planen enkel – så lite som möjligt och invänta matstationen. Dropbagen har jag däremot laddat med smothies, mackor, gel, snickers, salta/chili nötter, coca cola, lax mm. Det skulle bli fest vid halvt lopp, rejäl vila och sen ta återstående sträcka. Utöver ombytesskor hade jag ombyte av allt inklusive reservstavar. GPS-en var laddad med karta och rutt, trippel uppsättning av extra batterier.

Kl 08:00 gick starten. Med gopro-kameran i högsta hugg filmade jag lämmeltåget på väg ut ur samhället. Jag glömde naturligtvis att starta min egen tidtagning, inte förrän vi kom en bit ut från Grodås som jag upptäckte missen, så jag har missat logga de första tre minuterna…

Dubbarna slår mot asfalten i några minuter, sen tar vi skogsvägen uppåt mot första kontrollpost. Det är mulet och det tackar jag för. Efter första kontrollpost kommer den första tuffare stigningen. Svetten rinner och jag stoppar undan kameran. Av med kepsen, raskare steg. Jag har otroligt grep, känns som om det var sugkroppar på skon. Jag är lika ivrig som förra året, men nu har jag stavarna igång redan från första höjdmetern. Snart är man över trädgränsen och bortom trängsel. Plötsligt så en fotograf och nu vet man att första toppen är nära. Tittar runt filmar lite, tar några kort och ytterligare selfies. Man har ju blivit egenkär. Selfies här selfies där…  Ok, det är inte samma dokumentationslusta som första gången, så jag fortsätter, och snart har jag stämplat kontrollpost 2. Härifrån är det brant nerför. Jag fixar till utrusningen, knyter om skorna, nu är det dags att hämta in tid på vägen ner. Jag skuttar ner som en kanin som försöker skaka av sina förföljare, tvära kast, hopp och skutt, skitkul, jag flyger fram – nej  jag menar neråt. Det blir en del sik-sackande sen är man ute på grusvägen mot trean och banan är äntligen löpbar på riktigt. Vänder tillbaka från kontrollposten och sätter farten mot fyran. En del hejjanden på mötande folk igen, ser en barfotalöpare (inga skor), tassa förbi i den gräsbevuxna kanten till den steniga grusvägen. Aj-aj tänker jag – det ser riktigt smärtsamt ut. Uppför backen får jag sällskap av en tjej från Halmstad. Snart passerar vi fyran, och nu börjar man lämna björkarna bakom sig igen. Kontrollpost fem och sex är längst med ryggen som leder till loppets absoluta höjdpunkt Gullekoppen på 1309 möh, en stigning på ca 1000 höjdmeter efter kontrollpost tre. Fyller på vatten för snart kommer vi för högt för att göra det. Passerar några snöpassage, sen är det dags att ta sikte på självaste toppen. Norra sidan av Gulekoppen är snöklädd, och där är det en längre snöpassage brant uppför. I år håller snön mycket bättre, varje steg tar fäste utan att rasa. Det är överraskande lätt match mot förra året. Det blåser rejält på toppen. Det elektroniska stämpelmaskineriet fungerar inte här. Inte för mig och inte för någon annan heller. Tar snabbt en selfie med kontrollposten i bakgrunden, utifall att någon tvivlar tänker jag. Skokontroll sen dags att hämta in tid på vägen ner. Jag hoppar och skuttar, men numera som en ganska trött och stel kanin. Det gör ont i knät. Glider nerför några snöpassage sen hoppar jag ner över några nivåskillnader… Kommer äntligen fram till den stora bäcken mot åttan.

Drickapaus på bästa sätt!

Fyller vatten, sen ska jag ta stigen lätt nerför. Springer om några killar och inte många steg efter fastnar jag med foten mellan två stenar i högsta fart sen slår jag i marken med en hård duns. Staven i höger hand har brutits av konstaterar jag när jag återigen får luft ner i lungorna. Foten gör vansinnigt ont men jag kan ställa mig på den. Lättnad! Efter några haltande steg så blir den hela staven min krycka att stödja mig på. Det blir lite lugnare tempo och inga omkörningar. Efter stämpling är det åter dags att ta sig uppåt. Vägen till kontrollpost nio är en seg bit. Jag känner mig matt och konstig. Orkeslös. Försöker att dricka lite till trots att det känns ganska fullt i magen. Det går inget vidare efter ett par försök att ignorera och fortsätta stannar jag. Det är bom stopp. Jag inväntar att magen lugnar sig och kräkkänslan övergår. Efter ca tio-femton minuter och en massa folk som passerar, kan jag resa mig och fortsätta. Jag haltar mig fram till kontrollpost nio, stämplar som en robot och sätter kursen mot dalen. Aj för varje steg. Jag letar febrilt efter vägen med minst ojämnheter. Även mitt knä gör sig påmind för varje steg jag tar nerför. Kontrollpost tio är vid en sjö vid en liten stuga. Vägen dit går genom stora stenblock. Jag ballanserar mig dit och stämplar. När jag vänder mig om har smärtan försvunnit. Det är bara mitt onda knä som spökar, men jag har ju sprungit så nu i en månad så jag vet att att jag klarar några mil med den i alla fall. Jag rusar ner mot dalen. Springer om några av de som passerade mig nyligen. Efter passering av den våta ängen möter grusvägen och gården. Svänger upp mot första  helvetesbacken. Den här backen är tuff. Förra året tog den en evighet. Även i år fick jag stanna några gånger för att hämta andan, men det gick ändå betydligt fortare än sist.

