Med SM i ultra trail passerandes 100 meter hemifrån fanns det inga ursäkter för att inte anmäla sig. 73 km där en rejäl bit av banan gick på mina träningsstigar. Aktivitus och Sandsjöbacka Trail låg bakom stigvalen så att det skulle bli tekniskt och kuperat utan några längre transportsträckor var väntat.

Vädret var fint när vi startade 08.00 på Valborgsmässoafton, första biten mot Öjersjö gick fort med fin draghjälp om man behövde. Vi fortsatte på kända stigar längs Vildmarksleden fram till Härkeshult och första stationen. Fick i mig lite sportdryck innan det var dags för en för mig ny sträckning ned mot östra Landvetter. Här korsade vi samhället via några kilometrar asfalt innan vi kom ut på småstigar igen. Jag och Jerry provsprang sträckan Landvetter-Herkules tidigare i vår så det var skönt att ha lite kolla på banan då markeringarna var bortplockade på några ställen. Fina men krävande stigar följde fram till station 2 vid Bolås där mer energi fylldes på.

Nu kom en lång sträcka fram till nästa station där hastigheten sänktes efterhand då benen förjade tröttna. På sista biten fram mot Herkules kan jag varenda sten men jag hade föga nytta av detta då farten var för låg. Vid stationen fick jag bra support och extra energi från familjen som hejade på. Några stygga backar väntade och efter extrasvängen förbi Hobo hill fick jag sona för att jag slarvat med saltintaget under dagen. Benen började krampa men jag lyckades själv bryta det och sakta ta mig framåt. Det låg hela tiden på gränsen och vid en trappa längs Stora Delsjön kulminerade det men en krampattack jag aldrig tidigare upplevt. Som tur var fick jag hjälp av andra löpare med att häva krampen och blev dessutom bjuden på den saltaste salttablett jag någonsin smakat (tack för ovärderlig hjälp tjejer!). Efter denna incident fick jag förflytta mig med stor försiktighet med många pauser. En man som var ute på promenad längs sjöarna undrade nog vad jag höll på med när han passerade mig för 4:e gången. Många sprang om mig men nu handlade det bara om att komma i mål. Jag vet inte om det var salttabletten som började verka men när jag hörde speakern kunde jag i alla fall jogga sakta in mot mål utan att krampa. Riktigt skönt att stänga av klockan och sätta sig ned lite!

+ Mycket fin bana, men också brutalt krävande då det var väldigt få ställen man kunde få lite flyt i löpningen.

+ Bra arrangerat med support och banmarkering.

+ Kul att träffa bekanta löpare man inte sett på länge.

+ Trots avslutningen en riktigt bra genomkörare.

– Amatörmässigt att underskatta värmen och inte ha med några egna salttabletter. En dyrköpt läxa minst sagt.

– Tråkigt att inte kunna hålla ihop hela loppet så här på hemmaplan och allt.

/Erik

Efter långt reseuppehåll p g a covid var det åter igen dags för tävling i riktiga berg. Denna gång med start och mål i Vielha i Pyrenéerna dit jag, Johan och Jerry kom under onsdag kväll. Väskorna var försenade så det blev en nervös väntan innan all utrustning kom på plats ett dygn efter oss.

Det var premiär för Val d’Aran by UTMB med flera olika distanser där vi var med på den längsta, som visade sig vara betydligt längre än de utlovade 162 kilometrarna.

Första delen under kvällen gav fin kamlöpning med utsikt mot snöklädda toppar men också tvärbranta nedförsbackar som slet styggt på tår och fotsulor. Under natten följdes gränsen mot Frankrike och jag kom ned till första stora basen innan gryningen. Lite dalgångslöpning följdes av en uppgång i nästa massiv. Det var 25-30 grader och ovanför trädgränsen blev man konstant grillad. Det var ett par långa etapper här men också de som jag tyckte var mest intressanta då området haft många aktiva gruvor. Man såg mängder med gamla ruiner, rester av linbanor och malmbanor långt uppe i bergen. Med all säkerhet en tuff arbetsmiljö när det begav sig.

