Vid 9-tiden i morse träffades jag, Jonas Olsson och Johan Wagner i Frölunda OL:s klubbstuga i Sisjön för att göra upp planerna för löprutten på dagens tävling. Tio prick gick starten och vi började mot sydost, tanken var att köra ett “varv” medurs under de 4 timmarna vi hade på oss. Vi gjorde alla lite missar med orienteringen de första 5 kontrollerna men som tur var kunde vi hyfsat snabbt korrigera och komma på rätt spår igen. Nere vi Kållered vände vi västerut och sprang mot Oxsjön. 
Efter en kollektiv kortslutning var vi på väg till en kontroll vi redan hade tagit men som tur var började hjärnorna att fungera igen och vi kunde fortsätta enligt planen. Vi genade över ett par mörka skogssjöisar, nog helt säkert att gå över även om det inte ser så ut. Jonas fick en liten svacka som botades snabbt med en banan, Johan fick kramp men kämpade på bra. Vi kom i mål på 3.52h och tog 1900 poäng. Totalt plats 5/9 i långa klassen. Helt okej med tanke på förutsättningarna då både jag och Jonas var lite förkylda. 
Det var en bra tävling med god mat efteråt. Pastasåsen med köttfärs i var i och för sig slut, den gick väl till de som inte orkade kämpa tiden ut utan gick in tidigt i mål. Nästa år får de införa en ny viktig regel: bara vegetarianer får avsluta i förtid.

Nu efteråt är man rätt urlakad, Johan skulle dock samla kraft för att lära ut eskimosvängar under kvällen. Tufft värre. 

/Erik

Förutom bristningen i vaden fick jag förra veckan problem med en nerv som låg i kläm i höften. Kanske berodde det på att jag gick lite snett för att skona vaden. Ont gjorde det i alla fall och jag var väldigt osäker på om jag skulle kunna tävla under söndagen. Sent lördag kväll tog jag en testtur på elljusspåret, det kändes såpass bra så att jag beslöt mig för att köra.
Det var rätt många som samlades på Herkulesgården igår morse. Bussen körde vid 9.30 mot de tre starterna för 5, 10 och 15 km. Starten för den långa banan gick vid Shellmacken Sandsjöbacka. Som vanligt när det är duktiga orienterare med går starten i ett rasande tempo. Det vara bara att hänga på så gott det gick. Det var ett par kilometrar till första kontrollen, nästan framme lyckades jag få mig ett par elstötar vid passage av ett fårstängsel.

På väg mot nästa kontroll kom jag ikapp Anders le Dous och snart var även traillöparen Henrik Junkell med i samma grupp. Vi höll sedan ihop större delen av loppet. Det är smidigt att kunna växeldra och hjälpas åt med orienteringen men man får också en falsk trygghetskänsla då man tror att de andra hela tiden har full koll på kartan. Kontrollerna låg inte direkt vid några vägkorsningar så vi fick kämpa oss genom kärr och snårskog. Några vadningar upp till halva låren genom kalla myrar kylde gott. När vi passerade Hills golfbana kände jag att jag druckit och ätit för lite så benen började mattas. Vi tog ett par kontroller runt Balltorp och sprang sedan under motorvägen. Här var det kartbyte och vätska. Lite sportdryck och några bitar saltgurka smakade betydligt bättre än man kan tro.

Det var sedan en lång seg stigning för att hitta upp till Bohusleden. Här tappade jag Anders och Henrik och fick avsluta själv. På väg mot sista kontrollen började jag få lite mer krafter igen men det var nästan för sent då. Dessutom gjorde jag ett dåligt vägval som jag förlorade tid på. Kom i mål på strax under 3h. Nöjd med att det blev av men inte riktigt nöjd med prestationen. Tyvärr kan jag inte skylla allt på skadorna utan det var mer dålig dagsform som avgjorde. Det är bara att konstatera att jag inte lyckats konservera sommarformen. Förkylningar har så klart stört träningen under hösten men jag har varit lite slarvig med långpassen också. Hur som helst var det en tuff och rolig tävling.
Vann gjorde Aaron Prince. En duktig Nya Zeeländare som kört med Lundhags i år och som även är med på tisdagsintervallerna ibland.