Det har gått nio timmar och en kvart när jag lyckligen spurtade in till halvt lopp och en tallrik soppa! Svalde soppan sen var det dags att ladda GPS-klocka och smaska på godsakerna i dropbagen. Skorna och strumpor åkte av. Dags att pyssla om fötterna. Bortsett från att de var genomblöta så såg de hela och fina ut. Lite slitage men inga blåsor eller andra otrevligheter. När de har torkat såg de ut som på morgonen innan loppet. Det tog en timme och tjugo minuter innan det blev dags att fortsätta. Jag lämnade kamera, bytte stavar och tog på mig torrt ombyte. Med humöret på topp i ett par Hokaskor satte jag kursen mot tolvan. Det var en lång väg som var lagom löpbar. På vägen mötte jag en del får som fick ströva fritt. Det blev en del hejjande i regnet på andra medtävlande till och från tolvan som är en återvändskontroll. Åter punkten där man tar av mot tretton.

En av många fina vyer

In i björkskogen. Skogen blev allt glesare för varje steg. Efter en stund var man åter över trädgränsen. Regnet slutade för ett tag sen. Stigen svängde ner mot den provisoriska bron gjord av stegar. Nedanför forsade vattnet. De tidigare åren fick man passera här utan någon bro. Det måste ha varit riktigt jobbigt. Nu var det återigen dags att ge sig brant uppåt. Så långt jag kunde se såg jag ingen framför eller bakom mig. Jag var alldeles ensam bland alla stora stenar, det grönskande gräset, solen och snötopparna. Nedanför syntes Hornindal Bru. Solen lyste igenom molnen långt borta och gav ett kusligt sken. Jag var riktigt varm, vattnet forsade nerför klippor och stenar från snöfläckarna ovanför. Jag var inte ensam längre, långt nedanför såg jag en vit prick närma sig. Det var en del klättring på alla fyra ibland, fick dra mig upp både med stavar och händer. Uppe på toppen blåste kallt. Klockan närmade sig elva. Solen var bland molnen norrut. Efter stämpling var det dags att återigen sänka sig ner i en dal. I början var det en lätt nerförslöpning men sen övergick den till allt svårare nedstigningar där man verkligen fick leta för att hitta grep. Det var halt och mina Hokaskor hade ganska slitna sulor så jag halkade och slog i några gånger dock utan några större problem. Det var otroligt vackert hela vägen, man fick verkligen se mycket under dessa 5 avverkade mil. Äntligen kom jag ut på grusvägen, och nu var bara några kilometer kvar till post femton som stänger kl 03:00 19 timmar in på loppet.

Pigg och fräsch med några timmar i benen.

Jag har perfekta skor för grusvägen så jag gungar mig fram till toner av Billy Idol ”in the midnight hour” nynnades i huvudet…. Lagom till midnatt hinner jag fram till kontrollpost 15, där en stor skara människor väntar. Barnen ropar och vinkar, det blir en hel del hejjande så jag sprutar in till kontrollposten till allas förtjusning. Jag känner mig hyfsat pigg och glad. Härifrån får jag sällskap av en norrman som har vilat en stund tills jag kom. Vi sätter av mot fjället, härifrån går den sista stora backen. Den är jobbig. Jag börjar återigen må ganska dåligt. Fyller på med vatten vid en bäck. Vi kommer över trädgränsen. Passerar det jag trodde var toppen, sen blir det stop igen. Magen revolterar igen, vill att jag stannar. Det blåser riktigt kallt. Vi drar på oss vindtäta kläder och tänder pannlamporna. Klockan är nu runt två på natten. Vi räknar fram att vi kommer i mål någon gång på morgonen mellan sex och åtta. Stora stenar vippar. Vatten forsar genom skorna. Pannlampan lyser men jag ser ändå inte vattnet som jag trampar i. Lerigt, halt. Halkar igen och igen och igen. Så småningom är vi uppe på toppen, kontroll 16 stämplad. Vinden blåser öronbedövande. Regnet slår i ansiktet. Det finns inga torra stenar att trampa på. Det är brant neråt. Leriga stenar piskas av regnet. De tippar. Jag haltar. Glider en bit. Plötsligt flyger mina ben rakt ut. Jag landar på en sten, pannlampan träffar mig i huvudet -AJ! Får luft efter en stund. Har mycket ont i underarmen. I övrigt verkar jag har klarat mig. En av stavarna är krokig. Jag har knäckt ett par stavar till mumlar jag för mig själv. Norrmannen är orolig för hur det har gått. Jag reser mig och visar att det går bra genom att fortsätta med stapplande steg att skruva mig nerför backen. Det är riktigt brant och djävligt. Stora nivåskillnader som blir riktigt svåra att ta sig nerför i regn och mörker. Hur ska vi ta oss ner? En del tid går åt att känna sig fram neråt. Stämpling vid kontrollpost sjutton. Nu är det dags att följa berget en bit innan nästa klättring tar vid. Det är en kortare ”vägg” att ta sig uppför, men det är ändå tufft. Klockan är någonstans mellan tre och fyra. Illamåendet har försvunnit. Det blåser och regnet piskar. Lite kvar uppåt. Nu är det återigen dags för nedstigning. Jag känner mig mör. Några kom ikapp oss. Nu försvann norrmannen också. Ljuset är tillbaka, jag släcker lampan som har varit onödigt sen ett tag. Jag stämplar på arton och nu blir det lättare terräng hela vägen mot nitton. Vi några som går om varandra om vartannat. Det snackas lite. Dags att fylla vatten i bäcken. Det är en grönskande dal och vinden har lämnat oss. Regnet också. Längre bort ser jag ett hus. Det visar sig vara kontrollpost nitton. Jag får lite nötter och det smakar riktigt gott. Jag har tryckt i mig en GU Roctaine som verkar som raketbränsle. Nu är ca 7km kvar en sista backe  och sen en brant nedstigning. Jag börjar klättringen uppåt, passerar några, och sen ytterligare några. Jag ökar farten och benen känns som helt nya. Hela jag känns som utvilad och fräsch. Vad hände egentligen? Jag går uppför berget i en rasande tempo, när jag når ryggen, så släpper jag loss ordentligt. Stigen är stenig och hal, men jag kan hålla maxfart trots allt. Terrängen känns som en bit av Bohuslän. Jag flyger fram till kontrollpost tjugo och sen tar jag nedförsbacken som en som inte vet vad knäproblem är. Det känns som nedstigningen aldrig tar slut.

