Onsdagkvällen var mörk och isande kall. Normalt tänkande människor satt antagligen inne framför TV:n med något varmt att dricka. Trailrunner West och ett gäng andra entusiaster hade istället begett sig till Änggårdsbergen för nattorientering. På vanliga dagstävlingar kan man se orienterare av alla möjliga slag, allt från barn till haltande 90-åringar, men till denna tävling verkade det vara en betydligt högre klass på startfältet. Vi har en dålig ovana att alltid anmäla oss till längsta och svåraste klassen vilket innebar att vi nu fick möta de bästa orienterarna i Göteborg. De få som vi kanske hade kunnat slå sprang antagligen i de kortare klasserna. Vi såg det dock mest som en nyttig träning och det visade sig att vi skulle få mycket träning för pengarna.

Tanken innan var väl att kontrollerna skulle ha en lite enklare placering än på dagstävlingar, men det visade sig att det varit en mycket tuff banläggare i farten, dessutom var det hela 20 kontroller utsatta vilket innebar mycket orienterande och snålt med transportsträckor. Första hälften av banan såg vi pannlampssken lite här och var i skogen men sedan var vi helt själva i mörkret. Det var svårorienterat men vi kämpade på då vi tidigare aldrig har gett upp en kontroll under tävling och inte såg någon anledning att bryta den sviten nu. Tiden rusade iväg medans vi tog några nollgradiga fotbad och körde lite spontan mörkerklättring för att nå kontrollerna.

Under tiden hade tävlingsledningen börjat packa ihop för hemfärd men någon av dem slängde en sista blick på startlistan.
“-Vänta lite nu, det är tydligen två stycken kvar i skogen! Vad kan det vara för tokar? Kan det ha hänt något?”
Gissa om de frusna arrangörerna blev glada när vi en stund senare äntligen kom i mål. Hade det gått 5 minuter till är det frågan om de inte hade ringt räddningstjänsten. Stort tack i alla fall för att ni väntade och bjöd på pepparkakor vid målgången.

Det var antagligen den långsammaste kilometertid vi någonsin haft men vi får ta igen det på nästa tävling.
Självklart blir det längsta och svåraste klassen då med!

/Erik

Här kommer den efterlängtade rapporten från helgens tävling vid Delsjön.

Efter att nästan ha fått kasta in handuken pga arbete och sjukdom, kändes det som en seger att jag och Johan satt i en av dom ca 90 kanoterna som låg uppradade utanför Delsjöns badplats.  Förutsättningarna kanske inte var dom bästa för Johan som hade jobbat natt hela veckan inklusive natten till lördagen.  Så det var med ett rejält minus på sömnkontot han nu satt i kanoten, redo att ge allt i ca fyra tim.  Själv kände jag mig utvilad och laddad, det här skulle bli kul.  Solen lös från en klarblå himmel på den spegelblanka ytan när startsignalen ljöd och 90 kanoter gav sig av mot den första kontrollen.  Kanot är utan tvekan en teknikgren, så dom som behärskade tekniken till fullo försvann som om dom hade motorer på sina kanoter.  Bortsett från dessa paddelmonster hängde vi med riktigt bra. 

När vi kom till fram till första kontrollen var det kaos, det låg en stor flytboj i vattnet med kontrollen på och runtomkring trängdes kanoter som flugor på en sockerbit.  Här fick man ta fram dom vassa armbågarna.  Efter att vi lyckats stämpla skulle vi försöka att ta oss därifrån, vilket inte var helt lätt med en armada av kanoter som ville in till kontrollen.  När vi tillslut fick lita paddelutrymme tryckte vi på ordentligt för att inte tappa för mycket på dom framför oss som hade lyckats med en snabbare stämpling än oss.  Andra kontrollen låg 100m ut på en mosse och båda två skulle upp till kontrollen.  Mossen sög fint i låren men efter att ha suttit i kanoten och bara vevat med överkroppen var det faktiskt skönt att sträcka på benen.  Nu var det bara raka spåret till TC som gällde, vi gick på bra och plockade några placeringar in mot stranden. 

Vi gjorde en ganska snabb växling till cykel och lämnade TC i ett litet lämmeltåg, vilket gjorde det svårt att trampa på för fullt.  Det är lätt att det blir lite för långsamt fart om man ligger i klunga med tio andra och om farten ska öka krävs att du tar täten och drar.  Första delen av cyklingen gick på asfalt och grusväg, det rullade på bra utan missar men efter en tag började Johan ta stryk i uppförsbackarna och vi fick sänka farten lite.  Efter den snabba sträckan på asfalt och grus väntade nu en kraftigt kuperad och teknisk skogsstig.  Stigen var bitvis mycket lerig och blöt, så det var (för oss i alla fall) på långa sträckor snabbare att springa med cyckeln.  På dom delar det gick att cyckla försökte vi trampa på så fort vi vågade.  Framförallt nedför när det var brant och stigen full av rötter och stenar kändes det lite osäkert.  I en av dom branta utförsåkningarna gick det för fort för mig, vilket resulterade i att jag bromsade för mycket och seglade över styret ner bland rötter och stenar med cykeln över mig.  Jag klarade mig från skada så när som på familjejuvelerna.  Jag fick stå upp och cykla resterande biten av stigen, och det slog mig att så här illa har nog inte tvillingarna råkat ut sen 90-talet.  Johan däremot behärskar underlaget bättre och nu är det jag som håller nere tempot.  När vi kommer ut ur skogen och underlaget skiftar till grusväg trampar vi på för kung och fosterland för att försöka få kontakt med ett antal lag som vi skymtat i skogen.  Vi är framgångsrika i våran satsning och ligger nu i klunga med tre andra lag när vi passerar Blacktjärn påväg mot Brudarebackens topp.  Vi väljer den lite längre men snabbare vägen, vilket visar sig vara ett bra val.  Vi kommer snabbt fram till Brudarebacken och efter att ha stämplat på toppen är det asfalt hela vägen in till TC.