Sedan var det fina stigar ned mot Montgarri, väldigt pitoretskt och vackert som de finaste alpdalarna. Det började bli tungt nu då jag var låg på både vätska och salt. Att äta och dricka mer är inte alltid lätt då aptiten sällan harmoniserar med behoven under ett lopp. Jag fick besked om att Jerry brutit och att Johan körde på en bit bakom. Jag tog mig till Beret där min dropbag fanns. Jag sov lite här för att undvika dippar under den kommande natten. Här fanns stora alpina anläggningar och på väg ned mot nästa dal såg man ett flertal flådiga skidresorter. Kvällen gick åt till att ta sig upp i nästa massiv som var det sista innan målgång. Natten tillbringades uppe i Circo de Colomers, ett stort stenlandskap med massvis av små sjöar. Säkert ett jättefräckt ställe för de som passerade i dagsljus men för oss som var lite långammare blev detta banans värsta parti. Här fick man gå/klättra i ett oändligt stenblockshav där man bara hade fokus på nästa markering och inte såg någon ände på det. Allt var så enformigt så jag trodde ibland att jag gått fel och loopade runt på samma ställe. Morgonen kom och jag hade till slut kommit ned till sista stora stationen. Nu var det två kammar kvar att passera så det fanns hopp om målgång. Solen stekte på igen så jag försökte dricka mycket på stoppen och även ta korta power naps ibland. Jag försökte se om det var värt att vänta in Johan men hade inget mobilnät här så jag fortsatte framåt.

Sista nedgången var på 1100 höjdmeter och med tanke på hur ont det gjorde i ben och fötter vid brant nedgång var det inget jag såg fram emot. Släppte ändå på lite mer nu då loppet snart var över. Helt plötsligt var jag vid utkanten av Vielha och kunde köra en liten spurt in i mål. Jerry mötte upp och jag kunde äntligen ringa i målgångsklockan. Jag satt i skuggan och vilade tills Johan kom i mål. Det blev dusch och ett halvhjärtat försök att äta innan vi vilade på hotellet. Jerry var nog mest intresserad av EM-finalen, Johan och jag slumrade mest.

Efterhand under natten/morgonen fick vi alla mer eller mindre allvarliga magproblem, det visade sig senare att en grupp av deltagarna hade blivit matförgiftade vid mellersta delen av loppet. För mig blev det sex dagar av problem med många kilos viktnedgång. En betydligt tuffare match än själva loppet men nu är jag på väg tillbaka igen.

• Med noggrann gps-mätning fick jag ca 172 km. En extra mil som bonus.
• Om man jämför med andra bergslopp var det betydligt mindre och svårare stigar, ibland till och med i obanad terräng. Många backar var också branta på en nivå man inte ser så ofta på alptävlingarna.
• Hettan var inte nådig, inte så vanligt att det är så varmt även på hög höjd.
• Bra utbud/service på stationerna. Stationen vid målgång var inställd p g a covid-restriktioner men något mer än frukt/vatten kunde de gärna ha fixat att äta/dricka. Förhoppningsvis bättre i nästa upplaga.
• Fina, rejäla berg och ett betydligt bättre prisläge än i alperna. Väl värt ett besök!

/Erik

På lördagen deltog jag i årets andra tävling, Seven Seven Ultra i Borås. Den första tävlingen var 55-kilometersklassen på Sandsjöbacka i januari så det har varit en mycket lång period med bara träning. På Sandsjöbacka hade jag ingen energi i kroppen och fick aldrig något flyt i löpningen. Förhoppningen inför Borås var en bättre känsla i kroppen men upplägget på tävlingen var helt nytt för mig. Jag vet ungefär vilken ansträngningsnivå jag vill ligga på under en 7- eller 49-kilometerstävling men nu var det 7 x 7km med start varje hel timme vilket gav en paus mellan varje sträcka. Hur snabbt skall man springa då och hur mycket återhämtning ger pauserna? Konceptet liknar Backyard Ultra till viss del men två saker gör att det blir en helt annan sak; antalet varv var satt till sju så alla visste exakt hur långt de skulle springa, dessutom var tiden på varje varv viktig då man fick poäng baserat på differensen till varvsegraren. En extra tvist var att poängen man fick ökade för varje varv.

Jag gick ut på första varvet utan några tankar på placering och poäng, ville bara lära känna banan och hitta rätt. De första kilometrarna innehöll två stigpartier som var rätt tekniska, de tog energi och drog ned farten rejält men sen var det mestadels fin löpning på kuperade grusvägar. Snittet låg på ungefär 5 min/km och jag lyckades hålla varvtiderna på en oväntat jämn nivå. Då varven var lite kortare än 7km fick jag mer än 25 minuters paus innan nästa start. Magen var inte i balans under loppet men annars hade jag inte några egentliga svackor förutom små krampkänningar när jag startade de sista varven. Då de som sprang första varven snabbt mattades av och fick sämre och sämre varvtider kunde jag klättra efter hand. Sista varvet fick jag min bästa varvsplacering som trea men totalt räckte det till en femte plats. Några varv till hade inte gjort något. 🙂

• Proffsigt ordnad tävling med bra energiutbud och service.
• Mycket bra DJ som spelade skön musik i pauserna.
• Att kunna äta och dricka utan stress var en ny upplevelse.
• Tävlingen startade i regn, precis som det skall vara i Borås.
• Konstigt att starta och gå i mål sju gånger på en dag!
• Ultrabakgrund var nog bra för mig men för att komma bättre hade jag nog behövt mer hård medeldistansträning innan loppet.