Äntligen asfalt! Nu är det max fart till målet. Jag håller bra tempo in till målet. Det blir 23:12 total tid, kl 07:12 på söndag morgon. Jag kommer i mål, får en flaska vatten och blir av med chipet. Hornindal – Aldrig mer! – nu är vi färdiga med varann, säger jag till mig själv.

Jag är hemkommen, har precis hämtat ut ett par nya stavar, och väntar på ytterligare paket med stavar och dubbar. Hornindal – se upp – det är dags att putsa tid!

//Zoltan

Förra helgen var jag i Skatås för att köra Salomon Trail Tour där för fjärde gången på fem år. Den långa banan på 21km har funnits i tre år. Första året var det en lite snabbare bana men sedan blev det en lite mer krävande sträckning. Skall man beskriva den så är det mer eller mindre tvärs över fem bergsryggar och tillbaka men en extratur över Brudarebacken på hemvägen. Mellan backarna är det fina men oftast mycket tekniska stigar som inte ger utrymme till några större fartökningar. Totalt sett är det nog bara några kilometrar där man har möjlighet att sträcka ut på steget lite.
För mig som inte är van att köra så korta och snabba lopp är största svårigheten att hitta rätt tempo i början. Hastighet och motståndare är inte så viktigt, man måste bara hitta en ansträngningsnivå som känns stabil. Hamnade rätt snart på en lagom plats i fältet och behövde inte springa om så mycket på de smala stigarna. Trappan upp på Getryggen och sedan norrut mot Blacktjärn och nästa långa backe. Fin löpning på åsen ner mot Östra Långvattnet och sedan brant nedför. Jag tog mig tid att stanna och få i mig sportdryck och det var nog viktigt för det var varmt och inte alltför tätt mellan vätskestationerna. Ungefär halvvägs bjöds det på fin fjolmusik mitt i skogen, ett roligt inslag. På vägen tillbaka västerut började banan ta ut sin rätt och jag kunde passera ett par löpare. När Brudarebacken var inom synhåll låg en liten grupp framför mig men de gick uppför backen så jag kunde trippa förbi och dra på ned mot varvningen. Den sista lilla slingan har också några tuffa backar och jag kunde passera några till som hade det tungt. Jag närmade mig löpare framför men hann inte ifatt innan vi var tillbaka i målet igen.
Tiden blev några minuter långsammare än i fjol men samtidigt kom jag fyra placeringar bättre.

+ Mycket fin och rolig bana.
+ Proffsigt arrangemang. Orienteringsklubbar har ofta bra rutin på stora tävlingar.
+ Fredrik Johansson vann lika överlägset som i fjol. Jag har svårt att se någon svensk som utmanar honom på den här typen av tävlingar just nu.
+ Roligt med mycket folk. Frågan är dock om det går att öka så mycket mer? Vissa av stigarna tål nog inte så mycket mer belastning. Boka tidigt nästa år!
+ Tack Salomon Trail Tour och IFK Göteborg Orientering för loppet!

Resultat finns här.
Bilder finns här.

/Erik

Efter två års DNS stod jag äntligen på startlinjen till BUM i lördags morse. Efter registrering och sista-minuten-kontroll av utrustningen stack vi iväg exakt 08.00. Trots att jag inte hade någon ambition att hänga på tätgruppen så hade jag ögonkontakt med dem hela vägen bort till efter Öjersjö. Jag försökte köra på en lagom ansträngningsnivå och tittade inte så mycket på farten. Hade sällskap då och då men när det började närma sig Hindås var jag helt själv. Vildmarksleden från Skatås-Hindås hade jag lite koll på innan men den nya sträckningen i Härskogen var ett fint tillskott. Två stationer fanns på vägen till Hindås och det var verkligen inspirerande med de engagerade och hjälpsamma funktionärerna där.
Jag nådde Hindås på 3.40 och åt några mackor nedsköljt med Cola. Nu var det dags för Knalleleden till Borås, helt nya stigar för mig och lite längre än Vildmarksleden. Jag sprang på okej någon mil men sen blev det tungt. Solen stekte rätt bra emellanåt så jag fick slut på vatten och blev alltmer törstig. Ett ganska jobbigt läge på banan då man börjar mattas av men ändå har en rejäl bit kvar. Till slut kom jag fram till nästa stopp och kunde fylla på flaskorna igen. Samma sak på nästa sträcka då vattnet tog slut, 1 liter räckte inte med de delsträckorna och den värmen. Knalleleden innehöll lite mer grus- och skogsvägar än förväntat men samtidigt bjöds på en del stigpartier som var rätt tekniska och även en liten bit som nästan kan beskrivas som mosslöpning. Jag passerade några trötta löpare och även några som hade oturen att springa fel. Efter sista kontrollen var det dags att börja räkna ned, några rejäla backar och sedan över sista åsen innan Borås. De tre första i korta klassen kom förbi mig men inga från den långa klassen. Jag kunde köra på bra de sista kilometrarna i stadens utkant och kom in strax under nio timmar på en fjärde plats. Det var otroligt skönt att lägga sig i skuggan och få i sig lite återhämtningsdryck.
Efter dusch och ett försök att äta lite tog jag det lugnt i målområdet och väntade in Jerry.

