Schemat för helgen var inte speciellt luftigt, resdag på fredag, race på lördag och sedan hemfärd på söndag. Erik, Jerry och Johan Wagner landade vid lunchtid i Zürich och efter lite inhemsk dyr snabbmat satte vi oss på tåget till Luzern. Fantastiskt fina tåg tyckte vi som gick på fel vagn och åkte 1:a klass tills vi blev tillrättavisade av konduktören. Efter byte och ytterligare 20 minuters färd var vi framme i Alpnachstad.

Här höll de på att bygga tävlingscentrum och vi tog det lugnt i väntan på att registreringen skulle öppna. Löparna strömmade till och den ena såg bättre ut än den andra. När vi fått vår “goodie bag” begav vi oss till skyddsrummet där vi skulle sova. Det var så väl skyddat att vi knappt hittade det men till slut fann vi det och kunde slänga av våra väskor. 42 bäddar i ett rätt litet rum, tala om välutnyttjad yta. Sedan blev det en tidig middag i byn, lite packande och ett försök att somna i rimlig tid.

På lördag var det uppgång 04.00, en febril aktivitet tog vid när alla slutpackade och preparerade fötter etc. Det var fortfarande mörkt när vi promenerade bort till tävlingscentrum för lite frukost och sedan avfärd med kugghjulsbanan upp till starten. Efter avstigning blev det en kuperad promenad till själva startlinjen. Vi kom fram med god marginal (2 min) och när startskottet gick 06.30 begav vi oss ut i gryningen. Vi visste att starten skulle gå på väg men det var en längre bit än vi trodde. Visst var det en liten smal väg men en del asfalt så Johan fick slita på ståldubbarna.
Till slut kom vi av vägen och in på sumpiga stigar.

Även om det nu var strålande solsken hade det regnat mycket tidigare i veckan så bitvis under loppet fick vi halka runt i en härlig lervälling. Vyerna var fantastiska och vi körde rätt lugnt de första timmarna.

Efter en lång stigning upp till Schönbüel började vi närma oss nedförslöpningen mot Brünigpass. Nu kom en av tävlingens höjdpunkter, en smal stig som ringlade sig efter berget med stup uppåt och nedåt. En fantastisk upplevelse som gav nya krafter.

Väl framme vid dalens botten så kom vi i samlad trupp. Här fanns våra drop bags så Johan och Jerry fyllde på med lite energi. Den varma, salta Himalaya-buljongen som serverades på många av stationerna smakade ljuvligt och det blev nog några liter under dagen.

Vi stannade nog bara två-tre minuter innan vi startade den 8 km långa och 1000 m höga klättringen upp mot Gibel. Vi lyckades på något sätt att springa fel på väg ut från Brünigpass och tappade ca 6-7 min och fick några höjdmeter som vi inte behövde:-). Klättringen upp mot Gibel slet hårt i den stekande solen, jag har ingen aning hur lång tid det tog men det kändes som om vi aldrig skulle nå toppen.

När vi äntligen till slut nådde krönet fick vi några kilometers utförslöpning som inte var alltför brant, här gick det att hämta lite kraft och njuta av de helt fantastiska vyerna. Att springa på sådana platser kan man leva på ett helt år, hur grymt som helst. Nere vid Käserstatt vände leden upp igen, en ganska så brant stigning, vid det här laget började benen bli lite sega och en viss matthet/illamåndekänsla hade infunnit sig, vi kämpade oss upp till Planplatten och en efterlängtad vätskekontroll.

Härifrån var det återigen underbar löpning uppe på bergseggen och ringlande stigar utmed bergssidor, vi lyckades att återfå lite kraft och höll bra fart, kom ikapp ett par löpare som pekade på toppen framför oss och sa att det var Jochpass (dvs sista toppen innan mål), Jerry tittade på klockan och konstaterade att vi skulle få en bra tid, kanske lite för bra. Erik sin vana trogen när det börjar att lukta mål drog iväg i som ett skott över berget, Jerry hängde på så gott det gick men kunde inte riktigt hålla samma tempo. Väl nere vid vad som skulle vara mål, visade det sig att vi fått desinformation. Målet låg 9 km bort och med ca 350 höjdmeter att klättra, Den mentala omställningen från “nu går jag snart i mål” till “jag har 9 km och ytterligare en topp att besegra innan jag går i mål” var inte lätt. I stigningen upp mot det riktiga Jochpass drygade Erik ut den luckan han fått till Jerry, som i det här läget var helt slut och var oförmögen att hålla bra fart. Efter några kilometer kom Johan ikapp Jerry, vilket var bra för han höll ett något högre tempo som Jerry kunde följa med i.

Jerry och Johan lyckades dock “springa” fel en andra gång och tappade ca 10 min och 50 höjdmeter, som om vi behövde det. Stigningen upp mot Jochpass var bland det tuffaste som Jerry varit med om, varje steg var en liten seger. Vid Jochpass blev det ett mycket kort vätskestopp och sedan full fart utför ner mot mål, tvärbrant utför i ca 2 km med trötta och värkande ben efter 13 tim i bergen är ingen picknick. Johan som visat sig vara en urstark utförslöpare satte av i ett dödsföraktande tempo som Jerry nog inte skulle kunna följa med i ens om han varit pigg i benen. Han höll ändå ett bra tempo utför och passerade flera löpare på väg in mot mål. Jerry klockade in 4 min efter Johan och ca 30 min efter Erik, men det viktiga var att alla klarade maxtiden (med råge) och fick våra UTMB poäng. Att springa i Alperna på det här sättet var en fantastisk upplevelse som vi måste göra igen.

+ Vi klarade tidsgränsen och har därmed klarat av årets stora mål: att samla kvalificeringspoängen som behövs till UTMB.
+ Ett otroligt fint och tufft lopp.
+ Mycket välorganiserat
+ Inspirerande och roligt när ALLA man möter på stigarna hejar och ropar. Bravo! Super! Hop!
+ Fötterna klarade sig bra. Igen.

– Onödigt att springa fel
– En Finisher t-shirt hade kommit till mer användning än den keps vi nu fick
– Rejält ont i vristerna efter loppet.

Stort tack till våra fantastiska fruar och barn som låter oss förverkliga våra drömprojekt!

/Erik och Jerry