Nog dags att skaffa cykelhandskar nu. Slog upp ännu ett köttsår i handflatan efter ett fall på några stenar.

15km var lite vilseledande, skulle tippa på att jag sprang upp mot 25km.

/Erik

Mikael i full fart mot Mölnlycke.
 

Erik och Johan innan start.

Jerry och Mikael på väg mot Rådasjön

I lördags körde jag Femmans multisportrace med Mikael Larsson.  Det var första multisportracet för Mikael, dessutom opererade han knät i vintras och har inte haft möjlighet att träna fullt ut.  Så planen var att gå ut på första orienteringslöpningen mycket lugnt för att efter ett tag hitta ett maxtempo som funkade för Mikael.  Starten gick och vi körde enligt planen och lät oss inte ryckas med i det höga starttempot.  Efter ett par kontroller tyckte jag att det gick lite väl långsamt och i min iver att inte tappa för mycket på övriga lag gjorde jag ett galet vägval genom bushen som kostade tid istället.  Resten av orienteringslöpningen gick ok men Mikael fick jobba hårt i backarna så farten var inte så hög.

Vid växlingen såg vi att Johan brutit loppet och att Erik fortsatt ensam, det kändes lite tråkigt att inte ha dom att jaga.  Att jaga Erik som kör solo, nej jag tror inte det.

Vi tog det ganska lugnt vid växlingen till cykel och Mikael åt pannkakor innan vi drog iväg ner mot Hällesåker. Vi höll hyfsad fart i början men Mikael var lite seg i benen efter löpningen så vi kunde inte trycka på så mycket som planerat.  Det var på cyklingen vi skulle hämta hem lite tid var tanken, nu blev det inte riktigt så.  Dessutom fick Mikael problem med växlarna som hoppade som dom ville och inte som Mikael ville.  Väl nere vid Hällesåker fick vi lägga ifrån oss cyklarna och ta oss upp på ett litet berg till en grotta som jag skulle ta mig igenom.  Grottan var trång och ringlade sig brant neråt, det gick inte att vända sig mer än på ett par ställen, så det var lite bökigt att tråckla igenom 1,89m Jerry men det gick.

På cyklingen upp mot Mölnlycke gick det inte fort, Mikael var trött och hans växlar spökade mer och mer.  När underlaget byttes från grus/asfalt till lerig skogsstig visade sig Mikael vara en mycket kompetent offroad-cycklist.  Han behärskade underlaget som jag själv hade stora problem med perfekt.

När vi växlat till kanot satt den första kontrollen uppe på en bro som Mikael fick springa upp till för att sedan fira ner sig i ett rep till kanoten, det hela gick snabbt och utan att någon av oss behövde ta ett ofrivilligt dopp.  Sen var det bara att paddla på som vildar över sjön.  Mikael drabbades av kramp i båda benen, inte så mycket att göra när man sitter i en kanot.  Femtio meter från mål lyckades vi gå på grund och fick dra kanoten tio meter 🙂

Jag tror att Mikael var rätt nöjd över att racet var över och att han inte vek ner sig när det var som jobbigast.  En kul tävling jag kör igen nästa år, men då får det bli med Erik så att Trailrunner West får visa var skåpet ska stå.

/Jerry

Idag gick Femmans multiportrace av stapeln i Mölnlycke med omnejd. Här kommer en liten rapport från Trailrunner West lag 2, som bestod av mig och Johan. Starten gick klockan 11 och ett stort antal lag sprang upp mot Wendelsbergsskogen. Banan var gafflad så det gällde att ha koll på vart man var på väg i den höga startfarten. Johan kände sig snabbt dålig och ganska snart började han att gå i uppförsbackarna. Vi körde i alla fall på och tog kontrollerna utan några problem. Inne vid växlingen gav Johan upp helt. Jag lät honom vila 5 minuter och dricka lite men det blev inte bättre så vi var tvingade att bryta tävlingen.