* Fantastiskt bra arrangemang! Generösa supportstationer och en personlig prägel på loppet.
* Roligt att upptäcka nya områden. Sträckan ovanför Viaredssjön var t ex väldigt fin.
* Bara tre veckor sedan Apuko Extreme men kroppen höll oväntat bra.
* PT-huset vid målet var riktigt fint, högre klass på de duscharna än många andra jag stött på kan man säga.
* Jag gillar verkligen atmosfären på sådana här tävlingar. Alla snackar med varandra, hjälps åt och det är aldrig några vassa armbågar för att ta någon placering i slutet.
* Över 1900 höjdmeter på de 87 kilometrarna, inga jätteberg direkt men många många småbackar.

Resultat 87 km finns här.
Resultat 45 km finns här.

/Erik

90 km = respekt

Jag var förkyld innan loppet och inte helt återhämtad vid start så alla planer om tid och placering var det bara att glömma. Trots detta åkte jag hem från Baskien med ett leende då så mycket var positivt.

• Banan var otroligt kul och fin. Frodiga skogar, bergstoppar som krävde klättring för att passeras, branta leriga stigar och dessutom läcker kamlöpning som jag inte skådat sen Mountain Man 2010.
• Ett mycket proffsigt arrangemang. Starkt startfält, bra märkning, bra support längs vägen och dessutom en välfylld goodie bag till alla tävlande.
• Jag avslutade loppet bra och kände mig stark när jag gick i mål, hade lätt kunnat fortsätta. Inga nya skador och foten höll bra.
• Jag sprang en stor del av banan med Jerry. Alltid roligt med sällskap, speciellt nu då få av spanjorerna kunde engelska.
• Alla i vårt gäng stod för starka insatser. Reptiderna var hårda så det fanns verkligen inget utrymme för att promenera runt.
• Trots att hotellet påminde lite om Fawlty Towers hade vi det trevligt och fick en del goda skratt.

Tack alla som var med, börja träna redan nu inför nästa utmaning! 🙂

/Erik

Då var det vardag igen, men mina lår vittnar om att det varit en tuff helg jag lämnat bakom mig. Erik har varit den drivande kraften bakom vår gemensamma resa till Baskien och tävlingen Apuko Extreme, tack för ett bra jobb! Det visade sig att det skulle bli en mycket lyckad resa som har bjudit på många roliga ögonblick. Vi var ett gäng på 8 starka som flög till norra Spanien, närmare bestämt Bilbao.

Fredagen bjöd på en liten dos kultur med Guggenheim och några andra, alldeles för konstnärliga byggen för mig att förstå mig på. En lite större dos letande av stavar till Martin Clemesson och en baklampa till Zoltan Kuthy, detta slutade lyckligt med några bonusprylar. Fokus en sådan dag ligger ändå på mat, mycket och rik på fett och kolhydrater. Detta letande slutade också väl som tur var.

Inte direkt Prada på shoppingturen…

På vägen hem från Bilbao passerade vi startområdet för uthämtande av nummerlappar och för att kasta ett öga på kartan och känna på stämningen. Per är den i särklass största kartnörden av oss och kartan fotades i små segment som sedan granskades i timmar. Väl tillbaka på det inte alltför exklusiva hotellet var det packning och återigen mat som gällde. Eftersom invånarna i Baskien helst inte ens vill lära sig spanska så kan ni ju gissa hur bra dom är på engelska… Hursomhelst så fixade Per och Fredrik tillgång till köket på tävlingsdagens morgon så att den obligatoriska havregrynsgröten skulle kunna kokas, återkommer till detta.

Vi startade på olika tider så för oss som skulle springa långa banan var det taxi från hotellet 05.00 som gällde för att hinna till starten 06.00. För egen del så känns det lika bra att starta så tidigt som möjligt, lika bra att komma igång och börja svettas, sömnen brukar ändå inte vara så mycket att ha innan tävling. För gänget som sprang 65km var det start 10.00 vilket innebar en bra möjlighet till en lugn och härlig hotellfrukost av högsta klass. Här tog Fredrik förmodligen någon form av rekord i äcklig frukost. Då den tekniska förmågan hos Fredrik (ingenjör), Per (ingenjör), Martin (fd. restaurangchef) och Zoltan (ingenjör) inte räckte hela vägen för att få igång vare sig mikro eller spis slutade det med att Fredrik åt en tallrik med en blandning av havregryn, kallt vatten, några råa ägg vilket sedan toppades med lite majonäs. Det kroppen vill ha ska ju kroppen få:)

Starten gick i mörker längs fina små stigar upp mot den första toppen på ca 1000möh där det blåste på tvären och sikten var minimal. Jag och Mattias Gärdsback höll sällskap till och från och vi höll oss till planen att försöka hålla nere tempot i början, riktigt kul att få springa delar av banan tillsammans. Vid ca 55km gjorde Mattias ett blixtsnabbt depåstopp och försvann iväg. Jag unnade mig någon minut extra för att inte gå på niten att äta och dricka för lite. Därefter kändes det som jag höll ett jämt tempo utan några djupare svackor.