Den här växlingen tar lite längre tid, Johan byter tröja och nummerlappen måste flyttas.  Vi hänger på oss ryggsäckarna med sportdryck och ger oss av in i hinderbanan som består av en kryptunnel, några vändor upp och nerför teknikbacken, ett ca två meter högt plank och en vända ut i vattnet.  Johan ser nu riktigt blek ut, vi stannar så att Johan kan trycka i sig en överdos gel och dricka nån liter.  Första kontrollen på den avslutande löpsträckan är vid tv-masten och vi väljer att hålla oss på grusvägen så länge som möjligt innan vi viker upp i skogen mot masten, det är en liten omväg men vi kan hålla bra fart så vi passerar några lag här.  Sedan är det en relativt lång sträcka genom kuperad, stiglös skog.  Vi gör återigen ett bra vägval och går rakt på kontrollen, vi plockar ytterligare några placeringar (det är flyt nu).  Nästa kontroll ligger uppe på getryggen och dit går en stig, så här gäller det bara att försöka hålla ett bra tempo.  Johan har fått lite bättre färg i ansiktet och vi tuffar på ganska bra.  Efter att vi plockat dom sega höjdmetrarna upp på getryggen är det en skön resa nerför och vi går på bra.  Vi passerar ytterligare ett lag i slutet av backen, sedan är det grusväg till nästa kontroll som ligger på Brudarebackens topp.  Vi släpar oss upp till toppen och nu går det inte fort.  Det börjar bli läge för att koppla in pannbenet (Johan har nog redan kopplat in allt han har).  Vi stapplar på utför mot nästa kontroll som ligger uppe på ytterligare en backe, närmare bestämt backhoppningsbacken.  Väl framme vid backen är det en härligt brant trätrappa som ska besegras, vi tar oss upp och stämplar.  På sträckan tillbaks mot TC tappar vi några lag, Johan får kämpa som ett djur.  Vi tar oss hela vägen in i mål på fyra tim och elva minuter, vilket räcker till en 34:e plats.  

Det var en riktigt kul tävling och vi kommer tillbaks nästa år och då blir det långa banan ( Jens, Martin och dom andra får se upp).

/Jerry

Idag var det dags för premiär av Salomon X-Trail i Delsjöområdet. På pappret var det 15km i mycket krävande terräng som gällde men i verkligheten var det en kortare bana (mellan 12-13km?) och inte riktigt så krävande som annonserat. Startfältet var däremot vassare än vanligt där majoriteten såg ut att vara från diverse löpklubbar.

Det började med stigning uppför slalombacken och fortsatte sedan i ett par kilometer innan man sprang över Getryggen. Här märkte man att de backovana hade svårt att återhämta sig. Efter ytterligare några kilometer var det dags för mossetappen.  1250m där man försökte hitta så torra vägval som möjligt. Hade man tur gick vattnet bara till anklarna, annars kunde man trampa ner till knäna och fick slita upp skorna från dyn. Jag passerade några här och när stigen tog vid igen var många rätt möra. Själv kändes det lätt att kunna ta ut stegen igen så jag sprang på lite fortare. Resterande del var stiglöpning som avslutades med en till vända uppför slalombacken. Jag tog ett par placeringar till och fick ta i uppför backen för att hålla ifrån.

Efter en liten stund kom Jerry i mål  och avslutade med sin patenterade tvåhandsstämpling som han än så länge är ensam om i världen:   

I bakgrunden ses två killar som fick bita i det sura äpplet när Jerry spurtade.

Frågan är om vi inte hade kunnat ta ut oss lite mer? Hur kunde vi annars se så här pigga ut 10 minuter efter målgång?

Hur som helst var det ett trevligt initiativ och vi kommer absolut tillbaka om det blir ett återkommande arrangemang. Vi kör ju rätt mycket av vår träning i svår terräng och det är skönt att det ger resultat, återhämtningen efter ett tufft parti går snabbt och vi kan springa på direkt när det ges tillfälle. Lite snabbare löpning bara så….

Av nästan 100 startande blev resultatet:

Vinnaren gick i mål på 53.10. Jag kom på 18:e plats med 1.03.22 och Jerry kom på 44:e plats med 1.10.59.

/Erik