Ett roligt men svårbemästrat koncept är sammanfattningen.

Resultat

/Erik

Sommarens andra lopp var Eiger Ultra på 101km. Att få en startplats här är nästan svårare än att genomföra själva tävlingen så att jag lyckades på första försöket var en vinst i sig. För första gången hade jag med mig familjen och min mamma till ett alplopp så det blev lite annorlunda jämfört med tidigare resor. Dagen innan start var vi och gick i Lauterbrunnen, en unik dal med dess lodräta bergssidor och massor av fina vattenfall. Registrering och pastaparty hanns också med och jag gick till sängs tidigt då starttiden var 04.00 på lördagen. Efter en nattlig frukost och en kort promenad till Grindelwalds centrum var jag redo att börja, det var varmt och stämningen var förväntansfull. Pannlampan behövdes uppför första berget och jag kunde ta av den en liten bit efter första stationen. Att se Eiger i soluppgången var mäktigt men det var bara början på alla fina vyer under loppet. Banan följde berget västerut och efter en lång brant nedförsbacke på asfaltsväg klättrade vi upp till stationen First som kantades av coola gångvägar hängandes längs bergssidorna. Det började bli riktigt varmt så jag försökte dricka mycket. Faulhorn på nära 2700m var banans högsta punkt och här uppe såg man ner mot de vackra, djupblåa sjöarna vid Interlaken. Några kilometer efter toppen låg en elak sten och väntade mitt på stigen. Jag föll, lyckades klara benen men slog upp ett jack i högertummen. Tänkte först bara springa vidare men staven blev nedblodad och det droppade ner på låret så jag stannade och gjorde ett tillfälligt förband. Inte så lätt med bara vänsterhanden. Vid nästa stora station, Schwand, gjorde sjukvårdare rent såret och satte på ett riktigt förband som skulle hålla hela loppet. Familjen väntade redan vid Burglaeunen så jag försökte köra på ned till dalen så fort det gick men värmen tog hårt på krafterna. Väl framme kändes det nästan som om jag gick i mål när jag såg alla, men hälften av loppet var ju kvar. Nu fick jag för omväxlings skull uppleva lyxen av att ha support, jag satte mig och vilade medans de andra hämtade det jag ville ha och lite till. Det var svårt att äta men jag tvingade i mig lite grann i alla fall.

I skogarna upp mot Wengen kom krafterna tillbaka och jag hade en bra period. Efter Wengen var det brant upp till Männlichen där man åter kunde se Grindelwald igen. Nu hade vädret slagit om och det regnade en stund. En amerikan som jag käkade frukost med hade som mål att hinna med passagen under Eiger innan det blev mörkt och som jag låg till nu blev detta ett bra mål även för mig. Skymningen kom men jag hann förbi Eiger och en bit ner i dalen nära Grindelwald innan pannlampan behövdes igen. Musik från målområdet hördes men vi som sprang långa klassen hade en stigning kvar upp till Pfingstegg. Det var inte så många höjdmeter så snart var jag på väg tillbaka mot målet igen. Tog det lite för lungt här då jag trodde att sträckan var längre än den var. Jag gick i mål 23.18 på kvällen och fick återigen support från familjen. Ovanligt men roligt att få ett sådant mottagande. Jag såg tydligen sliten ut men det kändes ändå okej och jag kunde äta lite innan vi gick tillbaka till hotellet. När jag väl låg i sängen kunde jag se pärlband av pannlampor under Eiger och var rätt nöjd med att det inte var jag som hade några timmar kvar att springa.

Loppet kändes stabilt, jag chansade inte utan körde på säkerhet. Förutom passagen i Burglaeunen var det panormavyer hela tiden, absolut en av de finaste banorna jag sprungit.