Sista 1/3 på en av backarna

Banan var tuff på så vis att det var branta partier såväl uppför som nedför och därmed blir det lite vila för benen och lägre tempo. Sista backen hade jag föreställt mig som en liten grön kulle på några i sammanhanget futtiga hundra höjdmeter, det visade sig att den var både brantare och längre än i tanken vilket gjorde att loppet fick en värdig avslutning (som jag i stunden gärna hade sluppit). Väl i mål hade Mattias dragit ifrån med ca 15 minuter, riktigt starkt jobbat av en väldigt ödmjuk och stark löpare.

Två nöjda och trötta efter målgång

Övriga genomförde sina lopp väl och med dom mycket tuffa spärrtiderna som loppet hade var det extra bra gjort. Martin Clemesson stängde målet som siste man i mål, och då ska man veta att det var många många som inte kom så långt, riktigt bra jobbat! Zoltan fick hoppa av lite tidigare på grund av den tuffa tidsgränsen. Men med den utvecklingen han haft det senaste året har han många genomförda lopp framför sig. Då kanske med en lättare utrustning?:) Fredrik Ohlsson som genomförde sin först bergsmara gjorde detta med glans, nästan oroväckande bra inför framtida lopp…

Tack för en grymt kul resa,

Martin

Igår var det dags för fjärde upplagan av Sandsjöbacka Trail Marathon. Nytt för i år var den 68 km långa ultraklassen där jag och Jerry ställde upp. Med start i Gottskär 5.30 blev det inte många timmars sömn på natten trots att vi kunde sova över i närheten. Första delen på banan, vilken var ny för oss, innehöll lite fler vägpartier än vi hade trott men detta kompenserades av terrängpartier som bitvis var väldigt tekniska. Med en undermålig träningsmängd både under december och januari visste jag att det skulle bli tufft. Dock höll det längre än jag hade hoppats så jag kunde gå i mål på en sjätteplats med 7.21h. Största problemet sista timmarna var skorna som klämde rejält på tårna, det kändes som om alla naglarna skulle lossna. Helt klart skönt att komma i mål och släppa ut fötterna.
Vi får hoppas att Jerry skriver en tävlingsrapport, han hade betydligt sämre förberedelser med en höst kantad av jobbiga skador. När han dessutom sprang rejält fel blev det många timmar i skogen för honom. Mycket mental styrka bakom hans finisher-t-shirt!

Tack för ett fint lopp.

Resultat finns här.

/Erik

Bra supportrar i Abborrebacken behövdes verkligen!

Lördagens Lidingölopp bjöd på många intressanta lärdomar och en rejäl urladdning. I våras var det utan någon egentlig eftertanke som jag anmälde mig till loppet. Som vanligt snurrar veckorna på och rätt som det var så var det bara ett par veckor kvar till start. Uppladdningen veckorna innan loppet blev bra med både Risveden terräng, Solvikingarnas klubbmästerskap på 10 km samt ett par bra tempopass i benen. Med mina mått mätt är detta mer både vad gäller kvalité och mängd än vanligt och jag tror inte jag varit i bättre löpform på mycket länge om än någonsin.

Någonstans i bakhuvudet fanns tanken att om allt stämde så skulle kanske tvåtimmarsgränsen vara inom räckhåll. Detta innebär en snittid på 4min/km. Min plan var enkel i tanken men något lurigare i verkligheten skulle det visa sig. Den gick ut på att lägga mig i 3.55 min/km för att bygga upp en lite buffert så länge benen var pigga och sen se hur länge det höll. Det visade sig vara en briljant plan om loppet varit 24km istället för 30km. De sista 6 km blev en riktig plåga med trötta, tomma ben och där klockan gick som en elvisp. Väl i mål stod det 2.02.23 på klockan vilket jag såhär i efterhand är väldigt nöjd med. Hade jag disponerat loppet annorlunda hade det förmodligen inte gjort många sekunders skillnad i slutändan. Det som hade kunnat göra skillnad däremot tror jag hade varit några fler och framförallt längre tröskelpass för att orka hålla tempot distansen ut.

Loppet var i sin helhet en positiv upplevelse med ett välsmort arrangemang à la Vasaloppet vilket jag är mer bekant med förutom att man här slapp stå och huttra i -15 grader innan start..:) Kul att se några bekanta ansikten som t.ex. Mattias Gärdsback, väldigt trevlig och ödmjuk kille, som återigen klämde sig före mig i resultatlistan, en trend som behöver brytas:) Bra kört och lycka till på nästa ultra!

För er som är sugna på ett gemensamt pass på fina stigar påminner jag om träningen nästa söndag, välkomna!

//Martin

Den 9:e augusti var det äntligen dags för årets stora tävling.
Jag varnar redan nu, lång tävling ger lång rapport. 🙂
Vi anlände till Pontresina på onsdag eftermiddag men att ladda upp i lugn och ro blev det dåligt med. Jerrys väska kom bort under flygbytet i Frankfurt så han började desperat planera för vilken utrustning han kunde låna och vilken han var tvungen att köpa om väskan inte skulle hinna fram. Regn under hela torsdagen höll oss kvar i byn men under dagen kom det glädjande beskedet att väskan var på väg och skulle dyka upp under kvällen. (Nu får vi nog aldrig se Jerry springa ett ultralopp med en gammal Haglöfs Tight-ryggsäck…)
Vi hämtade nummerlappar, kartor och drop bags och började packa det sista. Jag skulle starta T201 på fredag morgon i Pontresina och Jerry skulle starta T141 kl 20.00 från Samedan så medans han tog “sovmorgon” gick jag upp vid 06.00 för frukost. Lätt regn i luften men okej tävlingsväder. Jag tänker dela in tävlingar i dess olika pass.