Vi hade dock bara varit ute i 32 minuter så för att i alla fall få ett ordentligt träningspass fortsatte jag själv utom tävlan fram till paddlingen som skulle varit näst intill omöjlig att köra själv. Först var det en orienteringsbana till. Den gick i samma område som första banan. Här körde jag på i ett hårt tempo och sprang om ett par lag som gått förbi i växlingen. Även denna tog 32 minuter och en växling senare var det dags för cyklingen. Jag körde en hybrid med crossdäck, på vägen ner mot Hällesåker var det mycket asfalt så här kunde jag dra ifrån ett stort antal lag med mountain bikes. Kontrollen där nere bestod av lite grottkrypning, det var trångt, mörkt och häftigt när man ålade och kröp fram i grotten under ca 5 minuter. Vägen åter till Mölnlycke var det lite mer terräng och där tappade jag lite, men det var nog inte bara för cykelns skull utan också för att jag är rätt ovan att cykla på leriga och steniga stigar. Jag gjorde en liten miss i orienteringen på slutet men körde i mål med bra fart och hoppade således över paddlingen. Även om jag hade paddlat hade jag inte blivit godkänd då hela laget måste fullfölja.  

+ Grottkrypningen var spännande

+ Cyklingen som var ny för mig kändes bra, jag kunde ofta ligga och pressa på högsta växeln men behöver så klart träna lite på stigkörning.

+ De första orienteringarna var rätt kuperade så här sprang jag väldigt bra mot de andra lagen.

– Idag var skillnaden mellan mig och Johan för stor och då blir det inte roligt för någon. Det är kanske både en bra och en dålig sida men jag är en extrem tävlingsmänniska och då är det svårt att hålla igen. Just idag mådde Johan så dåligt så det hade nog inte räckt med lägre fart. Han får komma igen nästa år.

Jerry skriver nog en rapport om hur det gick för honom och Mikael.

/Erik

(Länkad från Icebug24.com, foto Anders Lidman)

24 timmar är rätt lång tid så vi hade lätt kunnat skriva en hel bok om detta men här kommer i stället ett försök till en kortare sammanfattning.
Torsdag morgon möttes vi på Arlanda för hinna med dagens enda plan till Hemavan. (Det var inte så svårt att se vilka andra på planet som också skulle tävla.) Efter incheckning på vandrarhemmet åt vi lunch och lånade sedan cyklar för lite proviantering på ICA. Efter middagen var det dags att lägga upp taktiken för loppet. Området var större än i fjol men samtidigt var vädret betydligt bättre och det var inte alls lika blött. Efterhand utkristalliserade sig en ambitiös men ändå rimlig plan. Vi räknade baklänges tidsmässigt och uppskattade när vi skulle behöva passera nattlägret för att vår plan skulle hålla. Vi fikade på kvällen och somnade sedan i okej tid.

Fredagen startade med en rejäl frukost där det inte sparades med någonting. Sedan packade vi lite och tog det lugnt på förmiddagen. Efter lunch och informationsmöte bytte vi om och satte oss på bussen till startplatsen. Efter en kort resa var vi framme vid en vacker bäck där äventyret snart skulle börja. Exakt klockan 14.00 gick starten, topplagen körde på bra tillsammans med de få lag som orkade kämpa om spurtpriset. Första stigen var rätt smal och det var svårt att springa om så vi fick ligga på lågfart ett tag här i mitten på lämmeltåget. Efter att vi och några andra lag tappat stigen började det splittra upp sig lite. Vi hittade dock stigen först och blev helt plötsligt själva fram till första kontrollen. Efter denna var det lång stigning upp till de nästa kontrollerna. Vi såg nu tätklungan längre upp på berget och sprang/gick förbi några lag på vägen upp. Efter toppen begav vi oss norrut, vi hade bestämt att ta de svåraste kontrollerna på Artfjället och hade valt ut några andra på vägen dit. Här sprang vi på enligt plan och jobbade oss norrut. Efter drygt 5 timmar var vi framme vid kontrollen allra längst bort. Härifrån skulle vi jobba oss tillbaka till nattlägret för att sedan gå över till Storfjället. Vi körde nästan enligt tidsplanen hela kvällen men under natten gick det alldeles för långsamt. En kombination av dåligt näringsintag, svår terräng och natttrötthet medfarde groteska kilometertider. När vi väl kom fram till nattlägret framåt småtimmarna åt vi lite soppa och värmde en frystorkad pastarätt. Vi stannade ungefär 20 minuter och fortsatte sedan mot Storfjället.