/Erik

Hög tid att berätta lite om sommarens lopp. Först ut, Zugspitz Ultra som gick i mitten av juni. Jag hade problem med höften under våren men trots tuff naprapatbehandling veckorna innan loppet kunde jag knappt springa när det var en vecka kvar. Höften smärtade fortfarande och dessutom måste någon nerv ha blivit irriterad av själva behandlingen. Jag beslöt mig för att vila helt inför tävlingen och hoppas på det bästa. Jag kom ned till Grainau på fredagen och hämtade nummerlapp m.m. Det var väldigt varmt men ordentliga åskväder väntade på lördag eftermiddag så det beslöts att både Ultratrail och Supertrail XL skulle strykas. Vi fick alla byta ned oss till Supertrail istället som är 64 km. Nu blev det ingen runda runt hela Zugspitztoppen utan vi skulle bussas till Leutasch i Österrike tidigt på lördagmorgonen. Jag misslyckades med frukostfixningen så det blev bara en energibar i bussen på väg till starten men det kändes ändå okej. Vädret var strålande så en varm dag väntade. Tävlingen startade och jag gladde mig åt att höften höll trots att det kändes en del. Det började direkt med en hög passage med massor av snö, inga problem uppför men nedför blev det mycket pararerande i den isiga snön. Halkade man blev det en rejäl åktur på ändan.

Nere i dalen igen kom banans enda flacka parti ned mot Mittelwald. Ingen hög fart i värmen men jag kunde ändå springa på hela biten här. Nästa etapp innehöll inga stora stigningar men det var sällan platt och solen stekte på bra, ett par av de andra löparna unnade sig ett dopp i en bergssjö men jag ville hellre mot målet. Till slut kom jag fram till sista berget och började vandra uppåt. Solen gick i moln och hettan ersattes av kyligare luft och lite regn som svalkade gott. Åskan hördes i fjärran. Lite snö på sista klättringen och sedan var det en lång backe ned mot dalen. Jag hade rätt bra fart nedför men blev ändå omsprungen av några stycken som såg tröttare ut än jag var. Med två km platt löpning in mot målet ökade jag takten rejält och kunde springa om rätt många innan jag gick i mål på 10.25. Med tanke på den dåliga uppladdningen och i princip obefintlig backträning inför detta lopp var det klart godkänd. Området var fint och arrangemanget bra, jag kan mycket väl tänka mig att komma tillbaka för att köra hela varvet någon gång.

/Erik

För en vecka sedan sprang jag Borås Ultra Marathon (88 km) som nu arrangeras av SOK Knallen. Med Zugspitz Ultra bara några veckor bort var meningen inte att tävla utan bara att få en rejäl genomkörare. Efter att ha snackat med de “usual suspects” vid Skatås där starten gick bar det av mot Borås via Hindås. Vildmarksleden till Hindås kan jag bäst och här flöt det på utan några större problem. Vid Hindås efter knappt 4h blev det en kort paus innan Sjuhäradsleden tog vid. Lite förvirring här då gps-filen inte riktigt stämde med kartan, dock blev det än värre 6 km därifrån då jag missade en skarp sväng upp i skogen. Fick 2 km bonuslöpning innan jag var på spåret igen men klarade resten utan fel. En del långa partier följde och det gick bitvis lite trögt. Som vanligt väldigt fint vid Viaredssjön, de stigarna är värda ett besök. Vid Nordtorp blev jag pålurad att det bara vara 15 km kvar. 20 är närmare sanningen och man skall över ett par åsar innan man är framme. Skönt att gå i mål efter ett gott dagsverke på ca 10h. Jag har under våren haft en känning i ryggslutet/bäckenet och det har varit svårt att hålla ett helt avslappnat och naturligt löpsteg. Detta hämmade lite under loppet och efteråt var det rejält stelt. Det visade sig att muskeln piriformis är hyperaktiv och spänd så höften dras snett. För att att kunna tävla kör jag nu intensiv behandling av muskeln med elterapi och djupmassage (ej att förväxla med behaglig spamassage) ett par gånger i veckan så får jag hoppas att det släpper. Då jag inte alls kunnat backträna som önskat sänker jag ambitionerna för Zugspitz och blir jätteglad om jag bara kan starta och fullfölja loppet.