Diavolezza 3004m
Det första passet var också det högsta på hela tävlingen. Den första milen var dock lättsprungen så att fältet skulle kunna sprida ut sig lite. Med några kortare undantag följde man järnvägsspåret upp till tills man såg kabinstationen, då var det dags att vika av brant uppför. Stigar blandat med steniga pistvägar för avsluta med lite snöpulsning den sista biten. Det regnade en del och vart inte alltför behagligt på toppen men ändå skönt att ha klarat av första hindret. Nedför var det stenigt värre så det var först på sista biten av backen som man kunde börja springa. Mina gamla skor var tyvärr så slitna så att de släppte in stenar och grus, något som skavde på tårna trots att jag tömde ofta.

Crasta Languard 2927m
Vädret började bli bättre när jag påbörjade klättringen upp till Crasta Languard. Det var mycket brant men väl värt mödan då ett fantastiskt bergslandskap mötte mig när jag kom upp. Här såg man inga gröna dalar utan sprang i en mäktig stenöken. Några snöfält men annars fina smala stenstigar. Det roliga tog dock slut och jag fick bege mig nedåt igen mot Pontresina. Här fanns första större stationen och jag pratade lite med Jerry som väntade på mig innan han begav sig till Samedan.

Energibuffé

Fuorcla Surlej 2755m
Detta pass gjorde jag förra året så det mesta kände jag igen. Dock kunde man inte vika ned direkt efter passet utan skulle ta sig bort till en kabinstation. Ett uppehåll i regnet gjorde att jag kunde se ner mot sjöarna vid St Moritz, otroligt vackert och en fin energikick. Biten förbi St Moritz och uppför sluttningana bakom staden var kanske inte den roligaste i regnet men till slut vände det ned mot Samedan. Jag hann dit 10 minuter innan Jerrys start men då jag stannade och försökte äta lite kom jag iväg ca en kvart efter honom.

Fuorcla Crap Alv 2466m
Nu var det dags att ta sig an “väggen” igen, den sista stigningen vi gjorde i fjol innan loppet bröts. Jag orkade springa hela vägen upp till berget i svagt motlut, en skön känsla. Själva väggen är inget man springer, bara att kämpa steg för steg medans man avundsvärt ser pannlampsken långt där upp från de som ligger före. Väl över krönet kom en obehaglig överraskning, vi trodde att man skulle springa längs järnvägen ner till Bergün men det visade sig vara riktigt tuffa och jobbiga stigar hela vägen. Någonstans här blev jag illamående och det jag fick i mig i Samedan kom upp igen. Tom på vätska och energi men när jag väl kom till nästa vätskestopp lyckades jag dricka lite utan att må illa. Jag kunde fortsätta och passerade Bergün och vidare ned mot Filisur, det sista stoppet innan tävlingens värsta stigning, 1700m på en gång.

Pass digls Orgels 2699m
Det var fortfarande kolsvart ute när jag började plocka höjdmetrar, den först biten uppför berget visade sig betydligt lättare än vad jag trodde, mycket serpentinväg upp till ca 2000 meters höjd innan det övergick i mer stenig terräng. Den allra sista biten blev det mest klättrande över stenar. Ca 100 meter upp och ned på båda sidor av passet hade det satts ut pannlampor som visade vägen. Såg mäktigt ut i mörkret. Gryningen kom smygande när jag gick över krönet, det absolut häftigaste partiet på hela banan. Nedför berget var det sagolikt vackert med solljus på de högsta topparna på andra sidan den molntäckta dalen. Jag började bli lite stel i låren och så fram emot en liten paus i Savergnin. När jag kom ner till asfalten med bara några kilometrar kvar händer det som inte får hända, jag känner att det brister i främre lårmuskelfästet, inte bra. Jag kunde i alla fall gå rätt snabbt och var snart framme. Som tur var satt Jerry och åt här och vi kunde efter lite paus fortsätta tillsammans.

Tekniskt

Snyggt

Ziteil 2429m
Jerry hade inga direkta skador, det var mer lite värk här och var. Han var schysst och följde med på mitt tempo. Vi började stigningen upp till Ziteil i fint och soligt väder. Strax kom ledarna i T81-klassen förbi oss. De startade från Sovergnin 10 minuter efter att vi lämnade. Jag försökte linda låret och provspringa men det höll inte. Uppför var det inga problem att hålla farten men när vi passerade stationen och skulle ned 1800 höjdmeter i ett svep tappade vi mycket tid på mitt haltande.

På väg upp

På väg ned

Joch 2020m
Den här biten var den minst tekniska på hela banan, ganska mycket väg upp till Zorten och sedan vidare till Lenzerheide. Solen höll på att gå ner men vi hann upp till Joch innan pannlamporna behövdes. Därifrån var det mer småstigar ner till Tcshiertschen där vi åt och fick instruktioner om passagen över Weisshorn.