Under natten hade batteriet på min Suunto lagt av. Till råga på allt hade mode-knappen på Jerrys klocka lagt av veckan innan så nu stod vi plötsligt utan höjdmätare. Ett stort handikapp när det gäller bergslöpning. Hur som helst, med mat i magen gick det nu fortare och vi var snart uppe på kalfjället igen. Här plåstrade vi om fötterna och började en lång stigning upp mot ännu en toppkontroll. På väg ned från denna omringades vi plötsligt av några hundra renar som ställde upp sig i en lång mur just där vi skulle springa. Vi sprang rakt mot dem och till vår lycka tog inte rentjurarna upp kampen om reviret utan flyttade snällt på sig. Här fick vi på grund av tidsbrist avvika från planen och istället sikta på en lite kortare avslutning. Vi tog 2 kontroller söderut där vi missade lite tid pga saknaden av höjdmätare. Efter lilla Murtsertoppen var det en lång nedförsbacke tillbaka till Hemavan. Här fick Jerry till rekordfart och Erik stapplade efter med ömma fötter.

Ovanför Hemavan fanns 3 kontroller som vi tänkte avsluta med. Det såg kort ut på kartan men det kändes som om vi aldrig kom fram. Till slut kom vi i alla fall upp till vindskyddet ovanför slalombackarna och kunde jogga ned mot målet. Den sista biten försökte Erik ta rygg på de som spurtade mot mål i korta tvådagarsklassen. Nu var det Jerrys tur att kämpande hänga på i tempot. Med tiden 23.26 och 36 poäng kom vi 8:a. Uppskattningsvis blev det över 10 mil och 4-5 tusen höjdmeter.

+ Att få springa i sådan fantastisk natur i så fint väder

+ Kropparna höll. Vid målgång hade vi såklart ont i fötter och knän men vi kunde avluta springandes. Viktigt psykologiskt. Nu har vi flyttat fram gränsen för vad vi tål och ännu längre lopp känns inte längre orimligt.

+ Topp tio med ett tuffare startfält än i fjol. Hade vi haft samma avstånd upp till segrarna i fjol så hade vi kommit 3:a.

+ Ännu mer värdefull tävlingsrutin som man inte kan träna sig till.

+ Fjällvattnet är otroligt gott. Att dricka direkt ur bäckarna känns helrätt. Synd att det inte är möjligt i södra Sverige.

– Suunto-klockor är kanonbra men de får gärna varna för dåligt batteri lite tidigare.

– Måste variera näringsintaget mer. Man tröttnar på bars efter 4-5 timmar.

– Vissa partier hade det nog varit lättare att gå högre upp och springa på kammen än att skråa.

/Erik och Jerry

Nu är vi hemma igen efter en stark åttonde plats i Icebug24.

Rapport och bilder kommer senare. Håll ut.

/Erik

(Bilden är länkad från Helsingborgs Dagblad. Killen i rött bröt senare. Nu vet även han att man inte skall försöka hänga på Trailrunner West om man inte är extremt vältränad.)