/Erik

Ännu en USA-resa med jobbet, ännu lite löpning. Denna gången var det Las Vegas. Förra gången jag var där blev det en egen 5-timmars tur i öknen och bergen. Nu sökte jag efter tävlingar i området men det fanns inga trailvarianter som passade så jag anmälde mig till Lake Mead Marathon istället. Denna tävling går vanligtvis vid just Lake Mead nära Hoover Dam men p g a den tillfälliga lockouten i den amerikanska offentligheten flyttades loppet i år till Henderson några mil utanför Las Vegas. Jag tog en taxi dit på söndag morgon, rätt trött efter flygresan dagen före och bara några timmars sömn på natten. Det var strax över nollan på termometern och inte alls skönt att ta av sig överdragskläderna innan start, jag stod och huttrade samtidigt som jag gäspade. Fyra olika klasser fanns där min marathon-klass var den längsta. Starttiderna var utspridda men då det var en bana med ett flertal vändpunkter mötte man ofta de andra löpararna. På kartan såg det rätt platt ut men det visade sig snart att det i princip inte fanns ett enda plant parti. Inga branta backar men kilometerlånga sträckor med svag lutning. Jag hängde på en löpare från Texas som stack iväg direkt i starten. Efter en halvtimme var det min tur att dra och jag fick en liten lucka. Det var sedan några vändingar fram och tillbaka innan jag kom in till varvning i målområdet. Tiden var 1.31 och jag hade några minuters lucka nu. Andra varvet var tuffare, de långa stigningarna tog nu ut sin rätt och mina lår är inte alls vana med så mycket asfaltslöpning. Är man trött i benen är det svårare att ta igen nedför det man tappar uppför. Jag sprang hur som helst kontrollerat och gick i mål som segrare på 3.10. Visserligen ett litet lokalt lopp men en trevlig start på vistelsen! Själva bansträckningen med alla vändningarna var kanske inte jättekul men man hade hela tiden fantastika vyer att titta på. Låren var stumma resten av dagen och när jag på kvällen skulle skynda över ett övergångsställe fick jag nog en liten bristning i baksida lår, tråkigt men det är på bättringsvägen.

/Erik

I år var det dags för ett nytt försök på UTMB efter några års uppehåll där jag kört andra tävlingar runt om i alperna. I början på sommaren kändes formen bra, det var lätt uppför och vanliga löpturer var knappt ansträngande. En förkylning i mitten på sommaren tog effektivt bort piggheten i kroppen och energin hann tyvärr aldrig komma tillbaka innan tävlingen. Dessutom har jag dragits med en ljumskkänning som hindrat mig från att köra den styrketräning som jag hade tänkt under sommaren. Tråkigt och frustrerande men ändå inget som hindrade en start. Jag kom ned till Chamonix på onsdagen och förutom byte av huvudsponsor för tävlingen var det mesta sig likt sedan sist jag var här. Johan var redan på plats och Jerry hade på morgonen startat TDS. På torsdagen var det dags för registrering men jag fick först vänta in min väska med all utrustning som hade fastnat i Frankfurt på vägen ned. Det hade varit rätt dyrt/svårt att fixa allt nytt på plats så det var skönt att få väskan och kunna hämta ut nummerlappen. På eftermiddagen följde vi Jerry de sista kilometrarna in i mål. Med tanke på de olika skador han haft under året hade han inte den mest solida träningen bakom sig men han disponerade loppet perfekt och klarade det utan att pressa sönder kroppen på något sätt. Äntligen fick han en finisher-väst på sitt tredje försök här.

Fredagen innan start är rätt seg där man bara går och väntar. Fördrev tiden med lite sista-minuten köp av energi-gels och försökte även vila lite utan någon större framgång. Tävlingsledningen skickade ut sms om att det skulle bli väldigt kallt och att extrautrustningen för kallt väder var jätteviktig. Fick till slut tag på en funktionär som bekräftade att det inte var obligatoriskt att ha med sig denna. Bra för mig som inte ens behövde ta på mig den långärmade tröjan under tävlingen. Rätt lång tid innan 18.00 då starten går samlas det löpare vid startplatsen. Det regnade så jag försökte vänta på rummet så länge som möjligt men till slut såg jag från fönstret att det blev lite väl packat med folk. Jag gick ned och trängde mig in i massan men det var mycket svårt att avancera något, stod i sista tredjedelen av fältet och fick ta det väldigt lugnt när starten gick. Blev påhejad av Jerry efter 5 minuter och sedan skulle det dröja till målgången innan jag såg någon bekant igen. De första milen gick okej, regnjackan åkte av och på ett par gånger men någon riktig kyla var det inte tal om. Jag var rädd för att sträcka mig i ljumsken så planen var helt enkelt att inte ramla under loppet. 🙂 För att klara detta tog jag det väldigt försiktigt nedför när det var lösa stenar eller lera, speciellt i mörkret. Således tappade jag en del placeringar ned till Chapieux och Lac Combal. Nära Courmayeur kom gryningen så jag kunde öka farten lite. Pauserna hade hittills varit korta och effektiva och jag körde på rätt snabbt här också. Sedan utan besvär upp till Bertone där jag hade tänkt mig att solen skulle börja värma lite men tyvärr var det fortsatt mulet och rätt kyligt, jag fick faktiskt inte en enda sekund med sol under hela loppet. Jag kunde nu springa på hela vägen bort till Arnouva innan det var dags för den kalla passagen över Grand Col de Ferret.