Weisshorn 2653m
Det här blev ett av de svåraste passen. Markeringen fungerade säkert bra på dagen men i mörkret var den inte helt perfekt. Jag och Jerry blev tveksamma 3-4 gånger och fick leta runt lite innan vi kunde hitta rätt. Efter långa stigar i skog kom vi till sist upp till stenigare höjder, temperaturen sjönk under nollan så det var skönt att komma upp till toppstationen och påbörja nedstigningen till plusgraderna i Arosa. Väl där i gryningen tog vi lite energi och 10-minuters sovpaus.

Strelapass 2346m
Nu var det dags för sista etappen, en småkuperad mil följt av en klättring över Strelapasset. Solen var på väg upp så vi fick en fin men lång sträcka bort till passet. Passerade ytterligare en idyllisk by och kom sedan ned till en sista vätskestation. Passet såg värre ut än det var, “bara” 500 höjdmeter innan vi skulle ned till Davos. Inga problem uppför men det hade varit fint om vi kunnat springa ned till målet, nu blev det en seg vandring där höjden sjönk alltför långsamt. Till slut var vi framme i stan och kunde nöjda passera mållinjen.

Söndag morgon

“Bara” backen ned till Davos kvar.

Efter lite dryck och energi kunde vi duscha (mycket välbehövligt) och packa ihop våra saker. Vi var tvungna att ta tåget mot Zürich direkt, riktigt kämpigt att släpa på tunga baggar och försöka hålla sig vaken. Väl på tåget var det nog komiskt att se oss, vi somnade så fort vi blinkade och var helt borta samtidigt som vi skulle försöka hålla koll på tågbyten och ankomst. På något sätt lyckades vi till slut komma på ett lokaltåg i Zürich som tog oss till hotellet nära flygplatsen. Upp med den tunga packningen på rummet och snabbt ner till restaurangen. Nu fick vi äntligen en mycket välförtjänt middag innan vi stupade i säng.

* Det är stora avstånd på ett sådant här lopp. Ett par gånger spekulerade vi över vilket berg vi egentligen skulle gå över. När vi sedan frågade visade det sig att vi oftast var fel ute, det var alltid berget långt borta vid horisonten som gällde.

* Ny utrustning för mig i år:
Black Diamond Ultra Distance-stavar – Mycket bra även om man får hantera dem varligt.
The North Face Stormy Trail-jacka – Lätt och skön med bra skydd mot regn och vind. Åkte av och på 7-8 gånger första dygnet.
Salomon Hydro Pack 12L – Smidig ryggsäck men jag borde ha ställt in remmarna lite bättre innan tävlingen.
Suunto Ambit – Mycket bra så länge batteriet orkade. Långt ifrån den utlovade batteritiden på 50 timmar. Skall jag köra så här långt igen får det bli en portabel USB-laddare i drop-bagen.

* Swiss Irontrail siktar på ett betydligt större deltagarantal så det var roligt att vara med nu i början när vi inte var så många. Supporten var mycket bra och man hann prata med de som bemannade stationerna på ett helt annat sätt jämfört med t ex UTMB.

* Att banan gick på så hög höjd gjorde den tuff för kroppen, de två första bergen tog på krafterna, särskilt om man kommit ner bara några dagar före start och inte hunnit anpassa kroppen.

* Bitvis var det betydligt mer teknisk stig jämfört med t ex UTMB men det fanns också ett par mer lättsprungna partier.

* Totalt sätt en otroligt fin bana i mäktiga bergsmassiv. Ett utmärkt alternativ till UTMB, Hardrock och liknande lopp.

* Som alltid, stort tack till familjen på hemmaplan för stöd och möjlighet att åka på sådana här äventyr.

/Erik

Go känsla.

Det har nu gått några veckor sedan jag var i Grenoble och sprang ”UT4M – Le Long 90”, så jag tänkte att det kunde vara på tiden att dela med mig lite av mina upplevelser. Loppet var inte som namnet antyder 90 km utan istället strax över 80 km med +4700 höjdmeter, dvs. knappt halva sträckan av det riktiga 100 miles loppet UT4M.

Lördag morgon, 02:30, var det samling i centrala Grenoble för busstransport ut till starten som gick 05:00. Sjukt tidigt, men med tanke på att det dagarna innan hade varit riktigt varmt så var jag mest tacksam över att få springa de första timmarna utan sol och jag var väldigt sugen på att få komma igång. Sugen, men också lite nervös. Efter att ha följt Martin som startade UT4M dagen innan och sett hans ögon efter 50km i +32 C med strejkande mage så blir man ödmjuk inför uppgiften. Under så här långa lopp så kan det hända saker som ligger utom ens kontroll.

Starten gick i byn Livet-et-Gavet som ligger i en mycket smal dal (för er cykelintresserade: inte så långt från Alp de Huez ). Det var en mäktig och kuslig stämning som vilade över byn när vi promenerade mot starten. I mörkret så såg bergssidorna som reste sig över dalen lodräta ut och jag kände mig hyffsat liten. Långt upp på branten kunde man se en pannlampa från en UT4M löpare och från mitt perspektiv nere i dalen så såg det ut som den knappt rörde sig. Det här kom dock inte som någon överraskning, jag hade ju givetvis tittat på banans höjdprofil innan och visste att de första 10 km skulle gå rakt upp i himlen. Egentligen bara positivt att få ta en så stor del av den totala stigningen med fräscha ben och jag hade bestämt mig för att starta kontrollerat för att undvika att köra slut på för mycket av musklerna tidigt i loppet.

Ganska brant start, Livet-et-Gavet i dagsljus.