Under fredagseftermiddagen gav vi oss iväg för ännu en holmgång med de branta sluttningarna i Kullaberg. Efter lite proviantering i Höganäs kom vi fram till campingen i Mölle. Kvällen ägnades åt middag och några kassa filmer, sedan packade vi det sista och gick och lade oss. Innan 06.00 var vi uppe för en kolhydratrik frukost. Johan kände sig inte i form utan beslöt sig för att byta till motionsklassen som började vid 11-tiden. Jag och Jerry blandade sportdryck och var på plats nere vid hamnen i Mölle kvart över sju. Efter registrering och fotpreparering var det dags för en kort bussfärd till båtstarten. Denna var i år flyttad till Arild och dessutom genomfördes den med en snabb RIB-båt. Det var svårt att hålla leendet borta när man susade fram i upp emot 50 knop längs med kusten.
Efter den sedvanliga simturen började banan med en 45-50 graders backe som tog nästan en kvart att forcera. Efter det kom en gaffling som utgick från Håkull (Kullabergs högsta punkt), denna bestod av tre slingor och gick bra för oss förutom någon småmiss. Efter det fortsatte banan västerut mot fyren där det fanns sportdryck att fylla på. Härifrån utgick två små bonusslingor för att grilla oss lite extra i solen. Vi hade fortsatt flyt, hindrades bara av en grupp tyska turister i en backe men vi kastade oss förbi dem och fick några undrande blickar efter oss. En kontroll låg på en liten ö så här fick vi ett svalkande dopp igen.  Vägen tillbaka från fyren till mål var betydligt längre än den brukar vara, vi skulle ta oss ända till Nimis/Arx med ett par toppbesök på vägen. Här gjorde vi lite större missar på orienteringen och kanske något dåligt vägval men det kändes ändå bra.

Vid en kontroll var det prickskytte med slangbella. Tre försök att träffa ett mål och missade man alla fick man springa en liten extraslinga. Vi missade såklart så vi förlorade några minuter här. Det kändes väl inte riktigt som det här momentet passade in i LMT, för mycket slump och för långt ifrån tävlingsandan. Nåväl, efter detta var jag rätt seg och vi joggade vidare. Hittills under loppet hade det varit gassande sol men nu slog det plötsligt om och ett åskoväder drog in med tungt regn och närgångna blixtar. Det kändes inte helt smart att springa upp på Kullabergs högsta punkt i det här läget men det var inte mycket att välja på. Vi sprang nu mest på stigar och chansade inte med några genvägar i terrängen. Av erfarenhet vet vi att man inte är en knivskarp orienterare efter 5-6 timmars löpning. När det var ett par kontroller kvar till mål fick vi nya krafter och spurtade bra på sista partiet. Vi stannade inte så länge i målområdet utan begav oss tillbaka till campingen för att invänta den goda grillbuffén. 

När den officiella resultlistan väl kom fram såg vi att vi kommit på åttonde plats. Riktigt skönt att äntligen få till en topp-tio-placering.  Totalt tog det 6 timmar och 31 minuter. För oss blev det 2300 höjdmeter.  

Vi gjorde inga stora missar i år men lägger man ihop småmissarna så blir det så klart en del tid att ta av. Kan man dessutom öka farten en aning till nästa år så gör det mycket på ett sådant här långt lopp. Ett fel jag själv gjorde var att ta med för mycket vätska. Jag rörde aldrig extraflaskorna, alltså sprang jag med 660g extra hela loppet. Lite onödigt men bra träning inför Icebug24.

Här finns lite mer att läsa om loppet: 
http://hd.se/skane/2008/07/13/med-kullaberg-i-kroppen/ Några fel har dock smygit sig in i artikeln, Per menar minst 2100 höjdmeter och det fanns en vätskekontroll utmed banan.

Johan joggade runt sin bana och fick lite orienteringsträning, roligt och välbehövligt tyckte han.

Totalt sett är vi riktigt nöjda. Nu skall vi försöka toppa formen de närmaste veckorna för att prestera bra på Icebug24 i Hemavan.