Väl över i Schweiz är det en lång nedförsbacke ned till La Fouly, självklart några mindre stigningar längs vägen men ändå ett av de lättaste partierna. Resten av vägen ned i dalen gick bra men det var lite segt upp till Champex-Lac där jag tog draghjälp av några andra löpare. Regnet var kallt nu så jag förstår de som fastnade här en stund. Mitt nästa mål var att hinna till Trient innan mörkret kom men det gick inte då det var rätt långa partier över berget. Trient är en fin by med sin rosa kyrka men nu var det kallt och blåsigt här. Vägen upp på nästa berg var lite annorlunda än sist jag var här men det gick okej även om farten var låg. Fick åter igen ta det försiktigt nedför när vi kom in i Frankrike igen och närmade oss Vallorcine. Det var nu efter midnatt och jag hade varit ute i över 30 timmar. “Bara” två mil kvar men nu kom min största svacka på tävlingen. I vanliga fall brukar jag se små tecken på sömnbrist och kan vila en stund men på väg ut från stationen började tankarna att vandra iväg snabbt. Det var så snurriga saker så att det inte går att komma ihåg nu men återkommande var att jag på något sätt hade missat något och inte var 100% säker att jag var på rätt väg. Ni som har orienterat vet känslan när man tappar bort sig och ser tiden rusa iväg på klockan. Den näst sista etappen var omgjord efter en dödsolycka dagarna innan loppet och jag hade efter en titt på kartan lurat mig själv att den nya sträckan skulle vara mycket lättare. Detta stämde nog inte och jag hörde flera som förbannade sig över alla rötter och stenar som drog ned tempot. Trots min zombie-hjärna höll jag mig på något sätt på banan och tog mig till Flégère och ned mot Chamonix. Den sista biten går genom stan men det var nog först när jag passerade mållinjen som jag förstod att jag hade klarat det. 5.20 på morgonen är nog en av de sämsta tiderna att gå i mål på om man vill ha publik men efter någon minut kom Jerry ned och mötte mig. Skönt att kunna prata med någon även om jag just då fortfarande var lite grinig över mitt dåliga fokus över det sista berget. I efterhand såg jag att jag visserligen tappade en del tid men inte alls så mycket som det kändes som.
Ett par timmars sömn var välkommet och sedan blev det frukost när Johan kom i mål. Att han lyckades så bra är en riktig bedrift. Efter förra årets tuffa cellgiftsbehandling skulle ett vanligt marathon vara en prestation men han körde igenom UTMB som om ingenting hade hänt. Känns som ett lite hårdare “Fuck cancer” än ett plastarmband.

Nu några veckor senare är jag både nöjd och missnöjd. Med lite dålig form och en störande skada var det fullt godkänt men samtidigt finns det många timmar att kapa om man är hel och toppad. Nu får det dock bli ett par år med andra lopp, det finns så många fina berg att upptäcka och jag har bara sett en bråkdel.

Totalt blev det plats 347/2561 med 35.21h på 171km.

Tack till Jerry och Johan för sällskapet och till min familj som stöttade på hemmaplan.