Kontrollerat… tur att man har ett hjärta som sätter stopp när inte hjärnan gör det… Som vanligt så rycktes jag med i starten och den första delen av den inledande backen gick i på tok för högt tempo. Jag skriver ”gick”, för det är precis vad man gör. För er som läser och inte har erfarenhet av den här typen av lopp så kanske det låter konstigt, men jag lovar att det är inga som helt problem att promenera sig upp till i närheten av maxpuls. Att försöka hålla sig springande i så långa och branta stigningar är i princip omöjligt och väldigt energiineffektiv. Det som gäller om man skall hålla ett högt tempo är istället att försöka vara aktiv och beroende på lutning snabbt switcha mellan gång och löpning. Detta är en strategi som är relativt enkel i början av loppet, men som när tröttheten kommer smygande är väldigt svår att följa.

På grund av en väderprognos som viskade om åskoväder så tvingades arrangörerna att använda en alternativ bansträckning. Detta innebar att den första klättringen stannade vid ca 1900 möh. mot planerade 2200 och att vi därefter fick springa på skrå i skogen istället för uppe på toppen av det första höjdmassivet. Så här i efterhand känns det lite trist då jag i och med detta missade den absolut finaste sträckningen av banan. Jag skulle dock ljuga om jag sa att detta var något som bekymrade mig under loppet. Om någon säger till dig efter +1500 höjdmeter att du skall ta vänster och springa nerför istället för höger och upp ytterligare +300 så är i varje fall jag skapt sådan att jag tycker det låter som ett mkt bra förslag.

Efter första stigningen så följde en enklare och snabbare del av banan ner mot en större dal och utkanterna av Grenoble. Jag kände mig ganska stark under utförslöpningen, men vågade inte riktigt släppa på då jag var rädd att köra slut musklerna. Det är imponerande att se de mer vana bergslöparna springa utför, speciellt då det är riktigt brant blir skillnaden i teknik som mest slående. Det är en ganska frustrerande att känna att man springer betydligt långsammare, men samtidigt förmodligen sliter dubbelt så hårt på musklerna jämfört med de som har tekniken och muskler som är vana vid långa utförslöpor.

Efter det att man passerat dalen så började stigning nummer två och det var här som jag gjorde ett riktigt dumt misstag. Eftersom vätske-/energistationerna låg relativt tätt så hade jag så långt in i loppet struntat i att fylla på vatten i min 1.5 L camelbak och istället nöjt mig med att fylla på en 700 ml flaska (ville spara vikt). Problemet var bara att det nu hade börjat bli varmt på allvar och jag hade en lång stigning innan nästa station. Med facit i hand visade sig stigningen mellan 40 km och 53 km ta nästan 3 timmar och min vätska var slutet efter ca 90 min. Fick ett helt obeskrivligt sug efter vatten, och konstigt nog, framförallt kolsyrat vatten. Jag hade sett att de serverade kolsyrat mineralvatten vid stationerna, men mest förundrats över vilka stollar som dricker det under en tävling. Nu, i mitten av en tillsynes oändlig stigning fastnade det där mineralvattnet på hjärnan och det var det enda jag kunde tänka på. Ironiskt nog så övergick solskenet i en ångbastu i och med att det förväntade åskovädret med tillhörande störtskurar drog in. Kändes ganska absurt att det var vatten precis överallt utom i min vattenflaska.

Jag tappade givetvis en del i tempo under den här delen av banan och tvingades också till ett lite längre stopp när jag äntligen kom fram till nästa energidepå. Alla löpare var tvungna att ha med sig en egen mugg att dricka ur vid stationerna och jag hade en hopfällbar som rymder 30 cl. Drog på stående fot 3 muggar mineralvatten följt av 2 muggar Coca Cola och avrundade sen med 1 mineralvatten till. En grotesk mängd vätska för mig som annars har svårt att dricka några större mängder under ett lopp.

Efter vätskan och lite energipåfyllning så återvände energin succesivt och jag fick en fantastisk avslutning på loppet. Under mina tidigare ultramaraton i bergsmiljö (Hornindal rundt) så har jag mot slutet blivit så totalt slut i lårmuskelaturen och låg på energi att all tävlingsinstinkt försvunnit. Nu fick jag istället energin åter och hade ett par lår som fortfarande bar mig. På väg ner mot sista stationen mötte Martin upp mig och vi sprang några km tillsammans i ösregnet. Att få springa med honom ett tag gav mycket positiv energi och jag blev allt mer taggad inför avslutningen, blev inte mindre taggad av att Martin försiktigt antydde att jag hade några killar inom räckhåll framför mig. Det blev ett snabbt sista stopp och jag gick sen ut med inställningen att kräma ur det sista ur kroppen under de återstående 11 km. Jag insåg efter ett tag att jag hade en liten möjlighet att ta mig in under 12 timmar och detta gjorde att jag fick ytterligare motivation att hålla uppe tempot. Även om det var riktigt plågsamt sista biten så var det ändå med en väldigt positiv känsla som jag körde mitt race mot klockan och det blev inte sämre av att jag tillslut med 46 sekunders marginal lyckades klämma mig in under 12 timmar. Slutade på en 11 plats och jag avancerade 4 placeringar sista 15 km.

Innan det här loppet så hade jag kommit fram till att 100 miles i alperna inte skulle vara möjligt för mig att genomföra och samtidigt behålla någon form av glädje till löpningen, men nu känner jag att det faktiskt kan gå. Har därför bestämt mig för att ställa in siktet på 100 miles och UTMB 2014.

// Per