/Erik

Trailrunner West visade åter prov på fingertoppskänsla när vi valde den längsta klassen i dagens ultralånga klubbmästerskap i orientering som Alehof arrangerade. Vi bussades i dimman ut till en hemlig startplats där vi fick vänta en stund innan kartorna delades ut. Efter tio minuters springande passerade vi en snöslaskig myr, det kalla vattnet fick fötterna att domna bort men det gick att springa tillbaka känseln igen. Kontrollerna i sig var inte svåra men vägvalen var stundtals rätt knepiga, ibland kändes det som om de flesta stigarna gick vinkelrätt mot den tänkta färdriktningen. Höstens extremt dåliga träningsmängd började ta ut sin rätt efter ungefär halva banan, inte ens de goda bullarna vid vätskekontrollerna kunde ge nog energi. Det var länge sedan jag kände mig så svag i backarna, men orienteringsmässigt gick det okej även om vi behöver få bättre flyt på det. Frågan är om det räcker med att öka rutinen som vi nu gör eller om man skall börja köra speciella orienteringsövningar för att få till en bra kartläsning i hög fart. På slutet blev det en del asfalt och det var bra stumma steg. Vi gick i mål på 3.27 men slog ända tre personer! (En långsammare, en som stämplade fel och en som gav upp.) Det är inte vem som helst som ställer upp i sådana här tävlingar så vi låter oss inte knäckas av detta utan ser det som ett rejält pass med mycket orienteringsträning. En sak som vi absolut måste sluta med är att jämföra med vanliga kilometertider under löpning, finns absolut ingen mening med det då 10 minuter per kilometer kan vara riktigt bra i svår terräng. Efter målgång blev det dusch innan Alehof bjöd på soppa och macka.

/Erik

I lördags gick det 40:e Finalloppet i Skatås, Trailrunner West skulle egentligen ha mönstrat minst två deltagare men pga förkylningar, nyfödda barn m.m. höll det på att bli noll deltagare. På fredagen ringde jag till Mikael Larsson, en erfaren långdistanslöpare från Landvetter med flera marathon i bagaget. Han skulle springa den långa slingan 18.8 km och det var den spark i baken jag behövde för att på lördagen sätta mig i bilen och åka till Skatås, promenera ner till efteranmälningen och anmäla mig till den långa 18,8 km slingan. Vädret var perfekt med solsken och elva plusgrader, deltagarantalet måste ha varit rekord för Finalloppet. Vi hade bestämt oss för att ta det lugnt i början för att ha krafter kvar till en snabb avslutning. Den första kilometern efter starten blev det mycket trångt som resulterade i nästan gångtempo. Efter en stund spred fältet ut sig och det gick att ta ut löpstegen helt. Vi sprang tillsamans i åtta kilometer sedan ökade jag farten lite och Mikael hängde inte på. När jag vek upp på stigen efter Lilla Delsjön var det ganska trångt igen, jag hamnade i ett litet tåg som tuffade fram på den smala stigen. Problemet var att tåget tuffade fram lite för långsamt och det var mycket svårt att hitta något bra ställe att springa om på. Efter några frusterande minuter fick jag chansen att rycka förbi och jag kunde ösa på igen. Den här sträckan mellan Lilla Delsjön och grusvägen mot Blacktjärn är riktigt kul med kuperad, smal och teknisk stig. På grusvägen tog jag rygg på en Solviking, jag planerade att hänga på honom till Blacktjärn och sedan öka tempot dom sista kilometrarna, men kroppen ville inte riktigt vara med på noterna. Jag fick fokusera på att försöka hålla det tempot jag hade, att öka var inte på tal. Jag passerade mållinjen på 1tim och 42 min, inget rekord precis men det var ett fantastiskt trevligt lopp med kalasväder och en härlig stämning. Mikael kom in på 1tim och 46min.

Mikael Larsson, långdistanslegend från Landvetter strax före start.

/Jerry