/Erik

Foto: Jerry

Det har nu gått rätt många månader sedan jag i höstas deltog i den första upplagan av UTMR (Ultra Tour Monte Rosa) där man sprang hela sträckan runt berget utan etapper. Samma distans (170km) som UTMB men fler höjdmeter och framför allt på betydligt högre höjd. Jag var sjuk i början på augusti och kände aldrig att energin kom tillbaka innan tävlingen, även om jag kunde träna en del veckorna innan så blev det bara lugna och försiktiga pass. Vi kom ned på tisdag kväll och efter en övernattning i Zürich åkte jag tillsammans med Jerry och Johan mot Grächen nära Zermatt. Det var kul att se detta för mig nya område i Schweiz. Efter registrering och mat var det dags att packa och sova. Johan, som var i slutskedet på sin cellgiftsbehandling var där för rekreation och tyvärr fick även Jerry kasta in handduken p g a skador. Mycket tråkigt, sådana här äventyr är det alltid roligare att dela med vänner men förhoppningsvis är alla på banan i sommar för nya utmaningar. Starten gick på torsdag morgon kl 4 och vi skulle direkt upp till över 2600m. Med minimal anpassning till den höga höjden var det tufft och pulsen stack iväg flera gånger vilket tvingade mig till ett par minipauser. Det var rått och dimmigt så när jag passerade över världens längsta hängbro av stålwire så såg jag varken upp eller ned, synd men ändå spännande. Vädret lättade sedan och det var mycket fin löpning bort mot Zermatt och Matterhorns välbekanta profil. Stoppet i Zermatt var kort och det jag mest kommer ihåg var getingen som stack mig i läppen när jag inte ville dela med mig av sötsakerna.
Det var nu dags för tävlingen största utmaning med en passage på 3300m. I efterhand jobbigt men inte så utmanande då detta gjordes i fint väder mitt på dagen. Det var ett imponerande liftsystem där uppe bland de höga topparna och jag mötte till och med ett par stycken som testade lite alpin åkning. Det gick tyngre på kvällen och målet att hinna till Gressoney innan mörkret missade jag.
Här låg många och sov men jag kunde fortsätta efter en kort matpaus. På väg upp till 3000m slog vädret om rejält. Det började med åska inom en kilometers avstånd och sedan började det regna och blåsa kallt. Jag var redan över 2000m och då jag visste att det fanns en varm stuga på toppen beslöt jag mig för att fortsätta framåt och inte vända ner igen. Denna stigning blev det absolut tuffaste på hela tävlingen. Ovanför trädgränsen var man helt exponerad och det gick inte att få skydd någonstans. Iskallt regn blåste in överallt så händer och fötter började bli frusna. Som grädde på moset sjönk temperaturen under noll den sista biten. Jag kom upp samtidigt som några andra och vi stapplade alla in och satte oss skakandes av köld. Funktionärerna här var mycket hjälpsamma och fixade varm dryck m.m. Några hade varit här en stund och det trillade in ett par till medans jag satt där. De som var lite snabbare än oss hade passerat berget utan något oväder och de som var en bit efter stoppades en stund nere i dalen för att slippa det värsta. Jag satt lutad över ett bord och det tog en bra stund innan skakningarna slutade. Passade på att nicka till några minuter när jag ändå inte kunde lämna stugan. Efter över en timme hade jag fått upp värmen och kunde fortsätta ned för berget igen. Det var iskallt att gå ut men regnet hade slutat och jag visste att det skulle bli varmare för varje höjdmeter jag kom ner. Ett steg i taget.
Jag passerade nästa station och det följande passet bestod till stora delar av en stenblocksväg på berget. Rätt segt och enformigt men inte så svårt. Nu var det dags för den sista rejäla väggen, Monte Moro. Försökte äta så mycket jag kunde och bytte tröja innan jag jag mig i väg i rätt soligt väder. En ganska brant stigning och tyvärr blev det kall dimma och sedan regn på toppen så jag kunde tyvärr inte se den mäktiga statyn som finns där. Jag var mycket mer känslig för kylan nu efter nattens nedfrysning så det var tufft att hålla i de kalla stålvajrarna man hade till hjälp för att klättra över. Efter en brant nedstigning bar det av längs en damm, ett återkommande tema de senaste åren då jag passerat flera på Verbier-St Bernard och Grossglockner. Inget favoritparti men till slut var jag framme vid själva fördämningen och kunde börja löpa nedför. Kvällen närmade sig och det var en seg sträcka fram till Saas-Fee som var den sista stora stationen. Det var nästan helt tomt här så jag tog en kort paus innan sista kraftansträngningen. Tyvärr hade batteriet tagit slut på klockan så jag hade inte längre någon kolla på distans och höjd. I kombination med mörkrets infallande blev det ett problem. Sträckan längs berget var väldigt repetetiv och när man inte kunde se längre en pannlampans sken och inte hade någon hjälp av klockan kändes som om jag sprang i en oändlig loop. Trötthet förstärkte denna känsla men små nya detaljer i omgivningen då och då höll ändå hoppet uppe om att jag kom framåt. Stationen ovanför Grächen var oerhört välkommen, nu var det bara några kilometrar nedför kvar. Jerry och Johan var uppe och hejade på in i mål.
Efter lite välbehövlig sömn kunde vi under lördagen välkomna Zoltan i mål på etapploppet och sedan äta lite tävlingsmiddag i det kalla vädret. På vägen hem på söndagen blev jag mer och mer hostig och väl hemma tvingades jag till över två veckors vila innan jag kände mig helt frisk igen.

Sådana här fina får fanns det på slutet. I mörkret reflekterade ögonen ljuset från pannlampan så att de såg stora och vita ut. Det kändes som om jag var med i Fåret Shaun. Foto: Jerry

+ Oj, vilken fin bana! Och då missade jag ändå den sista fina biten på grund av mörkret.
+ Trots att jag inte var i form kändes det som om jag kunde köra på rutin och genomföra loppet. Bra med tanke på vilket tufft och långt lopp det ändå var. 🙂
+ Bra och engagerad support. Det blir alltid mycket bättre när det inte är så många löpare.

– Slut på experiment med klockan. Nu kör jag sämsta GPS-precisionen framöver, bättre dålig hjälp än ingen hjälp alls.
– Med facit i hand skulle jag haft med mig tjockare regnjacka och varmare handskar.
– Att Jerry och Johan inte kunde starta.

/Erik

Den andra helgen i juni var det äntligen dags för tävling igen. Då det inte ens blivit några kortare tävlingar på hemmaplan var det över ett halvår sedan jag stod på startlinjen sist.
Start och mål var i Tesserete, en liten by utanför Lugano i södra Schweiz. Jag reste dit under fredagen men med bara några timmars sömn under natten och en varm lång resdag med huvudvärk var jag rätt sliten redan vid ankomsten.
Starten var vid midnatt så jag försökte bara ta det lugnt och äta lite innan det var dags, även om jag var rejält trött var jag inte sjuk eller skadad vilket är huvudsaken.

Cirka 200 löpare startade i den långa klassen (113km) och vi kom iväg på planerad tid.
Jag började rätt lugnt men försökte ändå att springa i de lätta backarna. Det var varmt redan nu och värre skulle det bli under lördagen med en prognos på 27 grader i skuggan. Jag försökte dricka och ta salttabletter men det är nästan omöjligt att hålla jämn vätskebalans under sådana omständigheter. Förmiddagen kom och det flöt på rätt bra med ca 2h per mil. Vi passerade ett militärt övningsområde och närmade oss halva sträckan. Vi den nästföljande stationen skulle våra drop bags finnas och jag tror att alla fanns utom min. Letade en bra stund utan att hitta den så det var bara att acceptera läget. Jag kunde inte byta några kläder eller fylla på med min energi men som tur var lyckades jag låna lite solkräm av andra löpare, ett måste i den brännande solen. En stund efter detta stopp kom vi in på 54 kilometersbanan som var permanent uppmärkt, lite ovant efter att sprungit längs flaggor den första biten. Vi skulle nu upp på högsta toppen och värmen var extrem, så fort man kom i lä kändes det som om man stod i en torrbastu och andades. Förutom de vanliga stoppen fick jag också fylla på vatten i olika källor. På väg ut från nästa station lyckades jag greppa fel stavar och gick uppför med dessa ett tag innan jag insåg mitt misstag. Bara att vända ner igen men som tur var kom stavarnas ägare med mina stavar efter ett tag, missade bara 8 minuter men lite viktig energi. Det var segt att ta sig över toppen och huvudet började bli rejält sömntrött. De sista tre milen innehöll många mindre stigningar, något som ser lätt ut på höjdprofilen men sällan är det i verkligheten. Nära mål tappade jag markeringen och irrade runt lite innan en annan grupp löpare kom så att vi tillsammans kunde komma på rätt spår igen. Efter lite upp och ner genom småbyar kom jag äntligen i mål sent på natten. Mycket långsammare än tänkt men 50% bröt tävlingen så jag får vara nöjd ändå.

+ Fin bana med gröna berg och palmer i dalarna.
+ Nu har jag tävlat i alla de fyra språkområdena i Schweiz.
+ Träffade på svenska Oskar och Freya som försvarade de svenska färgerna bättre än mig.
+ Scenic Trail växer mycket och trots några missar var det ett bra arrangemang med hjälpsamma funktionärer.
+ Rätt enkelt att ta sig dit och med sovplats i gympasal är detta en tävling som kan genomföras med liten budget.
+ Bra och välfylld goodie bag.
+ Första deltagandet i ett Skyrunner-lopp.

– Fel gps-läge på klockan gav urdålig distansangivelse
– Dåligt med mat för oss som kom i mål sent.
– Missade den fina utsikten över Luganosjön eftersom det redan hade blivit mörkt när jag kom dit.
– Nästa tävling skall jag hitta något alternativ till att svälja hela salttabletter. Det blir svårare och svårare att få ned dem när timmarna går, vid sista kontrollen tog det stopp och jag kräktes upp allt jag precis hade ätit och druckit.

Resultat finns här.

/Erik